Romersk liturgi i ny svensk dräkt

av Anders Piltz

År 2013 tar Stockholms katolska stift (och svensktalande katoliker i Finland) nya liturgiska böcker i bruk: en ny version av mässans ordning, samt fjärde upplagan av Cecilia. Katolsk gudstjänstbok. Syftet är att ytterligare förverkliga Andra Vatikankonciliets vision av en levande och livgivande liturgi.

Andra Vatikankonciliet var den viktigaste kyrkohistoriska händelsen under 1900-talet. Snart sagt alla aspekter av det kristna livet påverkades, inte bara inom katolska kyrkan. Dess beslut att reformera gudstjänstlivet har haft verkningar också i andra samfund, däribland Svenska kyrkan – jämför sättet att gestalta en luthersk högmässa med nattvard säg 1950 och i dag.

Liturgikonstitutionen Sacrosanctum Concilium röstades igenom i december 1963 med 2 158 röster mot 19. Den var höjdpunkten i en utveckling initierad av Pius X i seklets början, med möjlighet till daglig kommunion, uppgradering av söndagsliturgin, lekmännens medvetna med-bedjande i den officiella liturgin, reform av kyrkosången. Den pastoralliturgiska rörelsen verkade samtidigt för att fullfölja programmet actuosa participatio och fick officiell sanktion i Pius XII:s encyklika Mediator Dei 1947. Nästa etapp påbörjades av denne påve med ordningen för Stilla veckan (genomförd 1955, med återställandet av påskvigilian som nattlig gudstjänst). Påven Pius XII tillsatte en kommission för fortsatt liturgireform, men saken kom i ett nytt läge när efterträdaren Johannes XXIII 1959 tillkännagav planerna på ett allmänt koncilium.

Vaticanum II uttalade sig generellt om den kristna gudstjänstens väsen och egenart, tankar av universell giltighet, och dekreterade att de latinska riterna skulle reformeras enligt dessa principer. Den romerska riten är den största av katolska kyrkans 21 riter. Den firas i stiftet Rom och är spridd över hela världen. (Av övriga latinska riter är den ambrosianska i ärkestiftet Milano den största.) De orientaliska riterna har utformats i kristenhetens gamla centra i Alexandria, Antiochia, Armenien, Syrien och Konstantinopel. Varje rit är formad av omgivande kultur och historiska tillfälligheter till ett arv av texter, sånger, gester, teologi, spiritualitet och disciplin. En rit är inte bara ett sätt att bete sig i gudstjänsten: den uttrycker och uppammar en mentalitet som man inte utan vidare kan byta som man byter kostym. Riten är en viktig faktor i den troendes världsbild.

Den romerska riten bygger på den gamla stadsromerska gudstjänsten (ända till slutet av 300-talet firad på grekiska) vidareutvecklad i den frankiska kyrkan i det karolingiska imperiet på 800-talet, tillsammans med den gregorianska sångskatten. Den nya enhetliga ordningen anammades på 1000-talet också i det konservativa Rom och utbreddes och utvecklades sedan i den medeltida västerländska kristenheten, inklusive i Norden. Den medeltida mässan behöll en viss lokal kolorit, som efter reformationstidens turbulens ersattes med uniformitet, möjliggjord av boktryckarkonsten: det av tridentinska konciliet beslutade och 1570 utgivna Missale Romanum föreskrev likformighet i minsta detalj. Ordnar som kunde uppvisa en mer än tvåhundraårig egentradition (kartusianer, cistercienser, dominikaner) fick dock tillstånd att behålla den egna riten.

Nu exporterades romersk rit till stora delar av världen genom de europeiska missionärerna. Försöken att införa asiatiska inkulturerade gudstjänstordningar strandade efter ritstriden omkring 1700. Gudstjänsten i den romersk-katolska kyrkan firades på latin, sin tids engelska, i den romanska världen fortfarande någorlunda begripligt för menige man men på andra håll i världen bara för den bildade eliten. Medan prästen bad de föreskrivna bönerna, ofta tyst, höll folket sin andakt och sjöng eventuellt sånger på modersmålet, i parallella rituella flöden. Lekfolkets fokus blev den invigda hostian, brännpunkten för Guds närvaro i världen. Fördelen var likformigheten: en präst kunde var som helst i världen hålla mässa med samma språk och gester som hemma. Nackdelen var frestelsen till passivitet i kyrkbänken inför ett exotiskt skådespel.

