Romersk-katolska kyrkan i det postsekulariserade Sverige

JEANROND, WERNER

Länge betraktades västvärldens sekularisering som en oundviklig följd av den moderna samhällsutvecklingen. Dagens växande intresse för religiös tro frammanar dock bilden av det postmoderna samhället som postsekulariserat. I denna artikel reflekterar Werner G. Jeanrond, professor i systematisk teologi i Lund, kring kristendomens, och i synnerhet katolska kyrkans, betydelse i dagens svenska samhälle. Artikeln bygger på ett föredrag hållet i Newmaninstitutets regi i Lund i maj förra året inför en grupp amerikanska katoliker på rundresa i Sverige i sällskap med kardinalen av Chicago, Francis George.

I maj 2003 hade den välkände författaren och ståuppkomikern Jonas Gardell bjudits in av prefekten för Teologiska fakulteten vid Lunds universitet att tala om sin nya bok för studenter och allmänhet i universitetets största lokal, Aula maxima. Det kom fler än 1 000 personer. Drygt 300 vägrades inträde av universitetets säkerhetspersonal på grund av brandmyndighetens bestämmelser. Ämnet för Gardells föredrag, eller uppträdande om man så vill, var detsamma som titeln på hans bok, Om Gud. I denna bok beskriver och analyserar författaren den komplexa utvecklingen av Gamla testamentets teologi. De olika namnen på Gud och gudsbilderna i bibeln spåras så långt det är möjligt tillbaka till deras sociala och religiösa miljö, och vad detta får för betydelse för vår förståelse av Gud undersöks på ett ansvarigt och akademiskt sunt sätt. Faktum är att prefekten för Teologiska institutionen i Lund har fungerat som akademisk rådgivare vid tillkomsten av Gardells bok. Den till största delen unga publiken var väldigt entusiastisk och drev komikern att fortsätta sin monolog om Gud i två timmar. Gardell trollband publiken och lyckades förmedla mer om den kristna teologins innehåll, historia och konsekvenser, och mer om tron och lärjungaskap än vad som vanligen kan förväntas från något teologiskt föredrag eller predikan.

Det faktum att komikern Gardell tydligt och klart offentligt bekände sin kristna tro, gång på gång återberättade historier och av sin publik krävde ett koncentrerat engagemang i teologiska frågor under två intensiva timmar visar, att det skulle vara malplacerat att hävda att dagens Sverige sitter fast i en pågående sekulariserings hårda grepp. Snarare har min upplevelse av den där kvällen liksom åtta års erfarenhet av att arbeta i det här landet gjort mig medveten om det faktum att Sverige har gått in i en postsekulär tidsepok. Liksom kulturer på många andra håll i västvärlden kan inte heller svensk kultur på ett adekvat sätt enbart förstås i termer av moderniteten med dess välkända strider om huruvida religiös tro är förnuftig eller inte. Snarare uppvisar den svenska kulturen idag västvärldens snabbt föränderliga och breda spektrum av individualism, internationellt kulturutbyte, globalisering och misstänksamhet gentemot alla former av institutionell auktoritet.

Allt färre människor är beredda att gå in i långvariga åtaganden och institutionella relationer. De politiska partierna brottas med svårigheter att rekrytera tillräckligt många män och kvinnor som är beredda att ta ansvar på lokal, regional och central nivå i statsförvaltningen. På motsvarande sätt kan vi på universitetet konstatera att studenterna föredrar kortare kurser inom väldefinierade ämnen framför krävande studier som sträcker sig över flera terminer.

Min poäng är att varken religion i allmänhet eller den kristna tron i synnerhet är hotad i Sverige idag. Det nya i den postsekulära, postmoderna och globaliserande kulturella kontexten är emellertid motviljan hos en ökande andel av befolkningen mot ett långsiktigt personligt religiöst och socialt engagemang. Säkert finns det många kristna i Sverige som alltid kommer att förbli trogna mot och engagerade i sin kyrka. Men vi får lov att medge att sådana personer återfinns främst bland de äldre generationerna och att de i bästa fall utgör en betydande minoritet av befolkningen i stort.

