Religionshistoriens utveckling och resultat

Av A. Brunner

IV.
Det gemensamma felet hos alla hittills behandlade teorier låg i deras utgångspunkt. Därför måste de slutligen misslyckas, hur mycket värdefullt de än i enskildheter bragte i dagen. Alla dessa system saknade nämligen etnologisk metod för att bestämma de olika religionernas, de olika folkens och kulturföreteelsernas ålder. De utgingo i stället från en förutfattad filosofisk mening, nämligen utvecklingstanken. De började sin forskning med en färdig övertygelse om evolutionismens absoluta riktighet, nämligen att människosläktet fortskrider till allt högre och fullkomligare kulturgrader. Begynnelsen till denna utveckling skulle ligga redan i djurriket, varur människan utvecklat sig till sin nuvarande höjd. Varje senare stadium skulle också vara ett högre, jämfört med det föregående. Och omvänt skulle då ett gånget stadium vara äldre, ju lägre och ofullkomligare det tedde sig. Vid början stode de råaste kulturtillstånden, där människan knappt skiljer sig från djuret. Denna uppfattning behärskade – med undantag av de katolska forskarna – under en lång tid hela vetenskapen med den ofördragsamma makt, som är karaktäristisk för en obevisad och obevisbar, men dock allmän offentlig mening. Den värsta fördomen var emellertid, att man trodde denna teori utbildad på grundval av faktiska verkligheter, under det man i själva verket tvärtom hade uppfattat och ordnat verkligheten i ljuset av denna förutsatta teori. För religionen uppställde man ett utvecklingsschema, där de råaste företeelserna stodo i begynnelsen, och inbillade sig sedan, att religionens utveckling tydligt visade, att den hade arbetat sig uppåt från en rå animistisk eller magistisk början till ständigt högre företeelser. Man begick, utan att märka det, det tankefel, som man i logiken brukar kalla cirkelslut.

Detta fel var oundvikligt, så länge etnologien icke tillägnade sig en verkligt historisk metod, d. v. s. en metod, som tillät att fastställa åldern av ett etnologiskt faktum ur rent sakliga grunder, oberoende av om man ansåg evolutionsteorien riktig eller icke. En sådan metod skulle kunna framställa det verkliga förloppet av människans historia, huru de olika kulturarter, vilka vi ännu i dag kunna iakttaga, ha följt på varandra. Därur skulle man slutligen också kunna bedöma det riktiga eller falska hos de olika teorier, som förutsätta ett visst utvecklingsschema. Ty varje filosofi måste stödja sig på fakta och icke fakta härledas ur en egenmäktigt förutsatt filosofi.

Denna brist har nu blivit avhjälpt genom den kulturhistoriska metoden. Redan Fr. Ratzel och L. Frobenius hade, mer eller mindre medvetet, använt en metod, som kom den kulturhistoriska mycket nära. Men systematiskt utbyggd och medvetet använd som etnologiens arbetsmetod blev den först av F. Gräbner och B. Ankermann. Till dem slöto sig snart W. Foy och P. W. Schmidt. Metoden blev sedan alltjämt förbättrad, de mest olika fall förutsedda, och vackra framgångar bekräftade dess användbarhet. Nu är den i stor utsträckning antagen av Europas och Amerikas ledande etnologer åtminstone i sina huvuddrag, under det att åsikterna skilja sig i avseende på mindre viktiga enskildheter, vilket ju var att vänta. Antagandet av metoden betyder icke heller, att alla resultat, som andra anse sig därmed ha uppnått, också antagas såsom riktiga. De bästa framställningar av den kulturhistoriska metoden, som vi för närvarande äga, äro F. Gräbner, »Methode der Ethnologie»,1911, och det redan ovan nämnda verket av P. Pinard, »L’Étude comparée des réligions». Det stora verket av P. Schmidt, »Ursprung der Gottesidée», är helt genomfört enligt denna metods grundsatser.