Men genom 1800- och 1900-talens intensiva forskning om fornkyrkans liv och lära hade kunskapen om liturgin och spiritualitetens rötter vuxit drastiskt. Handskriftsfynd hade vidgat horisonterna: den latinska liturgins historiska arv låg till stor del outnyttjat i arkiven. Andra Vatikankonciliets liturgikonstitution säger att kristen liturgi består dels av oföränderliga delar av gudomlig instiftelse, dels av tidsbundna former och kulturellt betingade uttryck, som kan och bör modifieras med tidens gång och krav. Liturgireformen vill ta vara på arvet men ordna texter och handlingar så att den heliga symboliken blir genomskinligare och underlättar församlingens delaktighet i det heliga skeendet. Ingen privatperson får på eget bevåg ingripa i kyrkans officiella ordning genom ändringar, tillägg och strykningar. Liturgi är inget privat företag utan hela kyrkans handling. Kyrkan är enhetens sakrament och definieras som ”Guds folk, samlat och ordnat under biskoparna”, med ett uttryck lånat från Cyprianus (200-talet). Det liturgiska skeendet får inte instrumentaliseras för sekundära (politiska eller ideologiska) syften. Gudstjänsten är inte prästernas experimentalfält. I mässan skall därför var och en göra allt det och endast det som tillkommer vederbörande aktör. För att underlätta folkets aktiva deltagande skall svar, acklamationer, psaltaromkväden, antifoner och psalmsång och lämpliga gester införas, men också den heliga tystnaden har sin givna plats i liturgin. Gudstjänsthandlingarna skall generellt utmärkas av sublim enkelhet (nobilis simplicitas), vara korta, uttrycksfulla, utan onödiga upprepningar. En handling bör vara begriplig inom respektive kulturella kod och normalt inte behöva kommenteras och förklaras.

Det latinska språkets rangplats i den latinska riten fastslogs av konciliet. Dock medgavs utrymme för modersmålet i bibelläsningarna och den allmänna förbönen (oratio fidelium i ordets gudstjänst), ”i vissa böner och sånger”, samt i sakramenten, alltså en mycket försiktig öppning mot modersmålen. (Folkspråkens rättmätiga dominans i ett senare skede var varken förutsedd eller avsedd av konciliet.)

När det gäller sången uttalade sig konciliet på ett mer generellt plan: församlingens bön och sång är en form av Kristus-närvaro. Gud talar i läsningar och symbolhandlingar, folket svarar med sin sång. Man skall sörja för att församlingen kan läsa och sjunga sina delar av mässordningen också på latin. I varje stift skall det finnas en liturgisk kommission som genomför dessa intentioner på lokalplanet.

Efter konciliets avslutning utgav Heliga stolen en serie detaljanvisningar för implementeringen. Instruktionen om kyrkosången Musicam sacram (1967) är värd att noteras: ”De troende utför sin liturgiska tjänst genom totalt, medvetet och aktivt deltagande. Detta är både en rättighet och en skyldighet för det kristna folket, i kraft av dopet. Detta deltagande sker främst på det inre planet, när man tar till sig det man säger och hör och medverkar med den himmelska nåden. Men det yttre måste också vara med, som uttryck för det inre: gester och kroppshållning, acklamationer, svar och sång. Det finns inget vackrare eller mer upplyftande än en gudstjänst där hela församlingen uttrycker sin tro och sin överlåtelse i sång.”

Och i den allmänna introduktionen till tidegärden (Liturgia horarum 1971) heter det: ”Sången skall inte betraktas som en yttre utsmyckning av bönen utan som ett flöde ur djupet av en människa som ber och lovprisar Gud. Den förtydligar och fullkomnar den kristna gudstjänstens väsen: att vara församlingens gemensamma handling.” Det varnas för folkliga sånger av undermålig kvalitet, ovärdiga liturgiskt bruk.

