Samtal med biskopen av Rom

av FREDRIK HEIDING

–Argentinska journalisters porträtt av kardinal Bergoglio i nytryck.

Tryckpressarna går varma med bokmanus om den nye påven, eller ”bis­kopen av Rom” som han själv hellre titulerar sig. I rask takt har den italienske journalisten Andrea Tornielli författat Francis: Pope of a New World, som förlaget Ignatius Press lanserar under april månad. Under april/maj kommer ytterligare tre böcker om Franciskus ut på engelska: Pope Francis: The Pope from the End of the Earth av Thomas J. Craughwell, Pope Francis av Matthew Bunson, samt Pray For Me: The Life and Spiritual Vision of Pope Francis av Robert Moynihan. Redan drygt tre år innan kardinal Jorge Mario Bergoglio blev påven Franciskus förde dock de båda argentinska journalisterna Sergio Rubín och Francesca Ambrogetti samtal med honom. De publicerades 2010 på spanska i en bok, vars titel till svenska kan översättas med ”Jesuiten – samtal med kardinalen Jorge Bergoglio S.J.”. Intresset för intervjuboken har av lätt insedda skäl ökat efter den 13 mars i år och den har därför tryckts i en andra utgåva, denna gång med den nytillträdde biskopen av Rom på omslagsbilden. Talespersonen på förlaget Ediciones B, María Estomba, utlovar att översättningar till olika språk är på gång (en engelsk version kommer ut den 30 april).

Tre omständigheter motiverade ett porträtt av kardinalen. Bergoglio blev, åtminstone i inomkyrkliga kretsar, internationellt känd under en biskopssynod i Vatikanen 2001; enligt initierade källor var han myc­ket nära att bli vald till påve redan 2005; han hade en framträdande roll under den latinamerikanska biskopskonferensens möte i Aparecida, Brasilien, 2007. I inledningen säger författarna att syftet med boken är att komma människan Bergoglio närmare och att lyfta fram hans andliga sida. Till en början var intervjupersonen tydligen något motvillig till projektet, eftersom han ogärna talar om och framhäver sig själv.

Boken består av 15 kapitel plus ett appendix med ett föredrag som Bergoglio höll till utbildningsinstitutioner i Buenos Aires 2002. Texten är både lättläst och informativ. Vissa formuleringar ger intrycket att man har fört ett samtal per dag, och inlevelsen vid läsningen ökar kanske om man tar en paus efter respektive kapitel. Att Bergoglio har ett gott förhållande till judendomen märks i det personligt hållna och med värme formulerade förordet av rabbinen Abraham Skorka, som är en nära vän till Bergoglio.

De tre första kapitlen ägnas åt Bergoglios barn- och ungdomstid före inträdet i Jesuit­orden. Vi får teologiska perspektiv på den svåra lunginflammation som han drabbades av vid 21 års ålder. Bergoglio berättar att han lättare kunde acceptera sjukdomen efter det att en ordenssyster tolkat situationen och sagt: ”Du efterliknar Jesus.” Författarna för sedan en tankeväckande diskussion med Bergoglio om kristendomen ändå i alltför stor utsträckning har betonat smärta och lidande. Det kan han hålla med om och hänvisar till den danska författaren Karen Blixens Babettes gästabud (som blev film 1987, regisserad av Gabriel Axel). Men Bergoglio poängterar samtidigt att ryska ikoner sällan framställer den korsfäste och Teresa av Ávila har dessutom sagt att: ”Ett sorgset helgon är ett trist helgon” (un santo triste es un triste santo).

På frågan varför han blev jesuitpater svarar han: ”Faktum är att jag inte var helt klar över vart jag skulle ta vägen. Det som var klart, var min kallelse till ordenslivet. Till sist, efter att ha tillbringat en tid i prästseminariet i ärkestiftet Buenos Aires, anslöt jag mig till Jesu sällskap. Dess ställning som kyrkans förtrupp – för att nu tala i militära termer – utvecklad med lydnad och disciplin, tilltalade mig. Dess inriktning på missionsuppdrag tilltalade mig också. Med tiden fick jag lust att bli missionär i Japan, där jesuiterna sedan länge utfört ett mycket viktigt arbete. Men på grund av allvarliga hälsoproblem, som jag har haft sedan min ungdom, fick jag inte tillstånd. Några här [i Argentina] skulle ha sluppit mig om man hade sänt mig dit [till Japan] … eller hur? (skratt)”

