Religiösa perspektiv på fotbolls-VM

HEIDING, FREDRIK

Fotbolls-VM i Tyskland fångar hela jordklotets uppmärksamhet. VM-finalen i Berlin blir en tilldragelse som kommer att locka minst en miljard tv-tittare. Fotboll handlar dock inte bara om idrott och underhållning utan har blivit en sekulär religion. Artikeln ger exempel på dess ritualer och religiösa språk. Här finns genuint kristna inslag, men även ikoner, kult och symboliska handlingar som tangerar avgudadyrkan. Artikelförfattaren berör också några aspekter på förhållandet mellan kyrkan och fotbollen.

Fontäner brukar vara ett populärt utflyktsmål för fotbollsentusiaster efter avgörande VM-matcher. Segerrusiga supportrar tar sig till fontänen vid Sergels torg i Stockholm och till motsvarande fontäner i andra länder. Vad är det som är så anmärkningsvärt med det? Jo, jag vågar påstå att plaskandet i fontänen inte kan reduceras till ren galenskap och tokeri. Den som har ett religiöst perspektiv på fotboll tolkar istället fontänen som en gigantisk dopfunt, för det handlar om något mer än att bara svalka sig. Anhängarna som i flera år väntat på denna stund kastar sig i dopbassängen i ren extas. Utom sig av lycka träder supportrarna in i ett nytt liv och detta måste få utlopp någonstans och på något sätt. Av flera tänkbara platser förefaller en fontän vara den mest lämpliga. Här får pånyttfödelsen en passande inramning.

Påminnande om dop i kristna samfund innebär fotbollsdopet en passage in i ett nytt liv, en känsla av total befrielse infinner sig. Jämförelsen haltar naturligtvis på flera punkter och ett dop in i ett kristet trossamfund har självfallet en helt annan och djupare innebörd än fotbollsdopet. Inte desto mindre finns likheterna där. Genom det kristna dopet dör och uppstår personen med Jesus Kristus och en parallell till detta finns faktiskt i fotbollen som religion betraktad. Fotbollen har nämligen sina egna Kristus-gestalter eller avgudar om man så vill. Den kanske mest påtagliga ikonen är nog den för Real Madrid spelande engelske yttermittfältaren David Beckham. Han dyrkas så intensivt av så många pojkar och flickor, män och kvinnor, världen över att begreppet ”idol” inte räcker till för att fånga in hans status. Det har skapats en sådan kult kring honom som endast helgon och gudar kommer i närheten av. Några få veckor före det förra VM-slutspelet i Sydkorea/Japan år 2002 drabbades Beckham av en relativt svår fotskada i en Champions League-match mot spanska Deportivo La Coruña. Boulevardpressen tillhandahöll detaljerade skisser av skelettdelarna i foten och inom loppet av ett dygn visste hela det engelska folket exakt vilket mellanfotsben som var brutet. Utsikterna för Beckhams deltagande i turneringen var inte goda och kvällstidningen The Sun, som annars inte kan anklagas för att vara överdrivet religiös, vädjade om hjälp från ovan. Tidningen publicerade en helsidesbild på foten och uppmanade hela nationen att röra vid bilden och be om helande. Det religiöst präglade ögat ser här inte endast en modern form av healing utan även en nymodig vördnad för helgonreliker. (Samma hysteri inträffade inför årets VM då Manchester Uniteds forward Wayne Rooney drabbades av en liknande skada.)

Det är för övrigt rätt så vanligt att målskyttar och spelare som haft en eller annan utslagsgivande betydelse förses med epitetet ”frälsaren” (befriaren). I det förra världsmästerskapet ansågs gruppen bestående av England, Argentina, Nigeria och Sverige vara så pass svår att den kallades ”dödens grupp”. Något oväntat vann Sverige gruppspelet och tog sig vidare till åttondelsfinal. Innermittfältaren Anders Svensson blev frälsaren genom ett vackert frisparksmål mot den stora fotbollsnationen Argentina. Svensson blev den som befriade Sverige från döden, vilket en utslagning ur turneringen hade inneburit. Frälsaren med stort ”F” under förra VM blev annars den brasilianske anfallaren Ronaldo som med sina åtta mål, varav två i finalen mot Tyskland, blev turneringens skyttekung och Brasiliens store hjälte med messianska förtecken.