Från beslut till handling

Att genomföra reformen visade sig lättare sagt än gjort – om nu någon hade gjort sig några illusioner. Både präster och folk stod oförberedda inför strömmen av romerska anvisningar. Den inledande etappen kom att vara drygt 35 år (1965–2001), när de latinska originalversionerna publicerades. De viktigaste var, i tur och ordning: Graduale simplex (enklare latinska sånger för mässan), ämbetsvigningar, begravning, konfirmation, lektionarier med bibelläsningar, helgonkalender, vigsel, barndop, mässa, tidegärd, Graduale Romanum (den gregorianska repertoaren ordnad efter det nya kyrkoåret), sjuksmörjelse, vuxendop, bikt, kyrkoinvigning, välsignelsehandlingar och slutligen Martyrologium Romanum, den litterärt utformade presentationen av varje dags helgon i tidebönen, inbegripet elogiet, förkunnelsen av inkarnationen på julafton, numera inledning i den påvliga midnattsmässan.

En första påtaglig frukt av reformen var den drastiskt utökade bibelanvändningen. I den medeltida mässan och i Missale Romanum av 1570 är det inte alltid lätt att genomskåda principerna för val av epistel och evangelium. 1969 infördes tre skriftläsningar i söndagsmässan (och med tre årgångar): en ur Gamla testamentet, svarande mot evangeliet, en ur de nytestamentliga breven och en evangelieperikop. Några väl valda verser ur en psaltarpsalm med responsorium sjungs eller läses efter första läsningen. Synoptikerna läses var sitt år under den ordinära kyrkoårstiden, enligt principen lectio continua. Johannes-evangeliet reserveras för passions- och påsktiden, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken för påsktiden. På vardagarna läses en enda läsning med responsoriepsalm, enligt en cykel på två år (ett år i advent-jul och fastan-påsktiden), med evangeliet enligt en enda årscykel (i ordningen Markus, Matteus och Lukas; Johannes i påsktiden). Helgondagarna har speciella läsningar, som används obligatoriskt eller alternativt. Mässor ”för skilda angelägenheter” och votivmässor har ett stort urval tematiskt valda perikoper.

I mässans ordning eftersträvas överskådlighet och omhuldas dialogprincipen: inte bara ministranterna utan hela församlingen besvarar fortlöpande prästens tilltal. Den romerska kanonbönen, inklusive inskotten för de största högtidsdagarna, tillkommen på 300-talet, bibehölls ograverad på påven Paulus VI:s uttryckliga order men kompletterades med tre nya eukaristiböner. Den andra av dessa är formulerad efter mönster av Hippolytos ”Apostoliska tradition” från tidigt 200-tal. Den tredje är en nyskapelse på grundval av fornkyrklig tradition. Den fjärde, oföränderlig och längre än de andra, liknar i mycket den alexandrinska Basileios-liturgin, med en utförlig skapelseteologi och frälsningshistorisk rundmålning. Utöver de nio prefationerna i Missale Romanum 1570 (i tidigare tradition fanns hundratals prefationer) sammanställdes ytterligare 72, för att utnyttja ett västligt särdrag, att eukaristibönen varierar efter dag och kyrkoårstid. Överhuvud är den nya liturgin ojämförligt rikare än den tridentinska.

Hur trogna bör då översättningarna vara? Strikt litteral återgivning krävs för de sakramentala formlerna. I andra textsorter får målspråkets stilistiska och idiomatiska krav bli vägledande, jämsides med troheten mot latinet. Mässans fasta delar måste vara mer ordagrant återgivna än de högstämda bönetexterna: prefationerna, eukaristibönerna, orationerna, de högtidliga välsignelserna. Rom utfärdade 1969 en instruktion om liturgisk översättning (Comme le prévoit) om den krävande uppgiften att återge det som kyrkan vill kommunicera med bönen utan att man nödvändigtvis återger varje enskilt ord eller latinets syntax. Här lämnades utrymme för kreativa lösningar och frihet i trohet mot originalets substans.

Ett karakteristiskt särdrag i latinska riter är orationerna: kollektbönen, en sammanfattning av församlingens intentioner i en generell formulering som avslutar mässans inledning; vidare bönen över offergåvorna, som i fornkyrkan avslutade insamlingen av gåvor in natura för församlingens behov, inklusive det bröd och vin som reserverades för eukaristin; samt slutligen bönen efter kommunionen, om en god frukt av föreningen med Kristus i sakramentet. Dessa korta prosatexter har raffinerad satsbyggnad med konsekvent tankeföring (”Gud, du som … låt oss därför … så att …”) och ställer höga krav på översättaren. Man måste på ett språk med annan struktur, och helst i en enda mening, nå i höjd med den romerska prosans adelsmärke: koncentration, precision, abstraktion, syntaktisk finess, rytmiskt slut i satsleden, allt enligt principen less is more (i stark kontrast till den orientaliska, prunkande stilen). De klassiska orationerna formulerades av män utbildade i den retoriska traditionen. De skulle kantilleras i basilikornas stora folksamlingar, och de lyckligaste formlerna har överlevt seklernas nötning. Många tusen sådana orationer, ofta av hög teologisk och litterär klass, fanns i medeltida manuskript i olika europeiska bibliotek. Åtskilliga av dem har nu åter kommit till heders.

