Religion är mer än psykisk hälsa

av JOHN SJÖGREN
I ett intressant avsnitt av Människor och tro i P1 (5/9) diskuterades en färsk studie som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor gjort, där ungas förhållande till religion och tro undersökts. Flera spännande aspekter lyftes fram i det lyssningsvärda programmet. En sak som studien antydde var att troende tenderar att kunna hantera stress och motgångar bättre än icke-troende, samt lida mindre av psykisk ohälsa.

Det är givetvis en intressant iakttagelse. Och det är egentligen inte ett förvånande resultat. Självklart är den skenande psykiska ohälsan i vårt samhälle en mycket komplex fråga, som långt ifrån kan förklaras enbart med att människor blivit mindre religiöst aktiva. Troende är på intet sätt immuna varken mot somatiska orsaker eller mot de jävligheter livet kastar i ansiktet på var och en av oss och som kan leda till olika former av psykisk ohälsa.

Samtidigt är det lätt att tänka sig att det grundläggande språk för de stora existentiella frågorna som en religiös tro ger kan hjälpa en att hantera de naturliga svårigheter som livet ställer en inför och som annars lätt kan växa till leda, hopplöshet och depression. Religiös tro, när den fungerar som den ska, är inte, som den ateistiska religionskritiken ofta hävdat, ett opium för den värkande lemmen utan snarare något som hjälper en att se nyktert och utan förskönande skyddsglasögon på världen. Kristen realism, brukar det ju heta.

Ändå kan man fråga sig om detta med psykisk ohälsa är en relevant fråga att ställa i förhållande till tro, att på detta sätt försöka mäta dess positiva, eller för den delen eventuellt negativa, effekter. Är det inte att instrumentalisera tron?

Josef Pieper. Foto: Tidskriften The Imaginative Conservative.

Ur ett kristet perspektiv skulle man kunna säga att just tron är en aspekt av livet som inte låter sig mätas på detta sätt. Att ägna sig åt bön, liturgi, gudstjänst och tillbedjan är det som är helt och hållet gott i sig självt. Det är mycket möjligt att det kan ha psykiska eller på andra sätt positiva effekter. Men det är knappast därför vi gör det.

Vi gör det därför att vi är människor, som är skapade för relation med Gud. Vi gör det inte för att få något ut av det, för att må bättre eller ens en gång bli bättre människor (även om man givetvis kan hoppas att det har de effekterna). Vi gör det, som den katolske filosofen Josef Pieper uttryckt det, för att fira universums mysterium och godhet, för att det inte finns något mer meningsfullt än att prisa och tacka Skaparen för skapelsen. Framför allt gör vi det därför att vi är övertygade om att Gud och den uppståndne Kristus är levande realiteter.

Så den fråga man bör ställa sig när man konfronteras med den kristna tron är inte i första hand: Har detta några hälsobringande effekter? Frågan man bör ställa sig är i stället: Är detta sant? Sedan är det mycket möjligt att en sådan sanningssökande hållning för med sig en hel del positiva bieffekter. Ty sanningen ska, som bekant, göra oss fria.

John Sjögren 2019-09-11

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Avsnittet av Människor och tro kan lyssnas på via länken här