Reflektioner kring den nya ateismen

– Den nya ateismen har blivit alltmer synlig i medierna under de senaste åren och detta för med sig att vi som företräder en kristen livssyn också behöver bli allt bättre på att formulera oss.

I avslutningen av sin bok Gudlös etik skriver vetenskapsteoretikern Birgitta Forsman att människan är en religiös va­relse, men att vi inte får låta denna natur ta över och bestämma hur vi ska leva. ”Naturen är sällan god. Både religiositet och aggressivitet kan få dödliga konsekvenser” (s. 182). Efter att ha läst denna bok, där Birgitta Forsman framhåller betydelsen av att hela tiden diskutera och ifrågasätta för att utveckla en etisk livshållning, är jag böjd att genast ta henne på orden. Här behövs en fördjupad diskussion och fortsatt ifrågasättande.

Den nya ateismen har blivit alltmer synlig i medierna under de senaste åren och detta för med sig att vi som företräder en kristen livssyn också behöver bli allt bättre på att formulera oss. En kristen livsåskådning är inte enkel och lättförståelig för nutidsmänniskan. Det finns anledning att bidra med analys och motiverande resonemang. Ofta sägs det från ateistiskt håll att en sekulär livsuppfattning är den enda rimliga och att det är förvånande att så många trots allt bekänner sig till en religiös tro. Desto viktigare blir det då att anta utmaningen och försöka se varför våra val utfaller så olika.

Jag har för avsikt att här analysera några centrala utsagor, som framförts av samhällsdebattörer som företräder den nya ateismen, och jag gör detta ur ett psykologiskt perspektiv. Jag inleder med ovan nämnda citat av Birgitta Forsman.

Vad ska vi göra med aggressiviteten?

Ur utvecklingspsykologisk synvinkel är aggressiviteten en del av människans natur, som spelar en viktig roll i våra relationer till andra. Våra grundaffekter behövs för en fullödig personlighetsutveckling, där varje mognadsnivå erbjuder nya tillfällen till inlärning och kanalisering av det vi djupast känner. Så utgör aggressiviteten en komponent i vår förmåga att urskilja vad som är rätt och fel, en inre känslomässig kompass som kan hjälpa oss att agera konstruktivt. Ett förfördelat barn kanske sparkar ett annat barn i ilska men måste lära sig att behärska destruktiva och hänsynslösa impulser. De allra flesta barn gör också det. Som förälder gör man klokt i att visa inlevelse och förståelse då ett barn reagerar starkt, även om man aldrig godtar att någon gör en annan illa. Man visar tillrätta och man hjälper barn att finna acceptabla uttryck för att hävda sig. Redan tidigt i livet tar fostran till god moral sin början.

Aggressiviteten är en omistlig källa till kraft i det mänskliga psyket och det finns en poäng med att bevara medvetenheten om den egna aggressiviteten. Endast då kan man påräkna en sund och allsidig personlighetsutveckling, med insikt om den egna förmågan att skada och göra illa. En insikt, som också fordrar medvetna beslut, att så småningom med ökad ålder och mognad medvetet välja sitt handlande. Den som inte vet vad som finns i det egna känslomässiga bagaget vet inte heller vilka motiv som driver en framåt i livet.

Jag kan således inte hålla med Birgitta Forsman när hon förbiser aggressivitetens betydelse och lika lite kan jag hålla med om hennes kritiska inställning till religion. Vi kan, helt i analogi med det som ovan sagts, konstatera att vår medfödda tendens till religiositet behöver fostras och formas för att få gynnsamma uttryck, till gagn såväl för oss själva som för det samhälle vi lever i. På samma sätt som en del människor av en rad olika skäl kan misslyckas med att integrera aggressiviteten i sin personliga utveckling, så kan också den religiösa utvecklingen leda in i avarter eller tona ut i ren okunnighet om den potential som ryms däri. Därför ter det sig märkligt att utmåla religion i största allmänhet som en fiende i arbetet för ett mer humant samhälle. Jag instämmer till fullo med Birgitta Forsman i att det finns anledning att vara kritisk till mycket som sker i religionens namn. Men att dra slutsatsen att religionen som sådan är av ondo är ändå att gå för långt. Skulle vi undersöka inställningen i olika frågor bland människor med olika religiös tillhörighet skulle vi sannolikt få en bred provkarta på svar. Det är helt enkelt inte möjligt att dela upp mänskligheten i två delar, där ena hälften utgörs av förnuftiga ateister med människors bästa för ögonen, och den andra hälften av religiöst engagerade personer som företräder en mind­re rationell uppfattning om livet och en vansklig moral.