Matchen – gudstjänsten

Fotbollen har sin egen motsvarighet till traditionella religioners gudstjänstfirande. Själva matchen kan nämligen ses som en 90 minuter lång liturgi. Här finns flera moment som åtminstone till det yttre påminner om en gudstjänst. Under matchen sjunger anhängarna hejaramsor och sånger som övertar den funktion som psalmsången har. Ramsorna respektive sångerna är ofta medryckande och charmiga, men tyvärr förekommer även destruktiva budskap med hatiskt tonläge. Urvalet sånger beror oftast på spelets gång och det emotionella stämningsläget. Vissa sånger har sin givna plats i liturgin, före avspark sjunger supportrarna förhållandevis högtidliga stycken. Vid landskamper stämmer man upp till nationalsången. Flera klubblag har en egen hymn strax innan laget kommer in på gräsmattan. Det italienska laget Roma sjunger en sympatisk sång som inleds med ”Roma, Roma, Roma”. Engelska Liverpool har gjort ”You’ll never walk alone” till sin ingångsantifon. Londonlaget Chelsea framför ”Blue is the colour” och Hammarbys anhängare i sin tur sjunger ”Just idag är jag stark”, skriven av musikern Kenneth Gustavsson.

Åskådarna lägger ner allt större möda på att ge matchen en fin inramning. Man investerar numera tusentals kronor i vad som kallas ”tifo” (från italienskans ”tifosi”, som betyder glädjeyttring). Lagen hälsas så att säga välkomna med jättelika flaggor, konfetti, färgglada pappersark, serpentiner med mera. Det har också blivit populärt, särskilt under VM-slutspel, att publiken utför den så kallade vågen. Publiken ställer sig upp, böjer sig ner och sträcker sedan upp händerna, och sektion för sektion böljar en vågrörelse runt hela arenan. Såvitt jag vet uppfanns denna sed under VM i Mexiko år 1986, dels för att skapa stämning, dels för att åstadkomma ett slags mänsklig fläkt i det varma klimatet. Det kan låta krystat att lägga ett religiöst perspektiv även på dessa ritualer, men en association till palmsöndagens liturgi är inte alltför långsökt. Tifo-ritualen har sin föregångare i den bejublade entré som Jesus gjorde i Jerusalem när han möttes med vinkande palmkvistar (”Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen”, Matt 21:8). Jämförelsen blir än mer träffande om laget inte infriar de högt ställda kraven på seger; Jesus infriade inte heller förväntningarna om en våldsam bekämpning av den romerska ockupationsmakten. På palmsöndagen läses dessutom Jesu passionshistoria och för många är fotbollen just förknippad med spänning, ångest, besvikelse och kval, även om jag under inga förhållanden vill jämställa Jesu lidande med den prövning som åskådare och spelare går igenom.

Omedelbart före och direkt efter matchen hälsar spelarna i respektive lag på varandra, vilket skulle kunna jämföras med fridshälsningen före den heliga kommunionen i en katolsk mässa. Bön om förlåtelse och försoning förekommer också, ty det händer att en spelare som gjort sig skyldig till en ojust tackling sträcker fram handen och ber den attackerade motståndaren om ursäkt. Detta är exempel på så kallat sportsligt uppträdande, men det händer naturligtvis också att provokationer, svordomar och fula knep (tröjryckning etcetera) lämnas därhän utan några som helst tecken på ånger.

