Religion är det värsta som finns…

Gud, Jesus, Buddha, Allah … bla, bla, bla … Hur börjar alla krig? Jo, med olika religioner som inte går ihop! Även politik kan ju gå fel. Det finns alltså två jobbiga saker här i livet. Politik och religion. Så varför kan man inte bara ta bort det och alla kunde vara lika? Hoppas ni inte blir för arga på mig nu.” Undertecknat Catinca, som skrev i Sydsvenskans avdelning för yngre skribenter i början av sommaren.

Ungefär samtidigt skrev en stadgad dam i respektabla Svenska Dagbladet: ”Vore inte världen bättre utan pengar, politik och religion?”

Sådana synpunkter tål att skrattas litet åt (med vilken politik kan man avskaffa politiken? Med vilken inkvisition kan man avskaffa religionen?) men också att tas på djupt allvar. De speglar en utbredd känsla, inte bara bland de unga, just nu. Religion är en kraft som utlöser det finaste och bästa men också det värsta tänkbara. Den fostrar helgon och bödlar. En katolsk biskop från Algeriet, en dominikan, som ägnade sitt liv åt dialogen mellan muslimer och kristna i Nordafrika, besökte Lund år 1991 och sade bland annat: ”Religion är det värsta som finns.” Fem år senare sprängdes han i luften av en terrorbombare.

Sedan dess har vi läst om hedersmord, prästskandaler och knutbyar. Gudstro associeras med negativa och destruktiva ting: fundamentalism, fanatism, ord som stavas krig och tragedier. Till och med ordet martyr har fått dålig klang. Från att ha betytt ett sanningsvittne, som blir offer för orättvisan men vägrar att kompromissa med sitt samvete har det nu övergått till att bli liktydigt med en person som offrar oskyldiga människor för en idé.

Vore det inte bättre utan? Kunde inte folk vara hyggliga och anständiga mot varandra utan att hänvisa till gamla skrifter och bli ursinniga för att andra tolkar dem fel?

Världen vore mycket lyckligare utan religionens tvångsneuros. Därför bör religiös indoktrinering (läs: religiösa friskolor) förbjudas. Ungefär så resonerar i Sverige det humanetiska förbundet och samhällsdebattören Christer Sturmark.

Om världen blir lyckligare utan religion, det är naturligtvis en sanningsfråga, det vill säga: om religionen motsvarar en sanning, då kan rimligtvis inte världen bli lyckligare av att inte få del av den sanningen. Finns Gud, och vill han något i förhållande till människan, då blir det bäst om människan får veta detta. Är Gudsidén ett kollektivt hjärnspöke, då bör ”Gud”, som Sturmark formulerar saken, pensioneras. Religionen som en oskiljaktig följeslagare till människan, det kan alltså vara en kollektiv sjukdom eller ett indicium på en ofrånkomlig verklighet. Man frestas travestera Groucho Marx ord om sex: religionen har kommit för att stanna.

Det pluralistiska samhället gör det inte lätt att tala om religion som om det vore en fråga om sanning eller sanningar. Uppfattningen att det finns en sanning, eller att det finns en sanning, leder rimligtvis till tanken att alla som inte omfattar denna sanning svävar i villfarelse och bör omvändas. Om å andra sidan religion inte har något med sanning eller sanningar att göra utan enbart är en smakfråga, då är det inte heller meningsfullt att diskutera ämnet. Då må var och en bli salig på sin fason.

Kristendomen framträdde från början som förkunnelse, det vill säga med ett budskap: Tiden är inne. Omvänd er och tro på evangeliet. Jesus är Messias, Guds Son, världens frälsare och domare.