Många av de människor som kom och lyssnade till Jonas Gardell den där kvällen i Lund och de flesta av de många kvinnor och män som har köpt hans bok Om Gud, sedan den kom ut i mars 2003, är utan tvivel allvarligt intresserade av religion och även av den kristna tron. Dessutom måste det ha tilltalat dem att en berömd artist intar scenen för att tala om Gud och för dem förklara den intrikata striden mellan de olika gudsbilderna i bibeln. Men är dessa människor också intresserade av den kristna kyrkan? Ett koncist svar på den frågan skulle kunna se ut så här: Ja till Gud, Jesus och religion; nej till kyrkan och ett långsiktigt förpliktande religiöst engagemang. Den breda svenska allmänheten är intresserad av religiösa föredrag förutsatt att de hålls med en behaglig röst och inte kräver något engagemang från lyssnarens sida. Det finns ett tydligt sug efter religion, men inte efter ett organiserat religiöst liv inom kyrkans förpliktande ramar.

I Sverige kan vi observera ett tydligt ökande intresse för religiösa frågor. I dagspressen har vi fått bevittna långa debatter om huruvida Maria, Jesu mor, var jungfru eller inte, och huruvida den nuvarande ärkebiskopen i den lutherska Svenska kyrkan är en god kristen eller inte. Ingen av dessa debatter tycks dock ha förändrat livet i de lokala kristna församlingarna eller fört de gudstjänstfirande grupperna här i landet närmare varandra. Religionens kris i dagens Sverige tycks vara en kris för det religiösa engagemanget, den religiösa gemenskapen, den religiösa auktoriteten och för kyrkan. När man talar om sådant som rör Gud och Jesus uppfattas detta av de flesta människor som goda nyheter, medan allt som rör kyrkan brukar ses som ointressant, eller i värsta fall som direkt dåligt. Den kristna trons fiender är alltså inte längre Marx, Freud och Nietzsche, inte heller de klassiska svenska ateistiska förespråkarna från 1900-talet, som exempelvis filosofen Ingemar Hedenius och hans lärjungar. I allmänhetens ögon är det snarare kyrkorna själva som uppfattas som de verkliga hindren för tron. Att det har blivit så beror på den tilltagande privatiseringen av den religiösa tron, som gör att människors personliga religiösa tro saknar kopplingar till gemensamma yttre religiösa institutioner. Från den enskilda individens perspektiv fungerar då kyrkan inte längre som en meningsfull kontext som ger stöd och näring åt den egna tron. Från kyrkans perspektiv, å andra sidan, uppfyller inte den individualistiske gudssökaren de höga förväntningar som den kyrkliga gemenskapen ställer på sina medlemmar. Den privatiserade religionen bygger därför heller inte upp någon kristen gemenskap. Kyrka och folk har i det postsekulära Sverige valt att vandra skilda vägar.

Det finns många orsaker bakom denna paradoxala utveckling. Tillåt mig här att beröra endast några få av dessa orsaker, för att sedan fundera över möjliga sätt att reagera på denna krisartade utveckling. Varje generation har naturligtvis sin egen kris att bearbeta. Vår tids kris hänger ihop med det tillstånd som kyrkan i Sverige befinner sig i och med den bild som hon har av sig själv. Men den hänger också ihop med det nya sätt att se på religiös tro som är kännetecknande för dagens privatreligiösa nomader. Det är en kris som drabbar alla kyrkogemenskaper i landet, inklusive den romersk-katolska kyrkan. Låt mig förklara.