Vari består nu denna metod i sina grunddrag? Ty mer kunna vi här omöjligen bjuda. Ett huvudbegrepp däri är den s. k. kulturkretsen. Man menar därmed ett territorium med en enhetlig civilisationstyp. En sådan territoriell enhet måste fastställas helt och hållet genom iakttagelse, i det man undersöker utbredningen av enskilda kulturelement (verktyg, riter, organisationssätt o. s. v.). Man skall då snart märka, att en rad sinsemellan självständiga element överensstämma i sin utbredning, bilda en enhetlig komplex. Om nu dessa element omfattade så gott som hela området för mänskligt skapande (ekonomiskt och socialt liv, konst och religion), så ha vi att göra med en enhetlig civilisation, med en kulturkrets. Att noggrannt fastställa, begränsa och beskriva dessa kulturkretsar är den första uppgiften i varje etnologisk forskning. Man ser redan här, att denna metod icke isolerar det religiösa elementet, utan betraktar och bedömer det i dess naturliga sammanhang med alla andra kulturelement.

Nu förhåller det sig visserligen så, att de olika kulturkretsarna, skarpt begränsade sinsemellan, ligga rent och klart bredvid varandra. De gränsa intill varandra och här och där täcka de varandra. Då uppstå i gränsområdena eller t. o. m. över vida sträckor blandkulturer. Sådana blandkulturer kunna i allmänhet igenkännas därpå, att vid mottagandet av främmande inflytande vissa element ha ryckts ur sitt naturliga sammanhang; de ha, där de blott blivit importerade, ingen riktig mening och betydelse, utan verka som ett slags endast dåligt assimilerade främmande element. Alltså är ett sådant kulturelement ursprungligare, där det har sin naturliga plats och betydelse i hela kulturens sammanhang. Därmed ha vi emellertid redan ett medel till åldersbestämning, i synnerhet om det handlar icke blott om ett element, utan om en hel komplex: blandkulturen är naturligtvis senare än de enhetliga kulturer, ur vilka den uppstått. Men för det mesta ligger fallet icke så enkelt. Forskningen har nämligen ådagalagt, att kulturkretsarna mycket ofta icke uppvisa slutna geografiska enheter, utan omfatta territorier, som kunna vara helt skilda från varandra, ibland genom stora avstånd. Hur skall nu detta förklaras? En dubbel förklaring erbjuder sig: då den mänskliga anden överallt är densamma, har den för att uppnå likartade mål på olika ställen oberoende av varandra använt sig av samma medel (Bastian’s teori om »elementartankarna»). Eller också: historien förtäljer oss ofta om vandringar och förskjutningar av hela folk; sålunda kunna de splittrade kulturkretsarna tidigare ha bildat en geografisk enhet, men uppdelats genom utvandring eller därigenom, att ett invandrande folk har trängt in som en kil och avskilt en del från huvudmassan. Hur skall man nu med säkerhet kunna döma mellan dessa båda möjligheter? Här har den kulturhistoriska metoden uppställt två hjälpmedel: formens kriterium och kvantitetens. Formkriteriet säger oss: finner man överensstämmelse hos sinsemellan avlägsna kulturer, så bör man iakttaga, om det gäller, sådana drag, som låta sig förklaras ur det behandlade kulturelementets inre ändamål eller ur det material, varav det framställes; eller om överensstämmelsen hänför sig till formelement, som varken låta förklara sig ur ändamålet eller materialet. Ett exempel: hos många folk finner man pil och båge. Åtskilligt hos detta vapen är utan vidare givet i och med dess ändamål, åtskilligt också i och med det material, man har till sitt förfogande. Det måste t. ex. vara ett elastiskt ämne, som icke lätt brytes o. s. v. Däri överensstämma alla bågar överallt, där man kommer på tanken att göra ett sådant vapen, följer detta av sig själv. Finna vi alltså endast sådana överensstämmelser, så låter sig därav ingenting bevisas; vi kunde ju ha att göra med en elementartanke. Men annorlunda ställer sig saken, om vi i två fjärran från varandra belägna kulturer på bågarna finna samma ornament, vilka varken på något sätt kunna bidraga till, att bågen bättre fyller sitt ändamål, eller äro beroende av det använda materialets särskilda egenskaper. Säkerligen skall man utan svårighet medgiva, att det knappt är troligt, att två folk, fjärran från varandra, självständigt skulle ha kommit på att göra alldeles samma ornament. Det är mycket mera sannolikt, att där föreligger ett beroende, vare sig de båda kulturerna tidigare bildade en geografiskt sluten krets, eller att det ena folket har lånat detta ornament från det andra. En sådan överensstämmelse, som tillåter en slutsats angående beroende eller släktskap, är det första hjälpmedlet; det kallas formkriteriet.