Ett budskap har ett visst kunskapsinnehåll. Man trodde faktiskt på en verklighet bakom orden. De kan inte tolkas hur som helst. Innehållet kan kommuniceras, anammas eller avvisas. De första kristna skulle inte drömma om att tvinga detta budskap på någon eller att ta till våld om det avvisades. Själva konflikten återspeglas i evangeliet. Den som har en stark övertygelse blir störd av att inte alla delar den eller av att det är så svårt att övertyga. Frestelsen till aggression kan bli övermäktig, särskilt om man har resurser att ta till makt. När folket i en samarisk by inte ville tillåta Jesus att passera, frågade Jakob och Johannes: ”Skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” I en läsart uppges att Jesus skall ha svarat: ”Förstår ni inte vilken ande ni har i er? Människosonen har inte kommit för att förgöra människors liv utan för att rädda dem” (Lukas 9:54 i ett antal handskrifter). Jesu eget liv och öde torde för den som tänker efter avråda från all våldsutövning i hans namn – något som inte har avskräckt hans lärjungar i olika tider från att tillgripa tvångsmedel.

Kristendomen var en tolerant och ödmjuk religion ända fram till den tid då den övertog initiativet som andlig makt i det romerska imperiet. De mest upplysta bland dess utövare tänkte att religion är det mest frivilliga som finns och alltså inte kan dekreteras av någon mänsklig myndighet. Förföljelse är ett brott mot gudomlig och mänsklig lag. Religion handlar per definition om det goda, och därför kan man inte göra ont i det godas namn. Ett öppet och offentligt samtal är enda sättet att behandla religiösa frågor. Lyckas man inte övertyga, så finns inget mer att göra (för att citera Lactantius på 300-talet).

Men sådana synpunkter förklingade ohörda när kyrkan fick makt och kunde komma överens med statsmakten om repressalier mot oliktänkande i statsintressets namn. De nyss förföljda blev de nya förföljarna. Därför har de kristna anledning till ödmjukhet också mot bakgrund av historien.

De värden som vi i vårt samhälle tillskriver oss som erövringar, respekten för människovärdet främst bland dem, hade inte kunnat formuleras utan kristen påverkan (vilket inte automatisk skyddar människovärdet ens i så kallat kristna länder).

Vi bygger på den hebreiska, grekiska och romerska kulturen, förvaltad och filtrerad av den kristna kyrkan och så småningom myndig i förhållande till den. Respekten för oliktänkande, tron på ett mångkulturellt samhälles fördelar, övertygelsen att tolerans mot de annorlunda (ja till och med mot de obehagligaste åsikter) är nödvändig: allt detta är frukter av sekellånga och smärtsamma erfarenheter. De kristna kan inte ensamma ta åt sig äran. Visserligen har kyrkan efter cirka 1 800 års verksamhet inspirerat till slaveriets avskaffande. Kristen tro har uppvärderat kvinnor, barn, ogifta, handikappade och improduktiva. Välfärdens rötter är kyrkans fattigvård. Medeltidskyrkan revolutionerade jordbruket, bröt ättesamhällets kollektiva tvång, lyckades stävja blodshämnden och befrämja individens självbestämmande. Kristna idealister skapade Röda korset, kämpade för fredliga lösningar och bidrog aktivt till diktaturernas fall. Samtidigt har kristendomen inspirerat till korståg, krig, inkvisition och bokbål. Bilden är ingalunda entydig.

Vilket leder till en viktig insikt. Religionen finns inte i första hand för moralens skull. Kyrkan är inte, med Tegnérs ord, ett supplement till polisen. Religion finns för att skapa mening och samhörighet, för att skänka frälsning från ondska, död och tomhet, och tron kan därför inte frikopplas från sanningsfrågan. Religionen bär upp moralen och inspirerar som ingen annan kraft till förmågan att upprätthålla moralen ända intill heroism i svåra konflikter, vilket de kristna martyrerna och helgonen har visat. Men till slut är det fråga om sanning. Finns Gud? Vill han oss något? Finner vi oss själva först om vi finner honom?

Sanningen behöver inte våldet som sin högra hand. Den övertygar lugnt, lågmält och effektivt genom ett konsekvent vittnesbörd.

Ord kan man alltid säga emot. Det är svårare att finna motargument mot ett övertygande liv.

Publicerad 2004 i nummer 6