Reformationsminnesåret

av MAGDALENA DAHLBORG

Reformationsminnesåret går mot sitt slut, och därmed väcks behovet av att stanna upp och reflektera över relationen mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan, en relation som varit i ropet ofta under det senaste året men synbart utan ordentlig reflektion över vad som ska hända sedan. Så är det naturligtvis inte, även om det mesta av reflektionen skett i mer slutna sammanhang. Här ska därför sägas någonting om vad som hänt, vad som händer och vad som troligen kommer att hända.

För att veta vart vi är på väg behöver vi veta också varifrån vi kommer och vad som redan är gjort. På sätt och vis har hela reformationsminnesåret varit en återblick på den gemensamma, bitvis våldsamma, historien, men det har inte sagts så mycket om vad som skett lokalt i Sverige sedan Andra Vatikankonciliet.

Den senaste gemensamma svenska dialograpporten släpptes 1999. Det var före ”skilsmässan” mellan Svenska kyrkan och staten och dialogen hade behandlat temat ”Kyrkan som sakrament”. Samtidigt släpptes också gemensamma pastorala råd för så kallade ”ekumeniska äktenskap”, med klargöranden av vad som krävs för giltig vigsel i respektive samfund och förslag på vigselordningar. Tidigare har den officiella dialogen utgivit rapporterna Äktenskap och familj (1975), Dop och kyrkotillhörighet (1978) samt Biskopsämbetet (1989). Samtliga dessa är utgivna innan Svenska kyrkan undertecknade Borgåöverenskommelsen, vilket skedde 1992. Efter 1999 höjdes dialogen till nordisk nivå, och dialogen fördes mellan de katolska stiften och de luthersk-evangeliska folkkyrkorna i Sverige och Finland. Rapporten Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv kom 2010 och behandlar såväl den gemensamma kristna historien i Norden som viktiga teologiska likheter och skillnader utifrån förståelsen av rättfärdiggörelse i de olika traditionerna.

Efter rapporten om rättfärdiggörelsen uppstod behov av ett omtag. Flera som varit engagerade i relationen mellan traditionerna under lång tid gick i pension, och det ställdes också frågor om sådant som dialog­representanternas mandat, förväntningar på dialogen och om receptionsprocesser, alltså hur rapporter och resultat tas emot i stift och församlingar. 2014 inleddes ett slags mellanprocess, tidsmässigt avgränsad så att arbetet skulle presenteras i oktober 2017 i samband med reformationsminnesårets avslutning. Där står vi nu.

I planeringen inför detta lilla mellanspel lyftes framför allt fram behovet av nya samtalsmetoder och av att finna vägar för reception. Det som nu har provats är gruppsamtal med mer informell prägel på lite olika nivåer med utgångspunkt i den internationella rapporten Från konflikt till gemenskap. Detta har skett i tre olika  grupper, en grupp med representanter från en katolsk och en svenskkyrklig församling i Varberg,  en grupp med ungdomar från Stockholm och Uppsala och slutligen i en grupp med disputerade teologer och filosofer. Den sista, kallad ”akademikergruppen” har fått ett tydligare uppdrag att formulera möjliga teman för en framtida formell dialog samt att resonera kring metasamtalet: vad som händer i mötet, hur man når en djupare ömsesidighet, relationen mellan att representera sitt samfund och att vara en troende person i en viss tradition. Alla tre grupperna berättar om sina samtalsprocesser vid ett slutet seminarium i Uppsala den 28 oktober, i närvaro av biskop Anders Arborelius, ärkebiskop Antje Jackelén och andra representanter för de båda traditionerna.

Parallellt med förberedelserna inför den 28 oktober och avslutningen av reformationsminnesåret sker också planering för en lite bredare plattform för samtal, kallad ”samtalsdagar”, som har premiär i mitten av november med biskop Anders och biskop Martin Modéus som värdar. Denna första gång blir det en lite mindre grupp, men förhoppningen är att detta ska bli regelbundet återkommande och ge plats även åt grupper och människor som inte blir inplockade som formella representanter i officiell dialog utan som kan ge bidrag till stärkta relationer, större ömsesidig förståelse och på sikt djupare enhet på både nationell och regional nivå.

Under nästa år planeras utifrån samtalsgruppernas presentationer till den 28 oktober studiehandledningar till Från konflikt till gemenskap och ett mer generellt förslag på samtalsmetoder, tänkta för församlingar, ungdomsgrupper och andra gemenskaper som vill bygga kristen enhet lokalt. Detta arbete kommer att göras under våren.

Det finns ett behov av att återvända till de rapporter som skrivits tidigare, för att se vad som behöver lyftas fram igen och vad som kanske behöver ett omtag. Detta inte minst som Svenska kyrkans relation såväl till stat som till andra luthersk-evangeliska och anglikanska samfund ändrades under 1990-talet, vilket kan ha påverkat både ämbetssyn och kyrkosyn. Det arbetet kommer att vara i fokus under nästa höst tillsammans med en översyn av samtalsmetoder och deras fördelar och nackdelar. Syftet med dessa översyner är att lägga en god grund för en framtida formell teologisk dialog, och att i möjligaste mån redan från början i en sådan dialog ha samstämmighet när det gäller förväntningar och mandat.

Efter ett bitvis intensivt reformationsminnesår kommer 2018 att handla om skördande av det som såtts under året och under tidigare decennier och om nysådd inför framtida dialoger. Även om det ibland kan tyckas som om strävandet efter enhet har stannat upp, eller rentav går bakåt, så visar rapporter och samtal att det inte entydigt är så. I vissa avseenden, främst i moraliska frågor, växer skillnaderna i officiell hållning. Samtidigt ökar den teologiska samstämmigheten i sådant som ecklesiologi, det särskilda ämbetet och relationen mellan nåd och helgelse. På den gemensamma vägen till enheten i Kristus väcker detta hopp.

Magdalena Dahlborg är ekumenisk samordnare för  Stockholms katolska stift.

Samtliga rapporter från den officiella dialogen mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan finns på www.katolskakyrkan.se.