Ny mässbok, ny psalmbok i Sverige

I Stockholms katolska stift framställde på 1970-talet den nyinrättade Katolska liturgiska nämnden (KLN), under ledning av jesuitpater Paul Schmidt och benediktinpater Andreas Rask, de första översättningarna av mässans fasta och varierande delar samt de viktigaste sakramenten i stencilerade provupplagor. Arbetet ledde fram till den första officiella upplagan av missalet (med Anders Ekenberg som huvudredaktör och upphov till recitationsmelodierna, och med Anders Piltz som huvudansvarig för orationerna). Altarboken, Missale enligt påven Paulus VI:s apostoliska konstitution Missale Romanum av den 3 april 1969, approberades av Rom 1987, och dess mässordning ingår i Cecilia. Katolsk psalmbok, tredje, fullständigt omarbetade upplagan med ekumenisk psalmboksdel, utgiven samma år. Psalmboken ingick i det ekumeniska projektet Sampsalm. De första 325 psalmerna (kyrkovisorna) är identiska i femton samfunds psalmböcker, däribland Den svenska psalmboken. En gemensam repertoar stampsalmer med samma numrering var ett symboliskt tecken på kristen enhet. KLN utgav 1989 en tämligen fullständig folkmässbok, Mässbok. Mässans ordning och böner samt läsningarna för sön- och helgdagar, som täckte de flesta behov och i nödfall kunde användas som altarbok.

Dessa upplagor av mässböckerna och Cecilia är sedan 1990-talet omöjliga att få tag i, inte ens antikvariskt. Församlingarna saknar psalmböcker. (Av den anledningen utkom 2008 ”Nöd-Cecilia”, ett provisoriskt urval av de mest brukade kyrkovisorna jämte några nyskrivna.) Samtidigt har det katolska helgonåret berikats med åtskilliga nya firningsdagar. Två nya upplagor av Missale Romanum har utkommit, inklusive sex nya eukaristiböner, en rad nya orationer samt en ny, mer detaljerad introduktion.

Men framför allt: nya och striktare principer för liturgisk översättning utfärdades av den romerska Gudstjänstkongregationen 2001 i instruktionen Liturgiam authenticam, som syftar till att göra den romerska mässriten så likartad som möjligt på världens många språk. Katoliken skall känna igen sig överallt i världen. Man hade nu frångått Comme le prévoit och insisterade på större trohet mot latinet: inte bara substansen skulle återges, utan helst också enskilda begrepp och originalsyntax. Denna oväntade dagorder blev på många håll en kalldusch. Den tyskspråkiga liturgikommissionen begärde sitt avsked. Efter stor turbulens togs ett engelskspråkigt missale i bruk i advent 2010, efter direkt ingripande från Rom.

I detta nya läge visade det sig omöjligt att i Sverige trycka om de befintliga gudstjänstböckerna. KLN fick i uppdrag att framställa ett nytt altarmissale och en fjärde upplaga av Cecilia, med underrubriken Katolsk gudstjänstbok. Den skulle innehålla också bibelläsningarna för kyrkoåret, kärntexterna i de övriga sakramenten samt en kortfattad bönbok för enskilt bruk. Ett så gott som tryckfärdigt manus förelåg 2005, då oanade komplikationer tillstötte, när Liturgiam authenticam skulle implementeras. Dessa problem måste först lösas.