Humanismen som livsåskådning

Samma misstag gör Christer Sturmark i sin bok Tro och vetande 2.0 när han i svepande ordalag behandlar religioner, nyandlighet, new age och vidskepelse, som en motpol till ateism. ”Varför tror människor på konstiga saker?” (s. 34), undrar han, och längre fram i sin bok för han ett resonemang som tolkar tron på Gud, såsom vi kristna vill se den, som ett uttryck för ren vidskepelse och hävdar att den kan jämföras med tron på tomtar, troll och vättar (s. 126).

Sturmark lägger ner en hel del arbete på att förklara hur en rationell humanistisk livssyn formas av kunskapsinhämtande och kritiskt tänkande. Han formulerar fem frågor som fångar det mest centrala (s. 48). Genom att besvara dessa fem frågor jakande kan man anses omfatta humanisternas principer. Intressant nog hör jag till dem som instämmer i samtliga påståenden.

Vetenskapligt skolad som jag är, tycker jag att naturliga förklaringar är bättre än övernaturliga och att förnuft och vetenskaplig metod ska användas i kunskapssökandet om världen. Jag anser också att religion och politik ska hållas åtskilda, samt att konst, musik och natur kan ge oss andliga upplevelser utan att behöva hänföras till ett religiöst sammanhang. Sist men inte minst instämmer jag också i påståendet att männi­skan kan leva ett etiskt och meningsfullt liv utan religiös tro.
Men utöver de uppfattningar som jag delar med humanisterna, så vill jag också tilllägga att det är möjligt att omfatta en kristen tro. Denna står inte i strid med humanisternas principer utan pekar bara på att vårt liv kan rymma något mer än en förnuftsbaserad hållning till det vi upplever.

Att vara troende

Tron är ett gensvar på det tilltal som vi kristna uppfattar från Gud. Den springande punkten är givetvis att vi då, på grundval av personliga erfarenheter, tror att Gud verkligen finns. Humanisterna tolkar gudsbegreppet som ett påhitt av människor, me­dan vi tvärtom ser oss själva som påhittade av Gud. Vår erfarenhet säger oss att vi har goda skäl att ta Guds tilltal på allvar, eftersom vi erfar att Gud söker oss, vill ha vårt gensvar och vårt aktiva engagemang. Men vårt språk räcker inte till för att riktigt förklara eller beskriva. Insikten om Guds exi­stens hör till de upplevelser som balanserar på gränsen mellan det ordlösa och det språkskapande. Därför kan uttrycken, metaforerna, bli många och skiftande. Språket ger oss en ungefärlig bild, en aning, men aldrig hela sanningen.

Tron kan bäst bedömas efter den religiösa praktik som den ger upphov till. För en katolik är bönen, den andliga läsningen och deltagande i mässan viktiga för vår inre personliga uppbyggnad, rent mentalhygieniskt men också för att fylla grundläggande mänskliga behov av social tillhörighet och gemenskap. Människor med olika trosinriktning formar sitt religiösa liv på olika sätt och därför är humanisternas okritiska och svepande formuleringar, som rör allt från nyandlighetens många märkliga yttringar till religiös fundamentalism, svåra att bemöta. Dessa olika sätt att gestalta tron (eller vidskepelsen) har väldigt lite gemensamt. Det finns ju självklart också en inomreligiös debatt om vilka uttryck för tro som kan anses berättigade och sunda. Men ingen av de tre debattörerna, vars resonemang behandlas här, tycks vara medveten om detta.

Att läsa Bibeln är inte samma sak som att läsa en vetenskaplig text. Det fordras omfattande kunskaper som sträcker sig från det rent språkliga till idéhistoria och kultur. Teologin är inte ett isolerat kunskapsområde utan har referenser till andra sfärer i människans liv.

Att läsa Bibeln

Därför kan det låta mycket egendomligt när den som inte är teologiskt skolad och heller inte har ett positivt intresse för religion kommenterar bibeltexter, vilket skedde i Lena Anderssons sommarprogram om Jesus år 2005. (Texten finns återgiven i hennes nyutkomna bok Förnuft och högmod.) Lena Andersson bedömer Jesus utifrån en mall för hur en genomsnittlig, hyvens kamrat från hennes egen generation skulle kunna bete sig. Hon läser Bibeln på sitt sätt. För den som inte kan eller vill se Jesu gudomliga natur och inte uppfattar djupdimensionen i hans budskap, så kan man givetvis hamna i så här platta tolkningar av hans agerande och utsagor. Många reagerade förstås häftigt, men själv blev jag mest förvånad över framställningen.