En allt starkare reaktion mot den etablerade lutherska kyrkan i Sverige, både inifrån denna kyrka själv och från sekulära krafter, ledde slutligen till avskaffandet av statskyrkosystemet för bara några få år sedan. Kritiken gällde bland annat den moraliserande auktoritet som kyrkans ledare under århundraden hade utövat i detta land. Den officiella lutherska Svenska kyrkan fungerade som den svenska kungamaktens förlängda arm för att på det moraliska planet hålla svenska folket i Herrans tukt och förmaning. Denna maktutövning nådde och påverkade varje hörn av riket och bidrog också väsentligen till att främja en centralistisk utveckling av landet. Det skapades en centralistisk stat med en central kyrklig myndighet. Alla dessa strukturer är idag borta, i konstitutionell mening. Men ännu idag kan man möta människor med känslor och frustrationer som är förknippade med detta gamla arv från statskyrkosystemet. Andra menar emellertid att någonting värdefullt samtidigt gått förlorat genom det gamla systemets avskaffande. Svenska kyrkans minskade inflytande över samhället och hennes komplexa resa mot att acceptera att hon bara är en bland flera andra kristna kyrkor i landet välkomnas av somliga och beklagas av andra.

Övergången från det religiösa enhetssamhället till ett pluralistiskt samhälle förutsätter att man tillägnar sig en verkligt upplyst förståelse av hur religiös tro fungerar, av dess möjligheter och dess tvetydigheter, liksom av det komplexa förhållandet mellan religion och makt. Det förutsätter också att man begriper sig på de avgörande skillnaderna mellan olika religiösa erfarenheter och traditioner. Denna övergång kräver ödmjukhet från den forna statskyrkan, men också ett anspråkslöst sinnelag från de andra kyrkorna i landet, vilkas medlemmar inte längre betraktas som andra klassens medborgare utan nu tillåts att spela med på den centrala arenan på samma villkor. Detta kan bara fungera med ett mycket stort mått av ömsesidig information och respekt. Men en sådan kultur lyser ännu med sin frånvaro i detta land. Dessutom är den offentliga reflektionen över och kunskapen om religiös tro i allmänhet fortfarande deprimerande låg i Sverige.

Under tiden, medan Svenska kyrkan inte oväntat genomgår en så kallad identitetskris och genom olika projekt försöker skapa reda kring sin identitet, sina läromässiga ståndpunkter och sin framtida utveckling, har somliga företrädare för den romersk-katolska kyrkan försökt visa att deras kyrka erbjuder allt det som en bekymrad svensk idag kan önska sig för sitt andliga välbefinnande; det vill säga teologisk tydlighet, en stark kyrklig ordning, en central moralisk auktoritet, ett fungerade religiöst ledarskap och en anständig liturgisk praxis. Många religiöst desorienterade svenskar kan känna sig attraherade av denna bild av katolska kyrkan. Å andra sidan kan många infödda katoliker känna oro inför en sådan bild av kyrklig stabilitet och odiskutabla ordningar och fyllas av en längtan efter reformer och större inomkyrklig frihet.

I viss utsträckning kan man hålla med om den bild som folk i allmänhet har av den romersk-katolska kyrkan i Sverige som ett ganska udda och exotiskt fenomen. Ibland beundras hon för sin internationella horisont och sin de facto universella erfarenhet. Men lika ofta ses hon som en oföränderlig antik organisation som kräver absolut lydnad i trosfrågor och som ibland ägnar sig åt rena obegripligheter – som att välsigna altarreliker, be till obskyra helgon, understödja sällskap som Opus Dei, betrakta präster och biskopar som människor av alldeles eget slag, inte fullt ut visa respekt för kvinnor inom sina egna hierarkiska strukturer samt pådyvla folk repressiva moraliska förhållningssätt. Sett utifrån ”vanliga svenskars” erfarenheter och förväntningar framstår katolska kyrkan inte sällan som ett minst sagt märkligt fenomen. Hon är i vart fall ingen riktigt ”svensk” rörelse i meningen att hon verkligen är anpassad till förväntningarna hos en upplyst och postsekulär svensk kultur. Hon brukar anses viktig i första hand för invandrare från ”katolska länder”, samt för ett mindre antal oroliga svenska själar med behov av att uttrycka sin religiösa tro i former som inte lätt får plats i de protestantiska kyrkorna.

