Rehabiliterade prästen D’Escoto ångrar inte sitt politiska uppdrag

I måndags hävde Vatikanen förbudet för Nicaraguas tidigare utrikesminister att utöva prästämbetet.

Nicaraguas tidigare utrikesminister Miguel D’Escoto gläder sig över att åter få fira mässan. Den nästan 30 år långa suspenderingen har han burit ”utan groll och utan ånger, men med stor kärlek till kyrkan”, säger den 81-årige D’Escoto till den nicaraguanska dagstidningen El Nuevo Diario. Sin första gudstjänst skulle han vilja fira med kardinal Miguel Obando Bravo. Den tidigare ärkebiskopen av Managua var från början en energisk kritiker av sandinisterna och D’Escoto, så länge han var minister.

I måndags tillkännagav Vatikanen att förbudet för D’Escoto att utöva prästämbetet hade hävts. D’Escoto innehade tillsammans med bröderna Fernando och Ernesto Cardenal, som stod befrielseteologin nära, ministerposter i sandinistregeringen under Daniel Ortega. Därför blev de 1985 suspenderade från sina prästliga funktioner. Enligt kyrkorätten får präster inte inneha några politiska och absolut inte några partipolitiska uppdrag.

Enligt Vatikanradion hade D’Escoto skrivit till påven Franciskus att han skulle vilja få fira eukaristin en gång till före sin död.

Bakgrunden var konflikten kring befrielseteologin

Som utrikesminister var Miguel D’Escoto från 1979 till 1990 den starke mannen i Nicaraguas vänsterorienterade sandinistregering. Visserligen stod han internationellt i skuggan av Ernesto och Fernando Cardenal. Liksom dessa båda var han också katolsk präst. Men eftersom prästämbetet enligt de kyrkliga normerna är oförenligt med politiska uppdrag, suspenderades de tre ”prästministrarna” från prästämbetet 1985 efter flera år av utredningar.

De tre prästministrarna stred under flera år med sina överordnade om att få behålla sina dubbla roller. Prästen måste kunna vara själasörjare för alla människor, betonade kyrkan. Hans ämbete är oförenligt med politisk maktutövning, underströk kardinal Obando, som var sandinistledaren Daniel Ortegas kyrklige motståndare. Mot detta argumenterade de prästerliga politikerna att de tjänade kyrkan bäst genom att stödja den sandinistiska revolutionen.

Påven ingrep personligen i konflikten. Bilden av Johannes Paulus, som med höjt pekfinger och sträng blick försöker övertala Ernesto Cardenal, som fallit på knä inför honom, spreds över världen. Det var befrielseteologikonfliktens år i Latinamerika. Påven och hans chefsteolog, kardinal Joseph Ratzinger fördömde i två dokument 1984 och 1985 de marxistiska tänkesätten och inflytandena inom denna teologi, som fick alltmer uppmärksamhet även i Europa.

Mot denna bakgrund fick dragkampen om de nicaraguanska prästministrarna också internationell uppmärksamhet. 1985 ställde Vatikanen den ansvariga ordensgemenskapen inför ett ultimatum – D’Escoto var MaryKnollpater, Fernando Cardenal jesuit och hans broder Ernesto hade sina anliga rötter hos trappisterna. Ingen av de tre vill lämna sina politiska uppdrag och samtliga blev suspenderade.

Så blev det, även när Daniel Ortega i början av 1988 kom till en audiens i Vatikanen, fem år efter påvebesöket i hans land, där sandinistfunktionärer kraftigt hade stört påvemässan och skrikit marxistiska slagord mot påven. Man trodde då att de tre ministrarna skulle lämna regeringen. Men den förväntade gesten uteblev.

D’Escoto accepterade redan från början den kyrkliga suspenderingen. Han stannade i sin missionskommunitet, dock utan att utföra några som helst pastorala uppgifter. Senare valdes han 2008 till ordförande för FN:s generalförsamling under ett år. Eftersom han inte längre innehade några politiska uppdrag, fanns det inte längre några hinder för att häva suspenderingen, när han – till skillnad mot sina tidigare ministerkollegor – bad påven om att åter aktivt få utöva prästämbetet.

Kathpress 2014-08-05