Reflektioner efter Världsungdomsdagen i Panama

av ELIN JÖNSSON
Vad blir kvar efter en tre veckor lång pilgrimsresa till Costa Rica och Panama? Oväntade möten är nästan alltid en del av Världsungdomsdagarna. Jag minns mötet med min värdmamma Anita i Paraiso som öppnade sitt hem för mig, som utbrast ”Thank you Jesus!” under frukostens bordsbön och som visade mig hur man tog bussen över backarna till kyrkan. Jag minns hennes barnbarn som visade mig hur man kan vissla med en liten bit tunn plast. Jag minns hur hela församlingen slöt upp för att göra program för oss, ordna ris, bönor och stekta bananer till oss, fira mässan med oss, krama oss och välsigna oss inför vår 26 timmar långa bussresa till Panama City. Deras vänlighet, gästfrihet och godhet sitter kvar.

Framme i församlingen Espíritu Santo i utkanten av Panama City hade vi glädjen att möta pilgrimerna från Danmark och Norge. Under tre dagar firade vi gemensam mässa och hade katekes med frågestund. Även om oljudet från fläktarna är ett tydligare minne än biskoparnas undervisning minns jag en fråga som en ung kvinna från Danmark ställde: ”Varför betonar ni alltid lyckan när ni pratar om kallelse och att leva sin tro, när livet för unga ofta är så fyllt av smärta och att följa Jesus kan innebära lidande?” För mig var det den mest relevanta frågan som lyftes, den stannade kvar hos mig.

När vi vandrade till öppningsmässan, samlingen för att välkomna påven och korsvägsandakten kom det ofta fram unga från olika länder som frågade vilket land vi kom ifrån och ville byta souvenirer. En mängd glada gruppfoton med olika flaggor togs, och jag bytte armband med unga från Argentina, Costa Rica och Guatemala. Jag fick nyckelringar med Óscar Romero från El Salvador, en colombiansk hatt och en lama med regnbågens sju färger runt sin hals från Peru. Tillsammans med medaljonger med jungfru Maria och padre Pio hänger de kvar i min Kånken-ryggsäck, som ett minne från denna globala mötesplats.

Vi 67 pilgrimer från Sverige firade mässan tillsammans i stort sett varje dag under resan. Med rötter i så många delar av världen, samlade från allt mellan Stockholm och Göteborg, Luleå och Malmö, delade vi ett och samma bröd i en och samma tro. Som avslutning sjöng vi ofta den officiella VUD-sången med Marias ord ”Se, jag är din tjänarinna Gud, må det ske med mig som du har sagt”. Detta tema mötte vi på olika sätt under pilgrimsresan, och det blev kvar hos mig i en engelsk version: ”Let it be …”

Förväntningarna var höga när vi med biljetterna hårt i handen köade för att komma fram till zon T6 som var längst fram vid scenen där påven Franciskus skulle leda vigilian kvällen före den stora avslutningsmässan. Efter att ha svept genom det jublande folkhavet i en öppen bil talade påven till de unga som samlats på fältet Metro Park: ”Herrens frälsning är en inbjudan att bli del i en kärlekshistoria som flätas samman med vår egen personliga historia; den är levande och vill födas i vår mitt så att vi kan bära frukt just som vi är, var vi än är och till alla omkring oss.”

Kvällen fortsatte med sakramental tillbedjan och avslutades med rosenkransbön på flera språk. Efter en brutal väckning klockan 6 på morgonen därpå firade vi under stekande sol mässa inför Guds ansikte. Påven proklamerade i sin predikan: ”Ni, kära ungdomar, är inte framtiden utan nuet för Gud!” Den uppmuntran kunde vi alla bära med oss hem efter fältet.

Dessa minnen som har stannat kvar hos mig från Världsungdomsdagen 2019 talar om en rörelse, en väg och ett mål. Vi hör alla ihop och vi vandrar över berg och genom dalar mot en evig gemenskap i glädje och frid. Och ibland bryter Guds rike igenom på ett enormt fält bland hundratusentals ungdomar på andra sidan jorden, och ibland på öde gator i en snötäckt hemstad.

Elin Jönsson, 2019-02-08
Stiftsungdomskonsulent på Stockholms katolska stift