Men även mer sofistikerade och religiöst bildade svenskar blir ibland förbryllade av den romersk-katolska kyrkan. Så exempelvis när den katolske biskopen av Stockholm våren 2003 tillsammans med ledaren för en pingstförsamling i Stockholm publicerade ett manifest i en ledande rikstidning i akt och mening att göra uppmärksam på vissa bestämda brister i den lutherske ärkebiskopens syn på Jesus. Man kunde få intrycket av att den katolska ledningen i Sverige engagerade sig i vad den franska filosofen Simone Weil för mer än 60 år sedan betecknade som ”kyrklig patriotism”, dvs. ett snävt och konfessionalistiskt reducerat sätt att se på kyrkan och på den rika kristna traditionen. Det är värt att komma ihåg att Simone Weil kände sig förhindrad att be om dopet i den katolska kyrkan, eftersom hon inte vill bli en del av en sådan sorts patriotism.

Men vari består då den romersk-katolska kyrkans kallelse här i Sverige? Inte kan det väl främst handla om att försöka återvinna Sverige för Rom? Är inte hennes centrala uppgift snarare att vittna om Jesu Kristi kommande rike tillsammans med – inte emot – alla andra kristna kyrkor i landet? Uppgiften för de katolska kristna i Sverige kanske främst består i att försöka utforska mer uppmuntrande och inbjudande modeller för den kristna gemenskapens sätt att leva; att visa på nya sätt att vara kyrka i detta land. Inte i syfte att konkurrera med andra kristna samfund, utan i syfte att göra alla kristna i den speciella svenska kontexten mera medvetna om sitt ansvar för att främja framväxten av en eskatologisk gemenskap som lever i förväntan på Kristi slutgiltiga närvaro i sin kyrka. Alla kristna av god vilja är ju kallade att vara del av Kristi kropp.

Sett utifrån detta perspektiv kan den romersk-katolska kyrkan i Sverige idag framstå som alltför diffus. På gammalt hederligt svensk manér bekräftar hon tyvärr alltför ofta reformationens religiösa individualism och förstärker dessutom denna ytterligare genom postmoderna beteendemönster. I stället för att främja en ny anda i den kristna gemenskapen, vänder hon sig med sin moraliska vägledning i första hand till de enskilda individerna. Men vad som behövs är snarare erfarenheter av hur man bygger upp en äkta och attraktiv kristen gemenskap. Romersk-katolsk gemenskapsspiritualitet utformas i Sverige dessutom vanligen i allt för hög grad efter monastiska förebilder. Det är förvisso sant att romersk-katolska reträtter röner stor popularitet inte bara bland medlemmarna i den romersk-katolska kyrkan. De katolska konventen och klostren med sina respektive tredje ordnar tycks faktiskt vara de bäst fungerande kristna gemenskaper och nätverk som finns här i landet. Men det betyder inte nödvändigtvis att det monastiska mönstret är det bäst lämpade för svenskt katolskt kyrkoliv som helhet. Få svenskar känner en klosterkallelse, även om många är attraherade av att ladda om sin batterier i Sveriges kloster och konvent.

Vi behöver ställa oss frågan på vilket sätt våra församlingar utmanar såväl traditionell som postmodern svensk individualism genom att bjuda in människor till ett livslångt engagemang i en anda av tjänande, barmhärtighet och kärlek. Hur sprids församlingens eukaristiska väsen ut i den svenska vardagen? Var finns utvecklings- och förnyelseplanerna för församlingarna? Hur uppmuntras församlingsmedlemmarna att bygga upp fungerande gemenskaper i ett land som tycks ha stora svårigheter med att bygga sociala nätverk – åtminstone i storstadsregionerna? Jag har aldrig bott i ett land där det finns så mycket ensamhet. Självfallet kan den världsvida katolska kyrkans rika erfarenheter komma till användning vid skapandet av en svensk lokalkyrka som sjuder av liv och som bidrar till uppbyggandet av en alternativ och dynamisk gemenskap där män, kvinnor och barn på nytt lär sig att möta varandra som den levande Gudens avbilder, som visar hur man bryr sig om andras andliga, psykiska, sociala och kulturella behov bortom den ofta så stelbenta logiken i statens välfärdsstrukturer.

