Religionsteologi i katolskt perspektiv

av PHILIP GEISTER

– en konferens på Newmaninstitutet i Uppsala.

När Andra Vatikankonciliet promulgerade dokumentet Nostra aetate slog det ner som en bomb. Det radikalt nya med dokumentet var att den katolska kyrkan för första gången uttalade sig positivt om andra religioner. Befinner man sig utanför den katolska kyrkans tankevärld verkar kritiken med vilken dokumentet främst i konservativa katolska kretsar togs emot överdriven och rentav anakronistisk. Om katolicismen under två tusen år har sett sig själv som den enda sanna religionen är det väl inte en dag för tidigt att man nu överger sin hybris och erkänner att männi­skor även på andra vägar kan nå frälsning. Ungefär så resonerade nog de flesta männi­skor utanför den katolska världen kring det faktum att kyrkan för första gången, bildligt talat, visade sig på världsreligionernas mingelparty.

Nostra aetates modiga försök att öppna dörrar för religionsdialogen har i själva verket gett upphov till en rad teologiska utmaningar som sedan dess engagerar teologer. Religionens återkomst, inte minst dess våldsamma varianter gör att ämnet är lika aktuellt som det var under 1960-talet när Nostra aetate skrevs. Den internationella konferens som Newmaninstitutet anordnade den 6–8 oktober i Uppsala hade för avsikt att göra en inventering. Var står den katolska kyrkan i dag i relation till andra religioner? Hur har diskussionen gått sedan Nostra aetate och vilka utmaningar står vi inför i dag?

En av de mest fascinerande iakttagelser som kunde göras under denna intensiva konferenshelg var att de teologiska bromsklossar som från den katolska kyrkans sida verkar ligga i vägen för en smidig religionsdialog i själva verket är precis de delarna som gör den katolska positionen så intressant. Ta till exempel spänningen mellan dia­log och mission som för kristna, enligt den katolska kyrkan, båda är lika viktiga i mötet med andra religioner. Det var ett ämne som konferensens huvudtalare, ärkebiskop Joseph Di Noia från Troskongregationen i Rom, resonerade kring i sitt inledningsanförande. Men hur kan man vara i en öppen och ärlig dialog om man samtidigt har missionens gömda agenda? Ja, och vad är det för sanning som de olika världsreligionerna förhåller sig till? Är det de påståenden som finns i trosbekännelser eller snarare en känsla av att vara delaktig i ett större existentiellt sammanhang (som den reformerte schweiziske teologen Reinhold Bernhardt, föreslog i sitt anförande).

Det bästa med en akademisk konferens brukar vara frågorna och inte svaren. Inte minst i den bemärkelsen var konferensen utmärkt och givande. Bör Muhammed även av kristna betraktas som profet? Bör katoliker främja sionism? Är det okej att delta i andra religioners riter och ceremonier för att förstå en annan religion inifrån? (Den som faktiskt är intresserad av svaren på dessa frågor kan så småningom hitta dem i form av videoinspelningar från föredragen på www.newman.se).

Det behövs ingen konferens med världens främsta specialister på området religions­teologi för att inse hur svårt det är att förstå en annan religion, eller åtminstone den religiösa verklighet som en annan männi­ska rör sig i. En säregen svårighet består i att kunna befria sig från sin egen föreställning om vad en religion ska åstadkomma med och inom oss. Kristna har länge trakasserat företrädare av andra religioner genom misstanken att ingen frälsning kan nås genom deras religion. Men är ”frälsning” överhuvudtaget något som står högt på agendan för en jude, muslim eller buddhist? Och vilket nirvana predikar företrädare för andra religioner till sina kristna medmänniskor som redan är inställda på ett evigt gästabud?

Ärkebiskop Di Noia påminde om en viktig insikt, i alla fall inom den kristna tron, nämligen att tron inte så mycket är ett kognitivt svar på människors sanningssökande utan beskrivningen av den fascinerande dynamik i vilken Gud själv uppenbarar sig för människor. Att prata om sin tro är för kristna därför inte ett försök att pracka på en annan människa något som hon inte vill eller behöver veta. Snarare delar de troende med sig av sina erfarenheter av en fantastisk upptäckt som de själva har gjort. Att prata om religion är inte ett övergrepp på den andres samvete utan ett utbyte av glädjeämnen. Intressant nog var det just denna stämning som också präglade umgänget mellan föreläsare och deltagare under dessa tre dagar: en gemensam glädje över allt det fascinerande man hade upptäckt i den egna och i andra människors religiösa tro och en delad önskan att prata om detta ingående. Helst längre än bara en helg.

 

Philip Geister är jesuitpater, teol. dr i tros- och livsåskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala.