Religionshistoriens utveckling och resultat

Av A. Brunner

I.
Religionshistoria i egentlig mening är ännu en ung vetenskap. Visserligen har man även i äldre tider på olika sätt ägnat religionens företeelser det största intresse; motsatsen hade ju också varit obegriplig. Ty religionen gällde i äldre tider än mer än nu som den högsta mänskliga verksamheten. Men religionshistoria som vetenskap i den mening, vi i våra dagar använda ordet, härstammar först från det senaste århundradet. Jag menar då en systematisk samling, beskrivning och anordning av alla fakta, som tillhöra det religiösa livet hos olika folk och i olika tider. Det yttersta målet är därvid naturligtvis en vetenskaplig kunskap om religionens väsen och de religiösa företeelsernas förändringar under olika förutsättningar.

Det finns flera orsaker till, att intresset för mänsklighetens religiösa företeelser just under det senaste århundradet blev så starkt, att det snart förde till en egen vetenskap med sin särskilda metod. Först och främst åstadkommo de nya medlen för kommunikations- och underrättelseväsendet, ångbåten, järnvägen, telegrafen o. d., att det inströmmade en flod av berättelser från alla delar av jorden och därmed ett mycket rikare jämförelsematerial, än någon tid förut hade haft till sitt förfogande. Man behöver blott en gång genomvandra ett etnologiskt eller arkeologiskt museum för att få en liten föreställning om fylligheten och rikedomen av det studiematerial, som den moderne forskaren förfogar över.

Boktryckets framsteg, den moderna reproduktionstekniken, till sist även filmen göra denna rikedom tillgänglig även för vida kretsar, utan att mödosamma och dyrbara resor äro nödvändiga. Det är blott en naturlig sak, att engelska forskare, särskilt under det sista århundradet, gått i spetsen. Genom sitt världsomfattande kolonialrike, vilket omfattar såväl de primitivaste som de mest kultiverade ickekristna folk, kom det engelska folket i nära beröring med de mest olika religionsformer. Därför härstamma också de första religionshistoriska teorierna nästan uteslutande från engelska forskare. Senare ha också de andra europeiska folken och amerikanarna med stor framgång deltagit i arbetet på detta forskningsområde.

Dock även den största rikedom på material förblir död, om den icke möter den mänskliga andens livgivande intresse. Även i detta avseende var det sista århundradet gynnsamt för religionshistoriens framträdande. Vid århundradets början hade en Schelling, en Hegel försökt att i sina stora idealistiska system fatta den mänskliga erfarenheten i dess helhet, alltså även religionen i hela dess historia, som en utveckling av det absoluta förnuftet. Så träffa vi också hos dessa båda filosofer ett stort intresse för mänsklighetens olika religioner. Visserligen var deras kunskap ännu alltför torftig, deras metod dessutom alltför aprioristisk och våldsamt konstruerande, för att de skulle ha kunnat giva en användbar lösning. Men det allmänna intresset var väckt. Ett viktigt bidrag i samma riktning gav också – på litteraturens område – Nyromantiken, vilken ju för övrigt Schelling icke stod fjärran. Nyromantikerna kände böjelse för det främmande, det hemlighetsfulla, det »mystiska». Friedrich Creuzers »Symbolik»*) och de arbeten, som utgingo från hans krets, avspeglade inflytandet av denna själsriktning på utforskandet av religionerna. Här gällde det emellertid framför allt de högtstående folkens religioner, romare, greker, babylonier och indier, vilka då genom utgrävningar och översättningar blevo allt mera bekanta, efter det att redan under 1700-talet genom jesuitmissionärerna hade anskaffats ett rikt material till kännedom om den ostasiatiska och framför allt den kinesiska religionen.

En ytterligare uppmuntran, men tillika en stark omsvängning av intresset, erhöll forskningen från darwinismen och den då inom filosofien starkt framträdande materialismen. Härskade enligt Darwin överallt en utveckling från lägre till högre former och var enligt materialismen människan endast ett högre utvecklat djur, så kunde icke heller religionen vara fri från denna allmänna lag, Även den måste ha uppstigit långsamt från en rå och primitiv början under inflytande av en mängd olika omständigheter och faktorer till den höjd kristendomen intar. Det måste därmed bli lockande att rent historiskt följa denna uppkomst och tillväxt, ja kanske upptäcka ett människosläktets tillstånd, där denna utveckling ännu alldeles icke härjat, att finna religionslösa folk. Därmed vore ju också givet ett nytt erfarenhetsbevis för darwinismen och – så trodde man – för materialismen. Därvid förbisåg man visserligen, att detta är en underlig materialism, som intresserar sig för bevis, alltså för något andligt. Det föll av sig självt, att blicken under inverkan av sådana idéer bortleddes från de högre stående folken och fästes vid de primitiva, vilka ännu, så antog man utan vidare, stodo vid början av den mänskliga utvecklingen. Under utvecklingslärans nästan oinskränkta inflytande stod så forskningen för lång tid framåt; ja först i våra dagar börjar den långsamt frigöra sig därifrån och intaga en kritisk ställning gentemot detta, som anhängarne av utvecklingsläran antogo och trodde utan bevis såsom ett religiöst dogma och i vissa fall ännu tro. Naturligtvis följde icke alla de forskare, som behärskades av den tidens idéer, i sina undersökningar religionsfientliga avsikter, om också andra utnyttjade deras verk för dessa ändamål.