Oförmågan att läsa Bibeln avslöjar också Birgitta Forsman i sina många citat och vid något tillfälle konstaterar hon att det är svårt att vara bokstavstroende, eftersom Bibeln innehåller så många motsägelser. Och jag kan bara kommentera att vi är många som inte är bokstavstroende utan snarare ser Bibeln som en ovärderlig källa till meditation omkring livet och döden, liksom även som riktmärke för etik och moral. I själva verket är den bokstavliga tolkningen av bibeltexter ett ganska sent och marginellt fenomen. I vårt land förekom den bland annat under 1800-talet, då frikyrkligheten bredde ut sig och olika grupper tävlade om att finna den mest ultimata och ur sin synvinkel korrekta förståelsen för Bibelns budskap. Men bortsett från dessa företeelser, är det mera vanligt med avancerat tolkningsarbete och många olika tänkbara sätt att förstå bibeltexter. Därför är teologin som vetenskapsområde så viktig för oss lekmän, eftersom vi annars helt kan gå vilse i vår bibelläsning eller i en hemmasnickrad andlighet utan kyrklig förankring.

Bibeln rymmer många paradoxer och det gör även livet. Bibeln fordrar en annan läsart än den vi tillämpar då vi önskar en populärvetenskaplig beskrivning av hur verkligheten är beskaffad.

Vetenskapen som riktmärke

Humanisternas företrädare ondgör sig över att religiösa uttryck gör sig påminda i olika sammanhang. Lena Andersson skriver att ”ateismen är en motståndshandling” (s. 338). Man finner sig nödsakad att bekämpa all den dumhet som följer i religionens spår. Detta fordrar av allt att döma en viss beläsenhet, även om författarna då och då medger att ingen kan veta allt. Vi får ändå försöka lita till forskare och vetenskapsmän. De har svaren.

Lena Andersson talar om ”en strid som pågår” (s. 240) och syftar på att de troende inte vill ge med sig och inse att religion är oförnuft, medan ateism står för tydlighet och logik. I samma avsnitt tar hon också upp människans belägenhet, som inte bara rymmer lustfyllda upplevelser utan även smärta och insikten om att vi alla ska dö. Både här och vid återkommande tillfällen presenterar hon det förbluffande förslaget att denna insikt om allt elände som gör oss illa, den ska vi förtränga. ”Utan förträngning av dödsinstinkten skulle vi inte ha överlevt som art” (s. 174).

Här finns det anledning att återknyta till det som sades inledningsvis, om hur vi bör förhålla oss till aggressiviteten, nämligen att ha kontakt med våra känslor och låta dem bli medvetna delar av vår självförståelse till grund för ett moget och insiktsfullt handlande. Visst kan förträngning, som endast är ett exempel på psykologiska försvarsmekanismer, träda i kraft och innebära att vi skonas från det som ter sig alltför outhärdligt. Olika försvarsmekanismer kan gagna en persons psykiska hälsa. Men inte för alltid och inte entydigt på ett positivt sätt. Försvarsmekanismer innebär också att vi inte förmår uppfatta det som sker helt korrekt, kanske genom att ett smärtsamt händelseförlopp omtolkas eller bara delvis tas in i medvetandet. Vad händer då med den verklighetsuppfattning som ateisterna håller så högt? Plötsligt riskerar livet att falla sönder i disparata delar utan sammanhang. Kanske på grund av att vi saknar de trygga referensramar som exempelvis tron erbjuder och som hjälper oss att se och möta också det som är mycket svårt.

