Religion och demokrati: en inbyggd motsättning?

Under fyra torsdagar i oktober inbjuder studieförbundet Bilda till en seminarieserie i S:ta Eugenia församlings lokaler, Stockholm, med rubriken ”Religion som samhällelig aktör”. Under det andra av dessa seminarier (11 oktober) samtalade Erik Amnå, professor i statskunskap, Dilsa Demirbag-Sten, författare och skribent, Lovisa Bergdahl, lektor i pedagogik, samt Per Wirtén, samhällsdebattör över ämnet ”Religion och demokrati – en inbyggd motsättning?”.

Samtliga deltagare utgick från ordet ”motsättning”. De tycktes vara relativt överens om att relationen mellan religion och demokrati rymmer vissa motsättningar men uppfattningarna gick isär när det gäller vari dessa motsättningar består och hur de bäst kan hanteras inom ramen för ett demokratiskt samhälle.

Erik Amnå menade att religionerna tillför en värdebas till demokratin och att de därför kan fungera som demokratins korrektiv. Han såg konkurrerande maktanspråk och sanningsanspråk som problematiska men religioner kan ha glädje av en rätt fungerande demokrati, menade han, eftersom demokrati i första hand är en konfliktlösningsmetod.

Dilsa Demirbag-Sten hävdade att en av de mest problematiska motsättningarna mellan religion och demokrati handlar om den kollektiva aspekten av det religiösa, något som ett liberalt, individorienterat samhälle varken kan eller bör ta hänsyn till. I ett liberalt samhälle, menade hon, är det inte möjligt att hävda kollektiva rättigheter vilket många religiösa grupper i dag gör anspråk på.

Lovisa Bergdahl påstod sedan att en huvudsaklig orsak till varför västerländska samhällen tycks ha förlorat möjligheten att förstå både religion och demokrati beror på att demokrati kommit att ses som synonymt med liberalism. Detta skapar motsättningar mellan de religiöst praktiserande som inte lever sina liv enligt liberala värden och det omgivande samhället. Det gör oss också blinda för att demokrati och liberalism egentligen utgör två delvis motstridiga traditioner och att hävda liberala värden utan att ge varandra möjligheten att få förhandla om dessa värden är knappast demokratiskt, menade hon.

Per Wirtén, slutligen, tog oss med till sin uppväxt i Missionsförbundet [sedan 2003 ”Svenska Missionskyrkan”], en miljö som trots många brister mer än någon annan visat honom vad verklig tolerans innebär då den lyckats härbärgera motsättningar mellan bokstavstroende och liberala kristna på ett för honom föredömligt sätt. Wirtén menade också att polerna mellan exempelvis det sekulära och det religiösa kanske inte är så fasta som vi ibland låter påskina och han efterlyste en diskussion om språk: Vilket språk kan bäst användas när vi talar om religion och demokrati, frågade han.

I samtalet med publiken lyftes frågan om yttrandefrihetens gränser och huruvida Sverige, liksom Irland, bör lagstifta om förbud mot hädelse. Ett annat ämne som återkom var spänningsfältet mellan individuella och kollektiva rättigheter och det hävdades att oförmågan att hantera kollektiva rättigheter är en oförmåga som breder ut sig i stora delar av Europa och som tycks missgynna religiösa grupper i samhället.

Red. Signum 2012-10-20