Det är nu klart, att en enskild överensstämmelse, kanske därtill rörande en obetydlig sak, visserligen icke är utan allt värde, men likväl knappast kan leda oss till säkra kunskaper. Annorlunda ställer det sig, om sådana överensstämmelser hopa sig, framför allt om de äro tagna från olika, jämförelsevis självständiga områden av kulturen (som t. ex. verktygens och vapnens form, arbetsmetoder, social organisation, religiösa riter o. s. v.) med andra ord, om kvantitetskriteriet tillkommer. Ju större antalet är av sådana överensstämmelser, dess mera otänkbart blir det, att de båda kulturerna aldrig någonsin haft något med varandra att göra, dess mera närmar sig hypotesen till visshet, att vi ha att göra med en åtminstone fordom enhetlig kultur. Så kan man genom tålmodiga och mödosamma undersökningar lyckas att fastställa större kulturkretsar, vilka nu äro geografiskt splittrade; sedan kan man gå vidare och urskilja, huru sådana kretsar ha lagrat sig på varandra. Och slutligen finna vi däri ett medel att bestämma deras relativa ålder, d. v. s. deras ålder i förhållande till varandra. Blandkulturer äro nämligen yngre än renkulturer, det ha vi redan sett. Kulturkretsar, varav nu endast spillror ligga i utkanterna av en annan sluten krets, ha sannolikt blivit splittrade genom en invandring av den enhetliga kulturkretsen, äro alltså på detta ställe äldre än den invandrade. Denna sannolikhet blir till visshet, om de isolerade resterna befinna sig i ogästvänliga och otillgängliga trakter, medan den andra kulturkretsen intager det fruktbara och öppna landet; ett svagare folk har måst vika för ett överlägset. Därtill äga vi ytterligare en rad fall, som göra det möjligt för oss att bestämma två kulturers relativa ålder. Den systematiska användningen av dessa medel skall så småningom tillåta etnologien att sammanföra de olika kulturerna till allt större enheter och ordna dem efter deras ålder. Först därefter kan man våga några påståenden om, huru t. ex. religionen har förändrat sig under loppet av mänsklighetens historia.

Man ser redan av det hittills sagda, att denna metod icke är fotad på någon förutfattad filosofisk åskådning. Om mänsklighetens historia visar ett framåtskridande eller ett förfall, eller än det ena, än det andra, om detta eventuella framåtskridande eller förfall försiggår likformigt på alla områden eller ej, däröver måste sakförhållandena, själva fakta, döma. Därmed ger oss denna metod möjlighet att verkligen bedriva objektiv kultur- och religionshistoria.

Endast i korthet kunna här antydas de kulturkretsforskningens resultat, vilka med någorlunda enighet allmänt antagas; i enskildheter är mycket ännu omstritt och ovisst. Man särskiljer följande grader, börjande med de äldsta: 1) urtillståndet, där människan som samlare mottager, vad naturen av sig själv erbjuder, bär och frukter, växter och mindre jaktdjur; 2) den primära graden, där människan börjar att bearbeta det av naturen givna; detta sker i två riktningar: a) genom ett primitivt hackbruk, en begynnelse till åkerbruket, med exogami (äktenskap utom den egna stammen) och matriarkat (mödernerätt), b) genom en börjande djuravel med patriarkalisk organisation (fädernerätt); 3) den sekundära graden, vars kulturer utveckla sig därigenom, att de primära blandas med varandra eller med urtillståndet; även här kan man urskilja en matriarkalisk och en patriarkalisk grupp. Nya blandningar och vidare utbildning föra sedan till nästa grad: 4) högkulturerna, sådana vi finna dem vid början av historisk tid i Asien, Afrika, Europa och Amerika. Inom de enskilda graderna finns det åter talrika underavdelningar och variationer. Dock förbliver varje grad alltid utmärkt genom en påfallande förbindelse av vissa element, vilken icke kan förklaras ur sakens egen natur, alltså vad vi beskrivit som form- och kvantitetskriterium.

