Replik: Ignatiansk spiritualitet kanske mer än katolsk?

av MIKAEL LÖWEGREN

Fredrik Heiding skriver i en kommentar på Signums hemsida hur ”katolsk nästan alltid stryks ur berättelsen” när det handlar om ignatiansk spiritualitet (2014-10-26, länk här). Han tar tre exempel, varav ett är Föreningen Kompass hemsida. Som ansvarig för den hemsidan vill jag, utan anspråk på att företräda föreningen i sin helhet, ge några kommentarer.

”Ignatiansk spiritualitet är väl katolsk?” frågar Heiding. Diskussionen är inte ny. Det jag här säger har jag formulerat till sina huvuddrag redan i Polanco: tidskrift för ignatiansk andlighet nr 3/2007 (s. 10). Det inlägget var en respons på en kort debatt mellan Stefan Risenfors, präst i Svenska kyrkan och tidigare Föreningen Kompass ordförande, och just Fredrik Heiding.

Det är sant att katolska kyrkan inte nämns på föreningens hemsida. Det gör heller inte Svenska kyrkan eller något av de frikyrkliga samfunden. Utgångspunkten är att Föreningen Kompass är en ekumenisk förening. I våra stadgar anges att det i styrelsen skall finnas katolska, svenskkyrkliga och frikyrkliga representanter. Med föreningens bredd skulle det inte vara oproblematiskt om föreningen började uppfattas på något annat sätt: som ett slags täckorganisation för den katolska kyrkan. Att utgå från att alla i Kompass delar katolska kyrkans lära i stort som smått vore att göra våld på verkligheten.

Men är inte ignatiansk andlighet katolsk till sin natur? Å ena sidan är det ju uppenbart att Ignatius av Loyola själv var en hängiven katolik och att den andliga tradition som utgår från honom vuxit fram och formats inom den katolska kyrkan. Det är från denna kyrka som vi andra – jag är själv präst i Svenska kyrkan – fått ta emot den ignatianska spiritualiteten som en gåva. Genom jesuitorden finns en kontinuerlig vägledningstradition från Ignatius själv och fram till oss.

Detta ursprung är viktigt att hela tiden vårda. Till Föreningen Kompass grunddrag hör att leva i en nära kontakt med jesuitorden. Vår gemenskap med den internationella jesuitgemenskapen är ganska livaktig. Denna samverkan har tagit sig olika former genom åren. Just nu får den bland annat ett synligt uttryck i att jesuiten Brian O’Leary (Dublin) har gått in ett formellt uppdrag som föreningens rådgivare. Tydligare kan villigheten att vilja lyssna till och lära av den katolska traditionen knappast uttryckas.

Å andra sidan är det samtidigt uppenbart att det idag inte bara är jesuiterna eller ens bara katoliker som förvaltar detta andliga arv. Den nya öppenheten mellan kyrkorna i ekumenikens tidevarv ställer viktiga, och ibland svåra, frågor. När vi börjar utbyta gåvor med varandra – för att nu låna Johannes Paulus II:s uttryck om ekumeniken – så blir det olika typer av överflyttningar som inte alltid är enkla. De kräver tid, teologiskt arbete och ett stegvis sökande efter en farbar väg fram.

Det finns en parallell i vad som händer när den kristna tron finner sin väg in i en ny kulturell miljö. Jesuiten Roger Haight har skrivit: ”Inkulturation innebär inte att evangeliet anpassas till den mänskliga kulturen, utan snarare att evangeliets substans tillåts att anta den lokala kulturens form.” (Jesus Symbol of God. Orbis Books 1999, s. xi.) Alltså: Vad händer när en spiritualitet som vuxit fram i en tradition så att säga slår rot i en annan miljö? Kan ignatiansk spiritualitet förändras och utvecklas i mötet med andra kyrkor och samfund – och ändå förbli det den är till sin substans? Är det möjligt idag för den ignatianska spiritualiteten att vara ”samma men annorlunda” i olika kyrkotraditioner?

Ignatius och hans följeslagare gjorde sina andliga erfarenheter i en helt annan tid, präglad av skarpa motsättningar och tilltagande polarisering. De kunde naturligtvis inte vara annat än präglade av sin tids ecklesiologi. Det är först i våra dagar som kyrkornas inkrökthet i sig själva har kunnat brytas. De kompletterande normerna till jesuitordens konstitutioner kallar det som då växer fram för ”ett nytt sätt att leva som kristna”.

Ett nytt sätt innebär att något växer fram som inte fanns tidigare. Något nytt uppstår som inte är detsamma som den katolska kyrkans, svenska kyrkans eller frikyrkornas liv. Kan det då vara så att vi tillsammans idag ges möjlighet upptäcka en potential i de andliga övningarna som Ignatius och hans följeslagare var blinda för? Är det så att vi nu kan få syn på sådant som de själva inte kunde se på grund av det dåtida ekumeniska läget?

Den tanke jag här prövar är om dessa vägledare gav och sade mer än de själva förstod. Det är en förmåga som visionärer och profeter (och ibland även konstnärer) har. Är det så, står vi nu mitt i ett experiment där vi kan få se dolda krafter i de andliga övningarna blomma ut. Det skulle också tyda på att ignatiansk andlighet kan förstås som mer än katolsk till sin natur.

Vad det betyder i det långa loppet är omöjligt att säga på förhand. Det ligger i sakens natur att det snarast är att ge sig ut på en gemensam resa av ömsesidigt lärande och lyssnande. Jag har varit med i Föreningen Kompass sedan starten 2005. Inte någon gång har jag uppfattat något annat från föreningens sida än en djup önskan att leva i en sådan nära arbetsgemenskap med jesuitorden. Det gemensamma uppdraget är att tjäna den ignatianska spiritualiteten.

Mikael Löwegren 2014-10-29
Präst i Svenska kyrkan, ansvarig för Föreningen Kompass hemsida.

http://signum.se/ignatiansk-spiritualitet-ar-val-katolsk/