Reformation och kontinuitet: Replik till Philip Geister

Svenska kyrkan har valt en ny ärkebiskop, Antje Jackelén. Hon blir nummer 70 i följden av ärkebiskopar i Uppsala ärkestift, sedan Sverige blev en egen kyrkoprovins 1164.

Svenska kyrkan börjar inte räkna ärkebiskopar först vid reformationen, så som Philip Geister (här) tycks se som ett ideal. I sin invändning också mot mitt självklara anammande av Svenska kyrkans väl tusenåriga historia gömmer sig en något annan syn på identitet och kontinuitet än den jag själv omfattar.

Philip Geister menar att reformationen drog ett tydligt streck mot vad som var förr. Som om reformationen vore en revolution. Men reformation är inte revolution. En revolution gör rent hus med vad som var dessförinnan medan en reformation stavas växling och kontinuitet. Reformationen förnyar, men inte hur som helst, utan i samspel med kyrkans tradition så som den uppfattas. Reformationen vände sig emot missbruk i kyrkans gestaltning, inte mot kyrkans tradition. Det är min övertygelse att Martin Luther skulle varit väldigt obekväm med att det finns samfund som kallas för lutherska. Själv stod han i den västliga kyrkans flodfåra från urkyrkans källsprång. Att begränsa evangelisk tro till det som lyftes fram som konfliktpunkter i 1500-talets reformation vore att beskära ett fruktträd så hårt att framtida frukter äventyras. Reformationen stod i en västlig allmänkyrklig tradition och så gör Svenska kyrkan.

Sedan år 2000 är Svenska kyrkan skild från staten. Det innebär att vi på ett särskilt sätt uppskattar den tid i kyrkans historia då kyrkan ens en gång inte fanns i Skandinavien, nämligen den förkonstantinska tiden och även de östliga kristna traditionerna. Vi anar att vi går in i en efterkonstantinsk tid som kan komma att ha mer gemensamt med de första trehundra åren av kyrkans västliga historia än vad vi omedelbart kan föreställa oss. Självklart finns det ingen väg tillbaka utan vi lever med de erfarenheter som kyrkan i vår del av traditionen har gjort. Samtidigt strömmar traditionen vidare från den första Pingstdagen. Det är en ny flodbank vi lever på i ett senmodernt samhälle men strömmen av levande vatten innebär kontinuitet med kyrkans ursprung. Så värnar vi också i Svenska kyrkan den apostoliska successionen som förbinder oss inte enbart med reformationen, inte enbart med den brittiska och tyska kyrkomissionen till vårt land, utan med den kontinuitet som kallas apostolisk. Att ingen av de tolv apostlarna var kvinna är allmänt känt. När en ny ärkebiskop i Svenska kyrkan även kan räkna med sina erfarenheter som kvinna, är det en växling som samtidigt innebär kontinuitet. Inte minst Jesuitorden har genom Karl Rahners tänkande bidragit till denna syn genom att hävda att Kristi mänsklighet, inte Kristi manlighet, representeras.

Självklart måste vi erkänna de olika maktförhållanden som präglat kyrkans historia, men att tro att dessa har makten att stoppa strömmen från urkyrkans källsprång, det vore att utarma oss själva.

Anna Karin Hammar, 2013-10-27
Teol. dr och präst i Svenska kyrkan

http://signum.se/hur-gammal-ar-svenska-kyrkan/