Samhällsmodern: Anna Lenah Elgström i Fokus

LOVISA BERGDAHL

Det senaste numret av tidskriften Fokus bjuder på en välkommen notis. Under rubriken ”Stavningskontroll. När en ny feministisk våg väller in bör man lära sig stava till Lenah med h”, lyfter Elsa Westerstad fram den svenska författarinnan och journalisten Anna Lenah Elgström.

Elgström var en kulturell tungviktare i svenskt samhällsliv under nittonhundratalets första hälft. Hon var journalist på Morgontidningen i nästan trettio år. Hon skrev novellsamlingar, essäsamlingar och reseböcker, och hon författade över trettio romaner. Som journalist var hon en livlig samhällsdebattör och som författare var hon en av de första att introducera expressionismen i svensk prosa. Hon var en av initiativtagarna till Rädda Barnen i Sverige och efter att hon deltagit i kvinnornas internationella fredskongress i Haag 1915 blev hon den drivande kraften i den svenska kvinno- och fredsrörelsen. Hon dog 1968, samma år som den andra vågens feminism slog in över Sverige.

Trots sin stora betydelse är Anna Lenah Elgström i dag ett bortglömt namn i svensk historia och samhällsdebatt. Inte ens inom den feministiska rörelsen, som i övrigt tycks växa sig stark i vårt land just nu, verkar man ha någon aning om Elgströms liv och gärning. När Lo Söllgårds förlag för ett par veckor sedan entusiastiskt twittrade om att de släppt den första delen i Elgströms trilogi om Elsa, då uteblev reaktionerna helt och ännu har ingen tidning recenserat boken. I alla fall om man får tro Elsa Westerstad på tidskriften Fokus. Vad som inte nämns i notisen i Fokus, och inte heller i uppslagsverket Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, är att Elgström var katolik. Hon var en flitig skribent i tidskriften Credo, föregångaren till Signum.

Elgström är bara en av en lång rad ”samhällsmödrar” i svensk historia som i dag nästan är helt bortglömda. Ellen Key och Elin Wägner har satt sina spår, liksom Selma Lagerlöf, men många av de kvinnor som vid förra seklets början kämpade för kvinnors rösträtt och som lade grunden till det samhälle vi har idag – som Emilia Fogelklou, Gunvor Norrman, Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Marika Stiernstedt och Anna Lenah Elgström – är inte längre en del av vårt kollektiva medvetande. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att Per-Albin Hansson, Herbert Tingsten, Wilhelm Moberg och Olof Palme fortfarande är närvarande i den politiska diskussionen men att kvinnorna nästan helt har fallit i glömska?

Har glömskan att göra med själva idén om att vara en samhällsmoder? Bland alla de ovan nämnda kvinnorna var utövandet av samhällsmoderligheten en bärande tanke. De tänkte sig samhället som en kropp där de olika delarna hade sin särskilda funktion och att utöva samhällsmoderlighet innebar att vårda och skydda samhällskroppen, att värna om livet och människorna så att samhället som organism kunde växa sig starkt och livskraftigt. I dag har vokabulären blivit en annan och istället för att tala om livet i en gemensam kropp så talar vi om ett maskineri med olika funktioner. Samhällsmaskineriet ska ”funka”, och funkar det inte så är det samhällsingenjörernas fel.

Att den feministiska våg som nu rullar in över Sverige skulle ta över stafettpinnen från sina föregångare och återta begreppet ”samhällsmoderlighet” som en metafor för sin politiska agenda, det finns inte på kartan. Till detta är den är alltför bokstavstroende. Så, om inte feministerna gör anspråk på begreppet då kanske det är dags för katolikerna? Kan Anna Lenah Elgström få nytt liv inom den tradition hon själv tillhörde?

Lovisa Bergdahl 2014-05-19