Saharas Lampedusa: 40 döda av törst

Återigen har en katastrof ägt rum de senaste dagarna i den öken av sandsten som skiljer Niger från Algeriet. Det framkommer i en artikel av Matteo Fraschini Koffi i tidningen Avvenire.

Det lär vara ett fyrtiotal personer – exakta antalet är osäkert och kanske kommer vi aldrig att få reda på det – som har dött av törst i öknen. Huvudsakligen barn och kvinnor. Det var de fattigaste av fattiga från Niger som försökte nå fram till Algeriet, för att där leva på allmosor.

Väl framme vid Arlit, den yttersta bebodda utposten cirka 15 mil från Agadez – placerades enligt artikelförfattaren invandrarna i två överfyllda hyrda lastbilar. På den karga högplatån Air, som inte består av annat än klippor, går den ena av lastbilarna sönder. Det andra fordonet överger sina passagerare vid det strandsatta fordonet för att åka tillbaka för att söka motordelar. När migranternas vatten tagit slut har de börjat vandra i mindre grupper i hopp om att finna en oas. De flesta av dem försvann i öknen – endast nitton personer lyckades återvända till Arlit. Dessa larmade armén, som enbart fann ett fåtal uttorkade kadaver. Ett par resenärer har också sagt att de sett ett dussintal lik längs vägen. Misstanken är att lastbilschaufförerna är människosmugglare som var tvingade att lämna sin ”last” dömda till en nästintill säker död.

Agadez/Niger

Han har glansiga ögon och spända muskler, halsådrorna är så svullna att de nästan är färdiga att explodera. Abubakar, en 25-årig senegales, utan möjlighet att vare sig gråta eller reagera. Minsta lilla fel kan kosta honom hela resan. Ljudet från örfilen, som han nyss fick av militären, hördes nästan ända in i nästa rum. Det råder högspänning bland passagerarna. Det är inte första gången detta sker och lär heller inte bli de sista. En annan soldat blandar sig med gruppen för att undvika att kollegan fortsätter med sina våldsamheter. Men han är inte bättre än den förste. När han har sett mitt italienska pass, berättar Koffi, leder han den unge senegalesen till ett närliggande kontor och stänger dörrar och fönster. I mörkret kräver han omedelbart 7 euro, annars kommer senegalesen inte vidare. En obetydlig summa för en europé, en förmögenhet för en afrikansk flykting på väg mot Europas eldorado. Dröm eller chimär, det kvittar lika. För en man som Abubakar, som kommer från en kontinent söndersliten av krig och arbetslöshet, är det lätt att tro att han inte har andra val än att lämna familj och vänner och riskera sitt eget liv när han korsar Sahara och Medelhavet.

Många av bussarna som dagligen kör mellan västafrika och Agadez ägs av tuaregerna”, säger Mohamed, en tuareg från Mali, ”och finansieras av pengar från vapen- och droghandeln”.  

Resan börjar i Lomé, Togo. Taxibilarna kör till Cotonou i Benin. Två personer sitter framför och fyra bakom chauffören. Biljetten kostar ca 7 euro för fyra timmars bilresa. I Cotonou fortsätter resan via buss till Nigers huvudstad Niamey, dit de anländer på eftermiddagen dagen därpå. I Niger, nära gränsen börjar kontrollerna. Den största utmaningen är att undvika dem under resan mellan Niamey och Agadez, som går längs en väg som inte har något att erbjuda. Resan påbörjas före gryningen och om allt går väl kommer flyktingarna fram vid 22-tiden, skriver Koffi.

Agadez är ett Lampedusa i öknen

Här samlas varje dag tusentals unga afrikanska flyktingar. De kommer från Nigeria, Guinea, Mali, Liberia och andra länder. Vid den sista kontrollen nära Agadez lämnar de sina identitetshandlingar. Dagen därpå kommer de för att hämta dem igen. ”Har du en kamera gömd under skjortan?” är den första fråga som en av de anställda ställer med påtaglig kyla. Det vore mycket olämpligt att visa för världen under vilka förhållanden som myndigheterna arbetar på lokalt plan. Kontrollstationerna är mycket enkelt konstruerade: fyra kala väggar som täcks av ett enkelt halmtak. De anställda rör sig bland migranterna med arrogans, aggressivitet och förståelig frustration. Det finns inte resurser att kontrollera en så störande och frustrerad ström av människor.

”Jag ber dig, jag kommer från Elfenbenskusten och jag kan inte återvända hem förrän jag har hittat mitt pass”, vädjar en man som sedan två månader tillbaka är papperslös. Om man ser ner på marken, i hörnet av rummet, ser man det så kallade arkivet. En stapel med dammiga pass, kuponger och identitetshandlingar – nästan en meter hög.

Enligt artikelförfattaren försäkrar en rapport från den icke-statliga organisationen Öknens barn att antalet illegala invandrare minskat med de ökade kontrollerna. Men åtstramningen har gjort att många väljer andra, mycket farligare vägar. De flesta har inte något val, utan måste på något sätt ta sig norrut. Andra återvänder till sina hemländer. Alla vill bort från Agadez där de inte känner sig trygga. Men varken missbruk eller terrorism stoppar människohandeln. Den illegala handeln med människor och ting ger en ovärderlig summa pengar, inte bara för smugglarna utan också för dem som vill att lagen efterföljs.

Red. Signum 2013-10-30

Matteo Fraschini Koffi, Avvenire 2013-10-29