Det för några år sedan startade Newmaninstitutet är en central miljö för reflektionen över den framtida visionen för den romersk-katolska kyrkan i Sverige. Mina förhoppningar på institutet är att det ska bidra till utvecklandet av en tydligare vision av kyrkan i (inte endast) den här delen av världen; att det ska samla dynamiska och framåtblickande krafter i och utanför det här landet; att det ska undersöka den rika katolska traditionen och andra kristna traditioner vad beträffar deras eskatologiska kallelse; att det ska främja ett pågående samtal om den romersk-katolska visionen av Jesu Kristi eskatologiska gemenskap och framhäva Gudsfolkets mission i enlighet med Andra Vatikankonciliet och att Newmaninstitutet därigenom kommer att bidra till en levande kyrka i Kristi anda.

Sverige behöver inte mer av kyrklig patriotism, men väl en kristen gemenskap som sjuder av liv. Under mina år som doktorand i Chicago fick jag möjlighet att uppleva en sådan vital katolicism och jag lärde då känna många exempel på väl fungerande församlingar. Därför är jag verkligen tacksam och glad över närvaron av en delegation från Chicago, ”the Windy City”, här i Sverige. Att få möta era traditioner, höra om era erfarenheter och lära från era ansträngningar och misslyckanden kommer säkert att hjälpa oss i Sverige att fokusera den andliga och intellektuella dynamiken i vår kristna tro, så att vi en dag kommer att kunna dela med oss av vår tro till våra systerkyrkor inom den världsvida romersk-katolska kyrkan, men också utanför den.

Vid mötet i Lund fick Jonas Gardell av en student frågan varför en tro på Gud behöver kristendomen. Han svarade att varje människa är kallad att finna Gud på sitt eget vis, men att han som kristen kände sig kallad att följa Jesus Kristus. Det vore beklagligt om den heliga längtan efter Gud som människor i det här landet ger uttryck för när de möter ståuppkomikern och författaren Jonas Gardell inte kan tas emot och välkomnas av levande kristna gemenskaper, inom vilka vi förvandlas till Guds egen kropp, Kristi kropp.

Vår utmaning idag är privatiseringen av den religiösa tron och den åtföljande religiösa individualismen och ensamheten. Gud upphör emellertid inte att söka gemenskap med alla kvinnor, män och barn. Istället för att fördöma individers religiösa isolering eller moralisera över denna aspekt av vår postsekulära kultur, verkar det vara vår uppgift som kristna att bygga upp genuint kristna gemenskaper i det här landet. Vi kan inte på ett meningsfullt sätt närma oss denna uppgift genom att förvänta oss att postsekulära män och kvinnor ska gå med i församlingar som är organiserade enligt presekulära auktoritetsformer. Snarare bör vi se den enskilda personens politiska, sociala och religiösa frigörelse som en chans när vi bjuder in henne eller honom till att delta i upprättandet av en eukaristisk och eskatologisk gemenskap. Förnyelsen av en postsekulär kultur kräver en förnyelse av vår egen religiösa praxis. Låt oss därför inte försöka att missionera bland våra svenska medmänniskor för att fösa in dem i kyrkan. Låt oss istället först försöka förnya vårt eget kyrkliga liv. Då kommer den helige Ande att leda nya människor in i gemenskapen i våra församlingar, där de tillsammans med oss delar längtan efter Guds rikes ankomst.

Publicerad 2004 i nummer 8