När religionsvetenskapen vänt sig bort från en mer eller mindre materialistisk, evolutionistisk lära om religionens väsen och ursprung, är detta till icke ringa del en förtjänst av katolska forskare. Visserligen kunde i början katolikernas bidrag på detta område icke sättas in med full styrka. Detta av olika grunder och närmast den mer yttre redan ovan omnämnda: Englands övermakt på det koloniala området. Men därtill kom, att den katolska vetenskapens stora tradition genom rationalismen, genom upphävandet av Jesuitorden med dess skolor och stora missioner, genom Kyrkans utplundring genom den stora revolutionen och sekularisationen, blev förlamad, på många områden helt avbruten och endast långsamt och med möda kunde höja sig till nytt liv och återvinna sin gamla blomstring. Så måste man lämna många områden, bl. a. religionshistorien, nästan helt och hållet i motståndarnes händer. Detta åter hade till följd, att just detta så viktiga område, religionsvetenskapen, råkade under materialismens herravälde. Det låg då nära, att man i många troende kretsar, katolska såväl som protestantiska, tillskrev religionsvetenskapen sådant, som blott var dess företrädares skuld, och kände sig frestad att möta den nya vetenskapen med åtminstone misstroende. Dock var å andra sidan området alltför livsviktigt – i åtskilliga fall handlade det ju om kristendomens och all religions vara eller icke vara –, för att man länge skulle kunna nöja sig med en avvisande ställning i stället för att övergå till den bästa form av försvar: det oförskräckta utforskandet av sakförhållandena och sanningen. Denna övergång är också längesedan fullbordad. Redan 1880 grundades en professur för religionsvetenskap vid det katolska universitetet i Paris (Institut Catholique). Och med tillfredsställelse och lugn kunna vi se på de resultat, som religionshistorien idag bjuder oss, kunna utan varje ängslan motse allt, vad den i närmaste framtid kommer att bringa. Att framlägga dessa resultat i anslutning till några verk, som av framstående katolske lärda utgivits under de senaste åren, det är avsikten med dessa rader.

Bland de lärde, vilka gjort till sin uppgift att utforska de primitiva folkens religioner, intager P. Wilhelm Schmidt S. V. D. obestridligt en plats av första ordning. Som få känner han icke blott religionen, utan även övriga etnologiska fakta, såsom sociala och ekonomiska förhållanden, så att hans undersökningar äro byggda på en mycket bred och säker grund samt äro etnologiskt tillförlitliga, ett beröm, som tyvärr många arbeten inom religionshistorien icke förtjäna. Hans huvudarbete är det omfattande verket: »Ursprung der Gottesidée» (Bd. I, 1912; 2 uppl. 1926; Bd. II 1929; Bel. III och IV utkomma snart). Här genomgår Schmidt i tur och ordning de primitiva kulturerna, undersöker deras ålder, deras beroende av andra, deras möjliga sammanhang med liknande, men geografiskt skilda kulturer, för att så småningom få fram det för var och en säregna, framför allt det religiöst säregna. Mängden av genomarbetat material är häpnadsväckande och förutsätter en långvarig förtrogenhet med ämnet. Det väldiga verket är naturligtvis endast avsett för dem, som för sina egna studier behöva en noggrannare kännedom om detta område. För en större allmänhet har Schmidt nu sammanfattat resultaten av sina undersökningar i: »Handbuch der vergleichende Religionsgeschichte. Ursprung und Werden der Religion» (XV + 296 s. Münster i W. 1930) . Schmidt är också grundare av den ansedda tidskriften »Anthropos», i vilken bidrag till etnologien och religionshistorien publiceras på olika språk. Tillsammans med jesuitpatern Bouvier, som tyvärr alltför tidigt bortrycktes av kriget från en mycket lovande verksamhet, har han också grundat »Semaines d’ethnologie religieuse» (Kongresserna för etnologi och religionshistoria). Före kriget höllos de för första gången i Louvain, efter kriget i Tilburg (Holland), Milano och Luxemburg. Dessa sammankomster ha i hög grad gagnat den etnologiska forskningen inom katolska kretsar och väckt ett nytt intresse för detta så viktiga område.