Ovanstående exempel åskådliggör paralleller mellan institutionaliserad kristen religion och fotboll som religion. Men det bör poängteras att traditionell religion och fotbollskult ibland smälter samman. Ett flertal spelare, som själva de facto är religiösa i traditionell bemärkelse, tycks betrakta gräsplanen som helig mark och deras insats på den gröna mattan tillägnar de Gud. Många kristna spelare gör korstecken i samband med att de beträder planen (t.ex. Romas anfallare Francesco Totti och Barcelonas stjärna Ronaldinho, världens för närvarande bäste spelare). Med säregna målgester tackar även vissa spelare Gud när de lyckats göra mål, som exempelvis den förre Malmöspelaren Peter Ijeh och Hammarbys forward Paulinho Guará. En annan rörande scen utspelade sig direkt efter slutsignalen i den förra VM-finalen. Flera brasilianska spelare bildade en liten ring, föll ner på knä och tackade Gud efter segern över Tyskland. Jag minns hur kameran zoomade in dem och att den svenske tevekommentatorn blev tyst relativt länge, kanske i respekt för bönestunden, kanske förbluffad över vad han såg.

Fotbollspoesi i religiös språkdräkt

För dem som inte ser någon djupare mening eller någon mening överhuvudtaget med fotboll framstår aktiviteten som ett obegripligt tidsfördriv där 22 män, numera även kvinnor, springer runt och sparkar på en boll. En sådan attityd skall givetvis tolereras och respekteras. Men för miljoner människor (kanske kommer rentav miljarder att se VM-finalen som går av stapeln i Berlin den 9 juli) har spelet och allt runtomkring en så stor betydelse att diplomaten Karl-Erik Norrman gett sin bok i ämnet titeln Livets mening? En bok om fotbollens roll i världen. Fotboll är alltså inte bara fråga om underhållning i största allmänhet. Åskådarna rycks med i den kamp som matchen innebär, spelarna agerar då som fornromerska gladiatorer. Men styrka och kraft är inte det enda som räknas. ”The beautiful game” som det har kallats är lek, estetik och dramatik på samma gång. Såväl individuella prestationer som lagets kollektiva insats kan vara en njutning för ögat. Framför andra har spelare från Brasilien ofta en så god kontroll på kropp och boll att de kan liknas vid balettdansare. Brasiliens VM-lag från 1982 med artister som Falcão, Zico, Sócrates, Éder och Júnior suddade, enligt min mening, ut gränsen mellan idrott och balett. Spelet som också har kallats ”det gröna fältets schack” bygger samtidigt mycket på taktik och strategi, det vill säga hur de 11 spelarna positionerar och rör sig i förhållande till motståndarlaget. Holland förtjänar här att nämnas, som under 70-talet införde den så kallade totalfotbollen, en helt ny taktik där spelarna förvirrade motståndarna genom att ständigt byta platser och förflytta sig över stora delar av planen.

Trots att anhängarna helst ser skönspel, mål och det egna laget med guldpokalen i hand, skymtar i allt större utsträckning andra dimensioner än heder och ära fram i dagens fotbollsvärld. En känsla av att höra till, att lära sig att leva med ovisshet, att känna ångest och lättnad, lycka och sorg om vartannat tycks det finnas behov av. Den relativt nya genren fotbollspoesi vittnar om detta. I höstas utlystes en poesitävling på Hammarbys hemsida. Det vinnande bidraget kom från en supporter vid namn Patrik Douhan. Juryns motivering löd: ”Douhan har fångat helheten i några korta rader – ångesten, slutminutsmålet och den djupa kärleken till det lag som alltid är vinnare, oavsett tabellen.” Det religiösa ordvalet är påfallande:

”En sjukt vacker grön-vit gräsmatta
Helvetets kval och ångest
En tåfjutt i åttinionde
Ett euforiskt hav av lycka
Besvarad kärlek
Äntligen

Vi vet
Söderstadion ÄR himlen
Hammarby ÄR Gud
VI är Bajen
Frälsta för alltid, Älska för alltid
Vår kärlek dör aldrig

Den gröna mattan.”

Det är svårt att tro att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, när man läser Douhans dikt som innehåller både himmel och helvete, liv och död, frälsning, trohet och evig kärlek.

Är guldpokalen i själva verket en guldkalv?