Försvarsmekanismer är ett psykologiskt begrepp, hämtat från psykoanalytisk teori, och Lena Andersson nämner att vid sidan av Darwin så har hon också Freud som en av sina husgudar (s. 244). Båda dessa vetenskapsmän har varit banbrytande i den vetenskapliga forskningen. Om detta råder inget tvivel. Men vad Freud beträffar så kan man konstatera att hans bidrag i stor utsträckning var ett tecken i tiden, en nödvändig utvidgning av den psykologiska förståelsen av människan för cirka hundra år sedan. I dag är denna teoribildning ytterst marginell i psykologisk praktik. Begreppet ”dödsinstinkt” kan anses utmönstrat ur vår begreppsapparat. Mycket har skett i fråga om psykologisk teoribildning och förståelse för hur vi fungerar som människor, men vem kan begära att alla ska vara uppdaterade inom olika vetenskapsområden? Den uppgiften ter sig övermäktig och jag kan därför ha överseende med Lena Anderssons formulering. Jag förstår vad hon menar, men jag delar inte hennes slutsatser.

En strid som pågår

Avslutningsvis vill jag kommentera samtliga tre författares mer eller mindre explicita uppfattning att det pågår en strid mellan religionens företrädare och ateisterna. Själv har jag mycket svårt att se var den striden utspelar sig.

Eftersom jag arbetar som psykolog får jag fortlöpande inblick i vilka strider som pågår i hjälpsökande människors liv. Vid några tillfällen har jag mött unga kvinnor som utsatts för så kallad hedersrelaterad problematik i sina familjer. Då har det handlat om invandrarfamiljer med bakgrund i muslimska samhällen. Det är enda gången de strider som människor brottas med har haft någon sorts referenser till religionen. Eller kanske snarast till en kultur där islam har stort inflytande över människors liv utan att direkt vara orsak till de övergrepp som begås. Det är viktigt att vara noga med sina tolkningar. I övrigt hör jag mest att männi­skor lider av ökande klyftor mellan rika och fattiga, orimliga krav på att klara utbildning och arbete för dem som är sjuka eller har någon form av funktionsnedsättning. Många lider svårt av ensamhet och svårighet med att skapa stabila relationer. Människor med kognitiva begränsningar får kämpa myc­ket för att bli respekterade, klara sin försörjning, kort sagt att få ett drägligt liv. Inom äldrevården är resurserna otillräckliga. Vi ser att många får leva på inhumana villkor mitt i vårt välfärdsland. Visst finns det strider som pågår, i den betydelsen att många människor för en tyst kamp för sin värdighet och för att erövra ett minimum av det vi kan kalla livskvalitet. Men det är inte religionen som tynger dem utan svårigheten att hitta en trygg plats i ett samhälle, som visar allt mindre tolerans mot dem som inte är födda med guldsked i handen.

Jag introducerar naturligtvis inte religion som samtalsämne i mitt arbete – det ingår inte i mitt yrkesutövande – men de gånger jag hör någon opåkallat kommentera religionens roll i deras liv, så är det därför att de hittat någon kyrka dit man kan gå och känna sig lite tröstad och omhändertagen. Jag kan säga, att jag inte missunnar dem den tillflyktsorten. Sverige är ju ett sekulärt land i betydelsen att kyrkan är skild från staten, även om det är ett senkommet steg i vår samhällsutveckling. Religionen har djupa kulturella rötter och det är därför ganska begripligt att det tar lång tid innan en princi­piell separation också genomsyrar alla aspekter av samhället. Om detta någonsin kommer att ske, om det ens är önskvärt. Här kan man givetvis ha olika uppfattningar. Men en strid? Vad är det man strider om?

Jag kan inte föreställa mig att ett på ateismen grundat samhälle omedelbart skulle innebära att alla tycker lika om allt. Vad är det då för poäng med den diskussion och det ifrågasättande, som Birgitta Forsman vurmar för? Efter att ha tagit del av de tre ateistiska författarnas samhällsanalys och resonemang om våra livsvillkor, så känner jag mig heller inte övertygad om att utsatta och sårbara personer bättre än i dag skulle få sina behov tillgodosedda. Och det är trots allt det som är kristendomens ärende i världen. Fortsatt diskussion och kritiskt ifrågasättande av olika samhällsproblem inklusive en etisk värdering kommer att behövas oavsett om vi representerar en trosuppfattning eller om vi avlägsnat oss från vår ursprungliga religiösa natur.

Den strid som ateisterna talar om, den pågår nog mest i deras egen inre föreställningsvärld. Den som avvisar Gud när han kallar oss får räkna med att inte bli lämnad i fred.

Litteratur

Andersson, Lena: Förnuft och högmod. Natur & Kultur 2011.
Forsman, Birgitta: Gudlös etik. Fri Tanke 2011.
Sturmark, Christer: Tro och vetande 2.0. Nya Doxa 2007.