Ytterligare ett överallt erkänt standardverk har skänkts oss av P. Bouvier’s efterföljare och ordensbroder P. Pinard de la Boulaye: »L’Etude comparée des réligions»; Bd. I: »Son histoire dans le monde ocidental», 1922, 3 uppl. 1929; Bd. Il: »Ses methodes», 1925. Första bandet ger en ytterst klar, saklig och, såvitt det i ett sådant ämne låter sig göra, fullständig framställning av alla försök, vilka ha gjorts sedan den vesterländska kulturens början i Grekland intill vår tid, att förklara religionernas olikhet samt fastställa något angående deras gemensamma väsende. En sådan framställning är naturligtvis ytterst lärorik icke endast för religionshistorikern. Andra bandet behandlar sedan kritiskt de olika metoder, varmed man hittills arbetat på detta område, och når sin spets i behandlingen av den kulturhistoriska metoden, som Pinard själv ansluter sig till och som han genom sin bok har fört till ännu större noggrannhet och användbarhet. Klarheten i hans framställning liksom även nykterheten och den fördomsfria rättvisan i hans omdöme ha överallt blivit erkända med högsta beröm. Därmed har P. Pinard, liksom sedan så många andra katolske lärde, i handling besvarat en ofta framförd svårighet, som vi nedan skola vidare behandla.

Jämte dessa omfattande verk skulle naturligtvis kunna omnämnas en hel mängd vetenskapliga bidrag i specialfrågor, för vilka vi ha katolska forskare och särskilt katolska missionärer att tacka. Men det skulle föra oss för långt och ligger också utanför ramen av denna redogörelse.

Däremot skola vi omnämna några för vidare kretsar avsedda allmänframställningar, vilka måhända kunna vara till nytta för en eller annan läsare. P. Schmidt’s handbok ha vi redan omnämnt. På engelska språket ha vi det 5-bandiga verket: »Lectures on the History of Religion», utg. av C. C. Martindale S. J. (London 1910–11) . De enskilda religionerna ha framställts av olika fackmän. På samma sätt anlagt är J. Huby, S. J.: »Christus, Manuel d’histoire des réligions», (XX + 1332 s., Paris 1912, 4 uppl. 1923). Också här ha olika forskare samarbetat. Bidraget över kristendomen är i all sin korthet mycket betydande. År 1927 offentliggjorde Anton Anwander sitt arbete: »Die Religionen der Menschheit» (XVIII + 576 s., Freiburg i B.). I sin plan ansluter det sig till Huby’s verk, men är utarbetat av författaren ensam. Särskilt förtjänstfull är den bifogade religionshistoriska läseboken, som ger utdrag ur de olika religionernas religiösa texter. Nyligen har samme författare i den bekanta »Sammlung Kösel» sammanfattat verkets viktigaste innehåll i det lilla bandet: »Einführung in die Religionsgeschichte (147 s., München 1930). Planen är emellertid här alldeles olika det stora verkets. De enskilda religionerna framställas icke i sin historiska följd, utan de kända fakta äro systematiskt ordnade och undersökas i sitt förhållande till religionen i dess helhet. Därmed når arbetet något utöver den rena religionshistorien.

Till de mera speciella frågorna angående Kristendomens och Judendomens förhållande till de religioner, som stodo dem historiskt och geografiskt nära, ha naturligtvis exegeterna sedan länge lämnat viktiga bidrag. Jag nöjer mig med att hänvisa till det ytterst betydelsefulla verket av Jesuitpatern L. de Grandmaison: »Jésus Christ. Sa Personne, son message, ses preuves» (2 band, Paris 1928; 12 uppl. 1930). Av detta verk har i år (1930) utgivits en förkortad upplaga under samma titel (Edition abregee, VIII + 708 s., Paris, Beauchesne), vilken utelämnar alla diskussioner, som ägna sig blott för en trängre krets av facklärde. Då dessa diskussioner även i huvudverket voro satta i anmärkningar eller exkurser, ha arbetets enhetlighet och värde icke lidit genom denna förkortning.