Om nu fotboll kan betraktas som en religion, kan det för analysens skull vara värdefullt att försöka ringa in vilken sorts religion det är fråga om. Begreppet ”religionssurrogat” är en beteckning som har använts, och visst ersätter fotbollen – liksom musikkulturen och naturvetenskapen för den delen – i vissa fall den roll som kristendomen och andra uppenbarelsereligioner en gång hade. Men jag instämmer här med Magnus Engstrand (fil. mag. i religionsvetenskap, skribent och fotbollssupporter) som i boken Fotboll och religion påpekar att surrogatreligion är en missvisande definition av fotbollskulten, eftersom den inte nödvändigtvis hotar eller utesluter andra etablerade religioner. Surrogat blir det först när fotbollsentusiastens livsåskådning och världsbild huvudsakligen förankras i fotbollskulten och de djupare existentiella frågorna lämnas obearbetade. I sådana fall har de stora världsreligionerna tvivelsutan mycket att tillägga. Begreppen ”sekulär religion” och ”civil religion”, som Engstrand också kommenterar, motsvarar i högre grad denna företeelse som väcker så mycket känslor. Nämnda termer rymmer en strävan mot högre sfärer, respekt för något heligt, grupptillhörighet, ritualer, symboler etcetera, men markerar samtidigt att det just är världsliga (eller från kristendomen inlånade) kategorier och referensramar man faller tillbaka på. Gudsbilden är ändå lite väl snäv när personkulten blir så måttlös att spelare identifieras med Gud själv, som till exempel Liverpools anfallare Robbie Fowler som fansen gett smeknamnet ”God”. Vissa framstående spelare talar dessutom om sig själva i tredje person, vilket väcker misstanken att en övermänniskoattityd präglar deras självbild. Det är därför inte uteslutet att fotbollen som religion strider mot det första budet: ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:3). När världsmästarna höjer guldpokalen är det dessutom frestande att associera till den guldkalv som israeliterna konstruerade i väntan på att Moses skulle komma ner från berget Sinai (2 Mos 32). Den transcendente guden har ersatts med en världslig och av människohand formad.

Fotbollen och kyrkan

Kyrkan har under historien varit betydligt mer involverad i fotbollens värld än vad många i förstone kanske tror. Av den forskning, som idrottshistorikerna Åke Jönsson och James Walvin har bedrivit, framgår att kristna samfund genom århundradena har varit delaktiga i och följt fotbollens utveckling på nära håll. Till yttermera visso redogör Franklin Foer i sin välskrivna bok Fotboll förklarar världen för judendomens roll framförallt i londonlaget Tottenham Hotspur och i holländska Ajax Amsterdam. I medeltidens England och Skottland integrerades ett fotbollsliknande spel i kyrkoårets rytm, där den årliga fettisdagsfotbollen (Shrove Tuesday football) var en populär tradition. I den engelska staden Derby möttes församlingarna St. Peter och All Saints inför fastetiden. Det måste ha varit en spektakulär tillställning, i vilken flera hundra spelare ställde upp från vardera församlingen och kyrkportarna användes som mål! I Glasgow och i flera andra städer fanns en liknande tradition. Mitt i den lekfulla idrotten kunde också spänningar och konflikter bearbetas under någotsånär kontrollerade former. Men denna ursprungliga version av fotboll urartade inte sällan i brutalt och våldsamt spel, vilket var en av anledningarna till att kyrkan med tiden intog en mer kritisk attityd. När man sedan började spela på söndagar fick högmässan och församlingslivet konkurrens, vilket ledde till att kyrkan aktivt försökte förhindra att folket prioriterade fotbollsplanen framför kyrkorummet. Under 1500- och 1600-talen ledde spel under gudstjänsttid till att församlingsbor åtalades och dömdes till böter.

