Religiösa motiv och biomedicinska beslut

Professor Matthias Beck, medicinare och moralteolog från Wien, har visat att inverkan från de skilda religionerna och deras grundvärderingar spelar en avgörande roll vid ställningstaganden i bioetiska frågor. Vid en träff med katolska publicister i onsdagskväll i Wien framhöll Beck att betoningen på individen och människans värde kan härledas ur judendomens och kristendomens tro på ett personligt förhållande mellan Gud och människa samt på tron att människan är Guds ”avbild”. Enligt Beck visar sig den höga uppskattningen av individen i ett medvetande om att människan har ett värde också i sitt embryonala stadium samt vid livets slutskede.

För hinduer och buddhister, som tror på själavandring, får föreställningar kring livets början och dess slut en annan betydelse än för de troende i uppenbarelsereligioner som judendom, kristendom och islam. Många människor i Ostasien har därför få invändningar mot dagens medicinska tekniker som stamcellsforskning på mänskliga embryon, kloning av människor och framställning av korsningar mellan djur och människa.

Beck påminner om att det, trots en gemensam övertygelse om människans värde, finns skillnader mellan kristna kyrkor vid bedömningen av bioetiska detaljfrågor. Vad gäller skyddet för embryon har den katolska kyrkan intagit en sträng hållning. Den betraktar embryot som en mänsklig och därför absolut skyddsvärd individ redan när äggcell och spermie förenats. Ända fram till mitten av 1800-talet företrädde den katolska kyrkan en föreställning man övertagit från Aristoteles och Thomas av Aquino och som sade, att ett växande embryo gradvis blev ”besjälat” och därför först efter 40 dagar blev en människa i full bemärkelse.

Efter upptäckten av den mänskliga äggcellen år 1827 omprövade emellertid den katolska kyrkan denna uppfattning och betraktar nu embryot som en människa redan från begynnelsen. För många protestanter å andra sidan tillskrivs embryot ett skyddsvärde först 14 dagar efter befruktningen. I judendomen och islam har man emellertid hållit kvar vid föreställningar om ett gradvist ”besjälande”, vilket medför en jämförelsevis ”sorglös” behandling av embryon.

Beck finner också viktiga skillnader vid frågor kring livets slut, t.ex. vid sådant som rör organdonation. Medicinskt har man nu omdefinierat människans dödstidpunkt från en tidigare hjärtdöd till dagens hjärndöd. För kristna är det därför inte problematiskt att ta ut ett organ från en hjärndöd, vars hjärta ännu slår, medan man i judendomen menar att själen har sitt säte i hjärtat. Så länge hjärtat slår blir det därför svårt att dödförklara en människa. Enligt buddhistisk uppfattning får man inte störa den själ som nyss lämnat kroppen utan den kräver stillhet – vilket knappast blir fallet vid den ofta hektiska verksamhet, som startar vid en organdonation. En själ som på detta sätt blivit skadad drabbas av en sämre inkarnation. Därför finns klara invändningar mot organdonation.

För Beck är det ännu en öppen fråga hur övertygelsen om människans värde, såsom det t.ex. kommer till uttryck i den tyska grundlagen och i Lissabon fördraget, kommer att utvecklas i kulturer som inte är präglade av monoteism. Deklarationen av de mänskliga rättigheterna, som de flesta stater förpliktat sig att respektera, är emellertid ett väsentligt steg i denna riktning.

Kathpress