De katolska forskarnes livliga och framgångsrika deltagande i religionshistoriens stora och betydelsefulla uppgifter tillåter oss att helt kort avgöra en svårighet, som vi redan ovan omnämnt och som tidigare ofta framförts mot de katolska lärdes kompetens på detta område. Man har påstått, att en katolik, eller en övertygad kristen överhuvud, aldrig kunde nalkas dessa forskningar med den nödvändiga vetenskapliga objektiviteten, då han på förhand rönte ett alltför stort inflytande till fromma för sin egen övertygelse. Endast den, som vore utan tro, skulle vara tillräckligt fördomsfri och därför ensam kallad till religionshistoriker. Pinard (Il, 34 s.) har tagit upp till behandling denna invändning, som Schmidt med rätta kallar »en efterblivens komiska enfald», och givit det slutgiltiga svaret. I en angelägenhet som angår det dyrbaraste och högsta, människan äger, detta, för vilket hon är beredd att offra sin egendom och till och med sitt liv, detta, varav hon väntar sin persons eviga frälsning, detta, som ger hennes liv dess yttersta mening, där föreligger naturligtvis fara, att forskaren låter sitt lugna, nyktra omdöme grumlas av sin personliga övertygelse och hänförelse. Men därför kommer också den ärlige forskaren att här vara på sin vakt och söka att genom en lugn kritik reducera denna personliga faktor till ett minimum. Att detta är möjligt, det visar just P. Pinard’s verk, som har blivit allmänt erkänt för sin objektivitet. Motståndarne däremot, som ständigt förehålla oss denna fara, som överdriva den och framställa den som oövervinnelig, glömma i sin naivitet hela den andra hälften av denna banala sanning och förfalska den därför. De befinna sig nämligen i alldeles samma läge som den troende forskaren. Även de ha en världsåskådning, nämligen otrons, vilken i deras liv intar samma plats som tron hos den troende. Också för dem handlar det, i deras otro och i deras avvisande hållning mot religionen, om livets yttersta mening, om den avgörande frågan om människans öde. I dessa frågor är ingen människa neutral, av dem förblir ingen människa oberörd och varje i det yttre visad likgiltighet är hycklad. Här är möjligt blott detta enda: att man med ärlig vilja bemödar sig, att icke av utomvetenskapliga motiv, som ha sin upprinnelse i den personliga inställningen till de yttersta livsfrågorna, må denna nu vara tro eller otro, låta förleda sig att utgiva sådant för vetenskapligt bevisat, för vilket man icke har några vetenskapliga bevis. Den berömda fördomsfriheten så fattad, att en människa i dessa frågor personligen alldeles icke skulle intaga någon ställning, är en fabel, vilken ofta påtagligt illustreras av dem, vilka mest högljutt frånkänna sina motståndare varje objektivitet för att taga den i anspråk för sig allena. Ty de voro ju alldeles omedvetna om faran av fördomsfullhet och partitagande och kunde därför icke heller skydda sig däremot.

Om alltså den troende i denna sak icke är sämre ställd än den icke-troende, så kan man till och med påstå, att han, om han icke överhuvud saknar den i varje vetenskap nödvändiga sakliga kritiken, ofta har det bättre ställt än den icke-troende. Det är en gammal erfarenhet, som också har bekräftats av den nyare psykologien, att sympatien för en sak underlättar och vidgar förståelsen, under det att en fientlig inställning gör människan blind för vad som verkligen finns att se. Inom konsten är detta en bekant sak. Denna förstående sympati fattas säkerligen icke hos den troende. Också känner han av egen erfarenhet en mängd religiösa fakta och själsrörelser, vilka på samma eller mycket liknande sätt möta honom i andra religioner. Men den, som nalkas religionens utforskande i den övertygelsen, att den icke är något annat än en stor illusion, den har svårare att gå till arbetet med den välvilliga respekt, som just i denna sak är mera nödvändigt än i någon annan. Hur många s. k. religionslösa folk leva icke hårdnackat kvar i böckerna tack vare några forskare, som haft den förutfattade övertygelsen, att kulturellt lågtstående folk icke kunde ha någon religion! Så har t. ex. Darwin efter ett kort och ytligt besök betecknat eldsländarne såsom fullkomligt utan religion. Till samma åsikt kom också en expedition, som senare sökte utforska detta folk. När emellertid för några år sedan de båda Patres Koppers och Gusinde S. V. D. vistades en längre tid hos detta primitiva folk och lyckades förvärva sig deras förtroende därigenom, att de, icke utan stora offer, så mycket som möjligt delade deras primitiva levnadssätt, då upptäckte de till sin förvåning hos detta så lågt stående folk ett Gudsbegrepp av sällsynt renhet och höghet. För de andra forskarne hade eldsländarne medvetet dolt denna sin tro, emedan de icke ville prisgiva det heligaste de ägde åt hån och förakt. Särskilt den primitive har i dessa saker en stor skygghet, som icke kan övervinnas på kort tid. Också på detta område visar det sig, att katoliken ingenting har att frukta av sanningen, om det blott är den fulla sanningen, då ju all sanning kommer från den enda källan, som är Ljusens Fader.

(Forts.)

*) Georg Friedrich Creuzer (1771–1858), tysk språk- och fornforskare. Hans förnämsta arbete: »Symbolik und Mythologie der alten Völker, besonders der Griechen» (1810–12) söker det gemensamma i alla religioner. Övers. anm.