Denna nya metod har nu för religionshistorien lett till ett överraskande resultat, som för detta område gör ett välförtjänt slut på all evolutionism: upptäckten av tron på det s. k. »Högsta Väsendet» hos nästan alla folk samt en mycket hög och ren uppfattning om Gud just hos de folk, som tillhöra urtillståndet. Först på senare stadier grumlas sedan denna de mest primitivas rena gudsföreställning. Den förkväves allt mera av trolldom, dämontro, kult av förfäderna och osedliga riter och undantränges ur folkets levande medvetande. Likväl försvinner ingenstädes helt och hållet tron på denne högste Gud. Med den utveckling, som religionshistorien faktiskt har genomgått, var det naturligt, att man först upptäckte detta »Högsta Väsende», denna »övergudom» (Hochgötter, Être suprêmes, High Gods) hos senare kulturgrader, fastän detta väsende där spelade en obetydlig roll, som icke stod i något rimligt förhållande till dess upphöjda ställning.

Förtjänsten att ha upptäckt tron på det Högsta Väsendet hos de primitiva tillkommer den skotske etnologen Andrew Lang 1), som förut varit en ivrig anhängare av animismen. Genom berättelser av missionärer i Australien upptäckte han, att hos urinvånarna i denna världsdel, vilka stå på en mycket låg kulturgrad, existerar tron på ett gudomligt väsende med en höghet och renhet i uppfattningen, som man dittills icke hade hållit för möjlig. Han forskade vidare och kom till det resultatet, att en sådan tro icke är ett sällsynt undantag, utan tvärtom vitt utbredd även bland folk, som för övrigt hänge sig åt magi och polyteism. Att man ända till dess icke hade iakttagit detta faktum, berodde på två orsaker: för det första hade man icke hållit en sådan tro för möjlig och därför aldrig funnit, vad man icke sökte; men för det andra hemlighöllo de vilda folkslagen för det mesta denna tro i synnerhet för främlingar, men ibland även för sina egna kvinnor och barn. Endast vid den hemliga invigningen, varigenom den manliga ungdomen upptogs i stammen, inpräglades under särskilda ceremonier hela läran om det Högsta Väsendet. Då man sedan började ivrigare utforska dessa invigningar av de unga männen, kommo från alla håll liknande berättelser i dagen. Visserligen förblev A. Lang länge så gott som ensam om sin uppfattning. »Vetenskapen» hade ju redan för länge sedan uppvisat något sådant som omöjligt; de lägst stående stammarnas heliga religion måste vara en rå animism och unken trolldom; därmed var för många »vetenskapare» hela saken färdig. I många populära religionshistorior och tidningar lever detta slags vetenskap ännu i dag lugnt vidare, obekymrad om alla fakta.

Men en sak förblev märkvärdig angående dessa Högsta Väsen och har även givit anledning till numera övergivna teorier. De primitivas uppfattning av dessa Högsta Väsen, var mycket ädel och upphöjd. Det Högsta Väsendet var världens skapare, det hade fordom givit människorna sedelagen och lärt dem ceremonierna, särskilt stammens invigningar. Det är mäktigt, gott och stort. Men med allt detta förefaller det, som om det icke åtniöte någon eller åtminstone ringa dyrkan, det har inga kultställen, inga offer; endast sällan vänder man sig till det i bön. Hur kan nu detta förklaras? Man kom på den tanken, att denna tro vore att återföra på förkunnelse av kristna missionärer; den vore alltså något för de vilda folken främmande och importerat. Dock kunde man icke länge bli stående vid denna förklaring. Fakta talade ett alltför tydligt språk; denna tro fanns hos stammar, där ett sådant inflytande var alldeles uteslutet. Att antaga en religiös likgiltighet hos ifrågavarande stammar förbjöds av de allmänt kända sakförhållandena, att dämoner och förfäder ägnades en rik kult och att trolldomsväsendet behärskade hela deras liv.

