Rygg mot rygg – om Tjeckien och Slovakien

av SVEN HEILO
Recension
Ingmar Karlsson: Det omaka paret – Tjeckernas och slovakernas historia, Historiska media, Lund 2019, 237 sidor.

Svenska politiker torde nog i genomsnitt när det gäller Centraleuropa ha viss likhet med den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, som i samband med den hotande konflikten mellan Tyskland och Tjeckoslovakien 1938, karakteriserade det senare landet som a faraway country, of which we know nothing.

Först på senare tid, efter utvecklingen i Ungern och premiärminister Orbáns nationalistiska yttranden, tycks man yrvaket ha insett att det gäller att inför det stundande EU-valet öppna ögonen för frågor som inte enbart gäller svenska särintressen, utan unionens framtid. Ingmar Karlssons senaste bok Det omaka paret – Tjeckernas och slovakernas historia ger en god bakgrund för att inse att dagens oroande situation i Centraleuropa har komplicerade orsaker.

Som Sveriges ambassadör i Tjeckoslovakien 1996–2001 stod Ingmar Karlsson i händelsernas centrum när det kommunistiska blocket bröt samman och upplöstes i sina beståndsdelar. Liksom i sina tidigare böcker, senast De små folkens historia – minoriteter i Europa, tar han ett fast grepp om ämnet och går med stor berättarglädje igenom tjeckernas och slovakernas helt olika historia.

Med utgångspunkt från förhistorien i området och tidig medeltid skildrar han hur olika historiska myter färgat ländernas självuppfattning. Med kristendomens ankomst på 800-talet genom de två missionärerna Kyrillos och Methodios och deras skapande av ett alfabete för folkens slaviska språk, förs man överskådligt in i hur området gradvis inlemmas i Västeuropa. Raskt och fängslande avverkas sedan de olika härskardynastierna i Böhmen och Mähren fram till det som för alltid kom att splittra den tjeckiska nationen: hussitkrigen. Böhmiska studenter återvände från studier i Oxford på 1300-talet, där de mött den engelske prereformatorn John Wycliffes antikatolska idéer och förde hem dem till universitetet i Prag. Konflikten mellan reformatorn Jan Hus (död på bålet i Konstanz 1415) och katolska kyrkan går som en röd tråd genom den efterföljande historien, trettioåriga kriget och slutligen inlemmandet i det habsburgska imperiet.

Den religiösa splittringen kom att bestå, trots Habsburgs satsning på rekatolicering. I motsats till Polen, där katolicismen kom att fungera som sammanhållande kitt under de tre delningarna av landet, under 1600- och 1700-talen fanns det i det tjeckiska området judar, katoliker, kalvinister, lutheraner (i huvudsak tyskar) och uniater, det vill säga ukrainare, eller rutener, som de kom att kallas, som höll fast vid den bysantinska liturgin och kyrkoordningen, men efter Unionen i Brest 1595 ställt sig under påven. Under den habsburgska Dubbelmonarkin kom tjeckerna under 1800-talet att bilda en av de mest talföra slaviska grupperna i det parlament som fick sitt säte i Wien. Tjeckien var industriellt och utbildningsmässigt den mest avancerade delen av Dubbelmonarkins domäner och krävde mera självstyre och autonomi. Man krävde dock inte nationell självständighet från Dubbelmonarkin och var emot den upplösning som Versaillesfreden utmynnade i.

Slovakiens historia är helt annorlunda. Den allt dominerande makten över slovakerna utövades mellan 906 och 1918 av Ungern, som utsatte dem för ”en ständigt pågående magyariseringspolitik”. Enligt Ingmar Karlsson har inget europeiskt folk levt längre under utländsk överhöghet, varför dess tidigare historia i stort sett är oskriven. Begreppen ”slovak” och ”Slovakien” förekommer först i skriftlig form i mitten av 1800-talet i samband med den nationella väckelse som då spreds över Europa. Med tanke på dagens nationalistiska politik i Ungern bör man påminna sig den ungerske premiärministern Dezsö Bánffys (1842–1911) ord i samband med slovakiska krav på autonomi kring förrförra sekelskiftet: ”Vi kan först befatta oss med denna fråga när vi har säkrat nationalstaten. Ungerns intressen kräver att den upprättas på den extrema chauvinismens grundvalar.” Ungersk chauvinism blev efter ”Ausgleich” 1867, då det som kungadöme förenades med det österrikiska kejsardömet, ”Kakanien”, en besvärande black om foten på politikerna i Wien och bromsade effektivt alla försök till reformer, som skulle ge slaverna, det vill säga tjecker, kroater och slovener större inflytande i styrelsen och därigenom minska Ungerns makt.

Tvångsäktenskapet mellan tjecker och slovaker var en följd av president Woodrow ”Fourteen Point” Wilsons idéer om nationellt självbestämmande efter första världskriget. Ingmar Karlsson skildrar överskådligt, men detaljrikt i tur och ordning den första tjeckoslovakiska republikens svårigheter och den stora tyska minoritetens ödesdigra inflytande, den andra republiken och det nazistiska protektoratet Böhmen-Mähren under den tyska ockupationen, Hitlers slovakiska lydstat under den katolske prästen Jozef Tisos diktatur, samt den tredje republiken, då landet kom under sovjetiskt herravälde genom en kommunistisk kupp 1948 efter andra världskrigets slut.

Skildringen av Pragvåren 1968, Sovjetunionens dödsryckningar, ”Sammetsrevolutionen” 1989 och til syvende og sidst ”Sammetsskilsmässan” 1992 mellan Tjeckien och Slovakien är enligt anmälarens mening bokens tyngst vägande avsnitt, särskilt med tanke på dagens situation i de båda länderna. Den ovan nämnda inbördes splittringen i området efter kommunismens fall kontrasterar Karlsson mot utvecklingen i Polen, där katolska kyrkan och inte minst den polske påven Johannes Paulus II utgjorde en samlande symbol, som saknades i det sedan århundraden religiöst splittrade Tjeckien. Som kännare av de interna förhållandena kan han med sitt insiderperspektiv med rätt ironisera över de komplicerade inrikespolitiska turerna i Tjeckien och konstatera att den före detta socialdemokraten Roberto Fico, som förbereder sin politiska återkomst som regeringschef i Slovakien, ”redan raserat de sista resterna av en socialdemokratisk fasad och i stället slagit in på den ungerske premiärministern Orbáns väg mot en illliberal demokrati”.

EU-valet är oerhört viktigt och Ingmar Karlssons bok borde vara obligatorisk läsning för förhoppningsfulla svenska blivande EU-parlamentariker!

Sven Heilo 2019-04-09