Religionsfrihet i arbetslivet

KLAUS MISGELD

”Religionsfrihet och arbetslivet” var temat för ett samtal den 4 juni 2013 som integrationsminister Erik Ullenhag hade inbjudit till. Ministern, som enligt ett pressmeddelande från Arbetsmarknadsdepartementet ”även har ansvar för mänskliga rättigheter”, var också värd för ett liknande samtal den 25 mars tidigare i år, om ”religionsfrihet och utbildningsväsendet”. Om sistnämnda samtal var relativt lamt och om deltagarnas överslätande attityd då dolde mycket av de konflikter som finns på området (se min rapport på Signums hemsida, den 2 april, och Justitia & Pax hemsida), så kan detta sägas än mer om tillställningen den 4 juni.

Vissa konflikter gällande religionsfrihet, eller rätten att få utöva respektive att få följa religiösa föreskrifter och att ges möjlighet att leva enligt sin (religiösa) övertygelse även inom arbetslivet, har behandlats i medier, andra har förblivit föga uppmärksammade. Att få bära huvudduk, religiösa symboler eller liknande på arbetsplatsen, att respektera mäns vägran att ta kvinnliga arbetskamrater eller chefer i hand, att få utrymme för att kunna be vid vissa tider och att få ledigt på religiösa högtider även om detta inte motsvarar det som avtalats på arbetsmarknaden, allt detta kan vara viktigt men bör i de flesta fallen kunna lösas. Antingen genom att både arbetsgivaren och arbetstagaren intar en pragmatisk attityd och hittar för alla acceptabla lösningar, eller genom att det klargörs från anställningens början vilka regler som är omistliga. Om detta tycktes samtalets panel vara enig.

Men det finns andra, åtminstone enligt min uppfattning mer djupgående konfliktområden, men dessa beaktades knappast under detta samtal, ty där anses svensk konsensus vara så stark att någon avvikande uppfattning inte tåls och inte heller medges av lagstiftaren. Som läkaren Bengt Säfsten har skrivit (Signums hemsida 2013-05-01), ifrågasätts i Sverige rätten till samvetsömhet, vilket har kritiserats även internationellt. Europarådets resolution nr 1763 i oktober 2010 för vårdpersonal har nämligen avvisats av Sverige. Den anses inte vara förenlig med rätten till abort. I Sverige tvingas alltså vårdpersonal att medverka till abort, eller att eventuellt inte kunna utöva sitt yrke, som Säfsten skriver. Två rättigheter står alltså mot varandra.

Ett liknande dilemma kan uppkomma om dödshjälp skulle tillåtas av lagstiftaren. Även andra frågor inom det medicinska området kan bli aktuella, till exempel när det gäller stamcellsforskning. En senare resolution av Europarådets parlamentariska församling, nr 1928 i april 2013, som antogs trots skandinaviska representanters motstånd, betonar individens ”samvets- och religionsfrihet i offentliga sammanhang”, men ändrar i sak ingenting, när det gäller dessa medicinsk-etiska frågor i Sverige.

I Sverige söker man alltså, som sagt, följa Europarådets beslut förutom just när det gäller vård- och eventuell annan medicinsk personal. Hur långt ”undantagen” kommer att sträcka sig får väl framtiden utvisa. Men hela denna frågeställning lyste under samtalet den 4 juni med sin frånvaro. Den tycks betraktas som avgjord.

Panelen den 4 juni var liksom vid förra samtalet uppdelad i två grupper. Den första skulle behandla ”religionsfrihetens plats i arbetslivet från ett rättsligt perspektiv”. Deltagarna var jurister verksamma inom forskningen, som partsrepresentanter på arbetsmarknaden och inom DO (Diskrimineringsombudsmannen). Som ministern, som också var moderator under hela denna förmiddag, nämnde inledningsvis finns det en viss osäkerhet inom både EU och Sverige på området. Men om principen, att tanke- och samvetesfrihet inte får begränsas, råder enighet, menade han och även paneldeltagarna. Detta är teorin, men i praktiken missgynnas ändå en del arbetstagare. Men om sådana problem uppkommer, bör de lösas lokalt, förklarade TCO:s chefsjurist Samuel Engblom. Och till sist är det ändå verksamheten som är styrande, också om det tycktes råda enighet. Arbetstagaren måste själv definiera vad den anser vara religionens ”kärna”, och om den i så fall omöjliggör att man tar ett visst arbete. Det är dock sällan att sådana fall går till en prövning i domstol. Men om man tycktes vara enig om att de flesta problemen på området kan lösas i praktiken, så var man också enig om att – och detta som svar på Ullenhags fråga – konfliktpotentialen kommer att öka.

Samtalets andra del skulle handla om ”religionsfrihetens plats i arbetslivet i praktiken”. Panelen var i detta fall sammansatt av en representant för arbetsgivarsidan, en forskare i islamisk teologi och filosofi, Mohammed Fazlhashemi, och två personer verksamma inom sina religiösa samfund, nämligen generalsekreteraren för Judiska församlingen i Stockholm, historikern Ingrid Lomfors, och Cristina Grenholm, direktor för Svenska kyrkans sekretariat för teologi. Det var mycket tal om kulturarvet, om absoluthetsanspråk kontra att religion även kan förena, men även här vardet de mindre kontroversiella aspekterna som dominerade.

En sak var dock uppseendeväckande, nämligen när professor Fazlhashemi nämnde att toleransnivån bland majoriteten (ca 70 procent) av små och medelstora företagare var låg, när det gällde religionsfrihetens principer. Om detta hade jag gärna velat höra mer. Att problem kring tolkningsföreträdet, när det gäller religiösa krav och det sekulära samhället, kommer att accentueras, tycktes också de flesta anse, trots strävan att ”kompromissa sig fram” som Ingrid Lomfors formulerade det utifrån sina utgångspunkter. Ett område, där konflikten ofta blir synlig till exempel på högskolans område, är när krav på jämställdhet kolliderar med en viss religiös övertygelse. Och att inte vilja ta kvinnor i hand, kan betraktas som exempel på diskriminering och frågan är, om sådant kan tolereras. I dessa fall tycks, vilket också blev tydligt vid samtalet i mars om utbildningsväsendet, Islam vara huvudproblemet. Som nämndes ovan, är det inte hela sanningen, men den dominerar den offentliga diskussionen.

Den relativt korta allmänna diskussionen i den med ca 90 anmälda glest besatta Andra kammarsalen ledde inte mycket längre än panelens uttalanden tidigare. Ministern hade inte heller mycket att tillägga, bortsett från att han också talade för pragmatiska lösningar och mot ett kollektivt skuldbeläggande av religiösa grupper, vilket kan leda till lägre toleransnivå. Det kan man bara instämma i, men flera verkligt stora problem kvarstår alltså.

Klaus Misgeld 2013-06-19

http://www.dagen.se/nyheter/ullenhag-kritisk-till-vagrad-handskakning/