Det var först P. W. Schmidt’s forskningar rörande de afrikanska pygméerna, 2) vilka sedan utsträcktes till de andra allra primitivaste folken, som ha bragt ljus i detta mörker. P. Schmidt kunde påvisa, att tron på ett Högsta Väsen förefinnes redan på den lägsta kulturgrad och att den där äger hela sin renhet, skönhet och livaktighet, men att den hos sådana folk, där den förlorat i betydelse och inflytande på livet, blivit förkvävd och begraven under senare religiösa nybildningar såsom trolldomsväsen och ankult. Dessa allra primitivaste folk ha först under de sista åren blivit bättre kända, sedan P. Schmidt har fäst vetenskapens uppmärksamhet på dem och själv har satt igång egna expeditioner för att undersöka dem. Då dessa folk för det mesta bebo avlägsna, svårtillgängliga trakter, är det icke underligt, att de så sent kommit inom etnologiens horisont. Folken, som befinna sig på urstadiet, ha väl en tämligen enhetlig kultur, men äro icke av samma ras. De äro spridda, alltid i små spillror, över hela jorden. Hobhouse 3) räknar till dessa: befolkningen på Andamanerna, Semang-och Sakai-folken på Malakka, Negritos på Filippinerna, Veddahs på Ceylon, Kubu-folket på Sumatra, Punans på Borneo, de centralafrikanska pygméerna, buschmännen, eldsländarne, den australiska urbefolkningen, urbefolkningen i Kalifornien och Västamerika, slutligen de indiska skogsinnevånarna. 4) De äro samlare, som mest leva i urskogen och ströva omkring i små grupper inom ett visst område. De ha ännu icke kommit fram ens till stenålderns kultur. Mestadels äro de av en godmodig om och barnsligt blyg karaktär, också icke så ideal och paradisisk, som Rousseau och hans anhängare en gång drömde sig. Att de alla bebo så svårtillgängliga trakter och vid världsdelarnes yttersta ändar, förklaras därigenom, att de alltjämt blivit undanträngda av senare framryckande stammar. Detta är tillika ett bevis för deras kulturs höga ålder; den är den äldsta, som ännu i våra dagar existerar på jorden. Men här bland dessa enkla stammar finner man tron på ett Högsta Väsen tydligast utpräglad och mest levande. Åtskilliga stammar känna, jämte denne Gud, överhuvud inget annat överjordiskt väsen; hos andra kan man redan iakttaga begynnelsen till en splittring, som sedan leder till polyteism; men det Högsta behärskar ännu dessa andra gestalter och är så oberoende av dem, att dessa icke kunna betraktas som gudar. Det Högsta Väsendet är överallt himmelens och jordens skapare; och det är förvånande, på vilken höjd uppfattningen av denne ende Gud befinner sig, särskilt hos de nordamerikanska primitiva. Han har själv aldrig uppstått och dör aldrig. Han ser och vet allt. Det Högsta Väsendet är även upphov till sedelagen och övervakar, att den åtlydes; det belönar det goda och straffar det onda. Tanken på en fortvaro efter döden är hos dessa primitiva starkt levande. Umgängelsen med detta Högsta Väsen har en karaktär av barnets förtroende; ty man ser däri det goda självt, och allt ont är där fjärran. Genom studium av pygméernas begravningsbruk kommer L. Walk 5) till följande slutsatser angående deras religion: »Tydligt står det Högsta Väsendet som oinskränkt härskare, som med suverän makt regerar över tillvaron och livet, för dessa de enklaste av alla människor, vilkas ande icke blivit vanställd av någon slags förvriden animistisk-magistisk spekulation. Det Högsta Väsendet är för dem i sanning »upphovet» (Urheber), men icke fattat som en utomvärldsligmakt, vilken icke deltager i världens öde, utan tvärtom som en personlig makt, vilken mycket kännbart gör sig gällande och ingriper i människans tillvaro». Den personliga bönen till det Högsta Väsendet är hos många stammar positivt fastställd; hos åtskilliga, t. ex. eldsländarne, tar den formen av ett anropande av Gud i alla det dagliga livets svårigheter. Mindre utvecklat är offret. P. Schebesta S. V. D. kunde hos Semang-folket och P. Schumacher hos de centralafrikanska pygméerna fastställa en den enklaste begynnelseform av offer.