Detta gällde även bibelöversättningen. Instruktionen hade utkommit femton månader efter publiceringen av den svenska Bibel 2000, och kanoniska lagen förpliktar de liturgiska kommissionerna att rätta sig efter de romerska riktlinjerna. Dessa säger att bibeltexterna i liturgin hämtas ur en översättning gjord från Bibelns grundspråk enligt etablerade exegetiska principer och utifrån de vetenskapliga standardutgåvorna. Men där valet av läsart eller tolkning inte är självklart eller där grundtexten är korrupt (vilket är fallet på åtskilliga ställen, särskilt i GT) skall man konsultera den officiella latinska översättningen av Bibeln, Nova vulgata bibliorum sacrorum editio, andra upplagan 1998 (andra tryckningen 2005). Denna latinska utgåva bygger på nutida exegetisk konsensus, respekterar bibellatinets syntaktiska egenheter (traditionen från Hieronymus) och är öppen för liturgins och förkunnelsens kristologiska tolkning av GT. Den nya Vulgata skall dock inte användas som grundtext utan betraktas som vetenskapligt och teologihistoriskt hjälpmedel. Man behöver aldrig av konfessionella skäl välja andra översättningar än vad exegeterna normalt anser vara originalmeningen. Däremot skall man i möjligaste mån bibehålla bibliska idiom (av typ kött, själ, vandra, etc.), antropomorfa metaforer för Gud (arm, mun, ande, etc.), vara öppen för kristologisk läsning och slå vakt om kontinuiteten mellan NT och nutida kristet liv (grekiskans ekklesía skall återges kyrka, etc.). Det bör alltså heta ”Ordet blev kött” (Joh 1:14) och inget annat, enligt instruktionen. Det är förkunnarens, inte översättarens, sak att förklara vad ”kött” betyder i sammanhanget, enligt detta resonemang.

Det svenska missalet fick alltså i grunden omarbetas efter nya principer. I juni 2007 förhandlade KLN (Ekenberg, Piltz) i Rom med Gudstjänstkongregationen (Ward, Hünseler). Vi ålades att tillämpa Liturgiam authenticam strikt. Dock fick vi tillstånd att på nytt trycka de cirka 1 600 orationerna och de 81 prefationerna i samma version som 1987, alltså översatta enligt dittills rådande principer. Man ställde i Rom frågan om upphovsrätten till bibeltexten utgjorde en komplikation i Sverige, så som fallet varit på några andra ställen i världen (där man löst problemet genom en Catholic Version av en etablerad standardöversättning). Vi svarade att vi var medvetna om problemet men hoppades att det inte skulle visa sig oöverstigligt.

Efter åtskilliga turer och ett omfattande, bortkastat (men bildande!) merarbete visade det sig omöjligt att finna en lösning som tillfredsställer såväl Gudstjänstkongregationen som Svenska Bibelsällskapet, innehavaren av upphovsrätten till Bibel 2000. Det är i nuläget orealistiskt att hoppas på acceptans för en genomarbetad katolsk version av Bibel 2000; Svenska Bibelsällskapet har tidigare sagt nej till en judisk bearbetning av GT. Till slut fick stiftet romersk dispens från instruktionen vad beträffar bibeltexterna ”tills en lösning nås”. Bibelläsningar tas därför inte med i nya Cecilia, endast uppgifter i sifferform med innehållsrubriker av typen ”Det kommande fridsriket”, ”Den förlorade sonen”, etc. Ingångs- och kommunionantifoner samt dagens tre orationer återges dock fullständigt.

En enkät bland landets katolska församlingar 2001–2002 visade att ungefär hälften av den ekumeniska psalmboksdelen användes men att sånger saknades för viktiga gudstjänsttillfällen: Herrens dop, förra hälften av fastetiden (som inte är en passionstid utan betonar dopets förpliktelser och trons kamp), Kristi kropps och blods högtid med dess andakter och processioner, Jesu hjärta, de många Mariadagarna, Josef, Korsets upphöjelse, Alla själar, för att nämna de viktigaste. Den musikaliska svårighetsgraden i 1987 års Cecilia var ibland för hög. Vad sjunger man på Johannes döparens dag (och på hans martyrium 29 augusti), om man inte vill höra sommarpsalmerna än en gång? Det fanns för många osångbara melodier, menade man: utomordentliga texter har förblivit oanvända på grund av alltför motsträviga melodier.

Det andra stora bristområdet var responsoriepsalmer ur Psaltaren. Året har 52 söndagar med tre årgångar, förutom påbjudna helgdagar och andra viktiga fester. Om man, som mässboken förutser, sjunger responsoriepsalmen, hur hittar man då omkväden i rätt genre (lovsång, klagan, vishet, tröst; singularis/pluralis)?