I och med att arbetstiden förkortades och lördagseftermiddagarna blev fria uppkom emellertid en ny situation på 1870-talet. Söndagens gudstjänst var inte längre hotad på samma sätt, eftersom man kunde spela på lördagar istället. Prästerna tog fasta på fotbollens goda sidor såsom lagmoral, fysiskt välbefinnande, disciplin, samarbete och gemenskap. Lag som Aston Villa, Everton F.C. och Wolverhampton Wanderers växte fram i kyrkliga kretsar i slutet av 1800-talet. Utöver de positiva effekter, som de brittiska prästerna såg att fotbollen medförde, kan man idag också peka på en närmare kontakt mellan olika nationer och kulturer, tack vare många utländska spelare i de nationella ligorna och regelbundet återkommande internationella turneringar. Förbrödringen symboliseras i VM-sammanhang när spelarna byter tröjor med varandra efter matcherna. Huliganernas aggressiva framfart bidrar dock inte precis till ökat samförstånd. Rasism och högerextrema tendenser förekommer tyvärr också på flera håll.

Fotbollen fyller definitivt en samhällsnyttig funktion på många sätt. Samtidigt tycks fotbollskulturen ha en oroväckande potential att locka fram det sämsta hos människan. I värsta fall främjar fotbollsmiljön till och med bestialiskt beteende i form av vandalisering, diskriminering, grovt språk, alkoholism och sexindustri. Eller för att uttrycka det annorlunda så utnyttjas fotbollsmiljön ofta av onda och omänskliga krafter. Denna tråkiga utveckling ligger måhända bakom det faktum att kyrkan och fotbollen generellt sett glidit ifrån varandra på senare tid. Några tendenser i motsatt riktning finns dock. Den lutherska kyrkan i Tyskland har exempelvis tagit initiativ till att försöka knyta fotbollen närmare sig genom att i sommar visa VM-matcherna i kyrkans hus. Det kan dessutom vara värt att lyfta fram att den förre påven Johannes Paulus II, som under skoltiden var fotbollsmålvakt i hemstaden Wadowice, lär ha sagt att ”fotboll är världens viktigaste oviktiga sak”. I samband med en stor mässa i Barcelonas hemmaarena Camp Nou för ett antal år sedan invigde den förre påven följdriktigt ett kapell under läktaren i närheten av omklädningsrummen.

För fortsatt dialog och samverkan mellan kyrkan och fotbollen kan Redemptoris missio (Påven Johannes Paulus II:s rundskrivelse från år 1990 om missionens ständiga aktualitet) fungera som kompass. Rundskrivelsen erbjuder allmänna riktlinjer för kyrkans förhållande till olika kulturer (nr 52): ”Genom inkulturation inkarnerar kyrkan evangeliet i olika kulturer, och samtidigt integrerar hon människor och deras kulturer i sin egen gemenskap. Hon förmedlar sina värden till dem och tar samtidigt emot det som är gott i dessa kulturer och förnyar dem inifrån.” Kyrkans mission i fotbollens värld kan gärna erkänna de goda sidorna och samtidigt peka på begränsningar och avarter. En sådan position skulle å ena sidan satsa på en inre förvandling av fotbollens sanna värden, å andra sidan tillbakavisa avgudadyrkan och uppmuntra till tillbedjan av den Gud som är herre över liv och död.

Litteratur
Magnus Engstrand, Fotboll och religion: Vad finns det i fotboll? En komparativ studie av sport och religion, Proprius förlag, Stockholm, 2003.
Åke Jönsson, Fotboll: Hur världens största sport växte fram, Historisk Media, Lund, 2006.
Petter Karlsson och Lars Fahlén, Fotboll – en kärlekshistoria, Bokförlaget Max Ström, Stockholm, 2004.
Diego Armando Maradona, Jag är el Diego, Sportförlaget, Västerås, 2001.
Karl-Erik Norrman, Livets mening? En bok om fotbollens roll i världen, Wahlström & Widstrand, Stockholm, 2003.
James Walvin, The Peoples Game: The History of Football Revisited, Mainstream Publishing, Edinburgh, 1994.
Fredrik Heiding, ”Fotbollens religiösa dimensioner”, Signum 5/2002, s. 15–21.
Filmer
Fotboll för Buddha (1999); Bend it like Beckham (2002).
Hemsidor
Robbie Fowler (anfallare, Liverpool F. C.):
www.robbiefowler.fcpages.com
Hammarby IF: www.hammarbyfotboll.se

Publicerad 2006 i nummer 5