Vad vi finna i dessa primitivas religion, är i hög grad betydelsefullt för religionshistorien, och likväl är det, som vi icke finna där eller finna blott i svaga ansatser, minst lika viktigt. Det som vi icke finna, är nämligen just, vad de olika utvecklingsteorierna betecknade som all religions ursprung och begynnelsestadium. Där saknas nämligen en religiös dyrkan av förfäder och andar, oaktat en sådan är starkt utvecklad hos kringliggande folk på senare kulturstadium och på några ställen sökt intränga t. ex. hos pygméerna, dock utan att bliva hemmastadd. Att sådana ting som andehyddor och trolldomsapparat fullständigt saknades hos pygméerna, fann P. Schebesta genast förvånande, i synnerhet som sådant i rikt mått anträffades hos andra folk i deras närmaste omgivning. Trolldom övas alldeles icke eller blott i svaga ansatser, och även där den förekommer, är dess roll så obetydlig och underordnad, att den höga uppfattningen och, den rena kulten av det Högsta Väsendet aldrig kan ha utvecklat sig därur. Av totemistisk organisation eller av matriarkat finns intet spår, med ett ord alla dessa teorier stranda på de fakta, som forskningen har bragt i dagen hos pygméerna. Med rätta skriver därför den bekante forskaren Fr. Kern 6): »Det schema, som ännu i dag godtroget avskrives i kollegiehäften, enligt vilket religionen började med dyrkan av stenar och trästycken, sedan över dyrkan av träd och djur fortskred till att dyrka gestalter, halvt djur halvt människa, samt deras attributer och slutligen höjde sig till de renare antropomorfa gudarne, hela detta schema står närmare Herodotos vetenskaplighet än den moderna forskningen».

Om vi till slut uppställa frågan, huru de primitiva kunnat komma till en så hög uppfattning av Guds väsen, så är svaret icke svårt. Det har skett på samma sätt som hos oss. Vi framhöllo ovan, att det Högsta Väsendet överallt erkännes som skapare och världens upphov. Även där dyrkan av det Högsta Väsendet måste vika för andra kulter, förblir detta drag i dess bild alltjämt det mest levande. Såsom tänkande människor fråga även dessa primitiva efter denna världs första orsak, efter orsaken till och meningen med deras eget liv och öde. Men deras blick är ännu ogrumlad av begärligheten; det fullkomliga beroendet av det Högsta Väsendet har icke ännu blivit dem så svårt att fördraga, att de tillgripa trolldom för att överallt sätta igenom sin egen vilja och sina egna avsikter t. o. m. mot det Högsta Väsendets vilja och bud. Deras sedliga liv är, som forskningen visar, på det hela taget rent och oklanderligt. Så behöva de icke vara rädda för Gud och ta sin tillflykt till andar, vilkas gunst man tror sig kunna köpa med gåvor eller tilltvinga sig genom vissa trolldomsriter. Men för den troende katoliken är det en trösterik tanke och ett nytt bevis på Guds faderskärlek, att han icke ens för dessa enklaste bland människor har låtit sig vara utan vittnesbörd, att han, såsom vår tro lär, icke förkastar någon, som har en god vilja. Så har den sanna och verkliga religionshistorien, som går att undersöka sakförhållandena utan fördomar, blivit en osökt bekräftelse på katolsk religionsfilosofi och teologi. Alla dess resultat kunna sammanfattas i den helige PauIus’ ord: »Vad man kan känna om Gud är nämligen uppenbart bland dem; Gud har ju uppenbarat det för dem. Ty hans osynliga väsen, hans eviga makt och gudomshärlighet hava ända ifrån världens skapelse varit synliga, i det att de kunna förstås genom hans verk» (Rom. I. 19 f.).

1) »The Making of Religion» (1928) och andra verk.

2) »Die Stellung der Pygmäenvölker in der Entwicklungsgeschichte der Menschheit». 1910.

3) »Über einige der primitivsten Völker» Z V S 4 (1928) s. 396–424. J fr. 5 (1929) s. 40-56; 172-192.

4) Mycket nära dessa stå en rad arktiska primitiva folk såsom samojeder, korjaker.

5) Z. f. Missionswissenschaft 20 (1930) s. 231 f.
6) Anthropos 24 (1929) s. 173.