KLN:s psalmkommitté har bestått av Anders Ekenberg, professor i teologi och kyrkomusiker, Maria Green, adjunkt i svenska, retorik och litterär gestaltning, musikdirektörerna och organisterna Elisabeth von Waldstein och Ulf Samuelsson (psalmbokens huvudredaktör), samt artikelförfattaren. Vi har arbetat med målet att förbättra urvalet av kyrkovisor, komplettera repertoaren, hålla arvet vid liv, introducera nyskrivet, samt i största allmänhet avhjälpa bristerna och förse katolska kyrkan i Sverige med en adekvat gudstjänstbok. I nya Cecilia har 171 av de ekumeniska stampsalmerna bibehållits men naturligtvis fått ny numrering. En symbolisk förlust, men svensk kristenhet har dock en repertoar av gemensamma sånger, även om de inte bär samma nummer överallt. Överskådligheten i nya Cecilia har nu blivit större.

Vilka urvalskriterier har tillämpats? Sånger har bortfallit därför att de enligt enkäten aldrig användes. Sånger har fallit igenom därför att de inte bedömdes hålla måttet, teologiskt, poetiskt eller musikaliskt, eller enbart därför att man inte sett i vilken situation de skulle användas. Drygt 50 nydiktade psalmer har tillkommit för att täcka olika bristområden. I ett tiotal fall är såväl text som melodi nya, i övriga fall har en ny text lagts under en befintlig melodi. Cirka 200 nya omkväden till psaltarpsalmer och cantica har tillkommit, så att det totala antalet nu uppgår till drygt 400.

Musiken till mässans fasta delar (ordinariet: Kyrie, etc.) i nya Cecilia omfattar såväl den gregorianska repertoaren av klassiska och outslitliga melodier som gamla och nya kompositioner till den svenska texten. En tydligare variation efter kyrkoåret har eftersträvats: en viss ordinariemelodi kommer efterhand att associeras med en viss årstid. Till nya Cecilia hör också en koralbok i fyra band (med orgelsatser och noter för försångare till responsoriepsalmerna) jämte en utförlig Psalmvalslista med rekommendationer om vilka sånger som passar vilka dagar och bibelläsningar.

Det är vår förhoppning att inte bara de traditionella kyrkovisorna utan också Psaltaren skall bli del av vanligt folks medvetande, så att gudstjänstboken blir ett andligt husapotek. Om bibelordet blir insjunget och blir en del av de döptas allmänna medvetande, då skulle man nå det mål som uttrycktes av de stora kyrkofäderna: att de inspirerade böneorden finns tillhands i alla livets skiften och spontant infinner sig när man som bäst behöver dem.

Psalmböcker är i viss mån färskvara. Tiden får utvisa vad som var hållbart. Här kan man citera vad jesuitpater Edvard Wessel (d. 1933) skrev om första upplagan av Cecilia 1902: ”Självklart är att icke alla sånger i Cecilia äro av samma värde. Vid en ny upplaga, som snart skall bliva av behovet påkallad, böra mindervärdiga och sådana, som knappt någon gång sjungits, utelämnas och eventuellt ersättas av andra.”

Orden gäller alla psalmböcker i alla tider. Förhoppningsvis kommer något av det nya i fjärde upplagan av Cecilia. Katolsk gudstjänstbok att uthärda tidens opartiska och obarmhärtiga prövning.

Källor

Andra Vatikankonciliet: ”Konstitutionen om den heliga liturgin Sacrosanctum Concilium” i Det kristna livets källor. Katolsk dokumentation 1–2, 3:e uppl., Katolska Bokförlaget 1987.

Musiken i liturgin. Ritkongregationens instruktion Musicam sacram. Katolsk dokumentation 13, Katolska Bokförlaget 1980.

Allmän introduktion till det romerska missalet, http://www.kln.se/wp-content/uploads/2011/03/Introduktion.pdf.

Annibale Bugnini: Die Liturgiereform 1948–1975. Zeugnis und Testament. Herder 1988.

Edvard Wessel: ”Hur sångboken Cecilia kom till”; i Lars Hallberg: Främlingar i förskingringen. Katolska levnadsöden i arkivens spegel. Catholica 2012, s. 139–141.