Att missionera, att söka upp människor i stället för att förvänta sig att de ska komma till en automatiskt präglar Bergoglios synsätt. I ett kapitel ställs frågan om den katolska kyrkan inte borde modifiera några av sina värderingar och normer, eftersom det väl finns ett gap mellan vissa föreskrifter och hur katoliker de facto lever. På detta svarar Bergoglio att gapet skulle kunna överbryggas om kyrkans folk bara gick ut från sin egen miljö och förkunnade och förklarade läran ordentligt. Han tycks här betrakta meningsskiljaktigheter bland katoliker som en pedagogisk utmaning, där problemet inte är värderingarna i sig utan bristande förmåga att motivera dem. En sådan lösning på problemet bygger på en tämligen enkelriktad kommunikation, som jag upplever det.

Det är slående att Bergoglio i ett annat kapitel i boken ivrar för en ömsesidig dialog, i vad han kallar en mötets kultur (una cultura del encuentro). När han skisserar denna vision förekommer inte bara katoliker utan även andra religiösa grupper samt ateister. En utgångspunkt här är att oliktänkande kan berika varandra ömsesidigt. I denna mötets kultur räknar människorna med att den andre, och därmed det som är annorlunda, kan bidra med något. Hörnstenar i mötets kultur är korrekta uppgifter (i stället för desinformation), positiva omdömen (i stället för ärekränkning) rättfram dialog (i stället för skvaller och förtal). Denna kommunikationsstil hänger ihop med Bergoglios relationella människosyn, vilken han ställer i kontrast till både kommunismens och kapitalismens ”atomiserade” människosyn.

Ett fängslande avsnitt i boken är när Bergoglio ger sin syn på befrielseteologin. Han förtydligar att Troskongregationen i Vatikanen riktade kritik mot befrielseteologin, men aldrig fördömde den. I sak var Troskongregationen överens med befrielseteologerna: det prioriterade ställningstagandet för de fattiga (la opción preferencial por los pobres) är inte förhandlingsbart. Problemet var att befrielseteologin hade ideologiska, politiska – delvis marxistiska – drag. Bergoglio markerar att kyrkan inte får vara partipolitisk, men den kan förvisso vara politisk, exempelvis i offentliga uttalanden mot brott mot mänskliga rättigheter, mot exploatering, diskriminering och brist på utbildning och livsmedel. I stället för befrielseteologins lutning mot politisk ideologi förordar Bergoglio den folkliga fromheten (piedad popular), det vill säga pilgrimsfärder, rosenkransbön, vördnad för helgon, folkliga ritualer av olika slag. Den folkliga fromheten lyftes fram såväl i Paulus VI:s apostoliska förmaning från 1975, Evangelii nuntiandi (Om evangeliets förkunnelse i dagens värld, nr 48) som vid den latinamerikanska bis­kopskonferensens möte i Aparecida 2007. En styrka i den folkliga fromheten, menar Bergoglio, är att den inte är idealistisk utan utgår från verkligheten (hermenéutica real). Att betrakta folkfromhet som en samhällsomvälvande kraft är, i alla fall för mig, en oväntad ståndpunkt. Den kan nog behöva kompletteras med teologisk och socio-ekonomisk analys, något som Bergoglio inte verkar vara främmande för.

Ett framträdande och sympatiskt drag som återkommer i flera kapitel är att Bergoglio ivrar för lek, experimenterande, nyfikenhet, kreativitet, risktagande. Bergoglio berättar att han i själavårdssamtal något uppfordrande frågar föräldrar om de har tid att leka med sina barn. Han påminner också om att Salomos vishet i Gamla testamentet beskriver Gud som i sin vishet leker. Vidare är Bergoglio övertygad om att kyrkan själv måste ta risker. Han föredrar en kyrka som ”råkar ut för olyckor” framför ”en sjuk kyrka” (prefiero mil veces una Iglesia accidentada a una Iglesia enferma). Experimenterande och risktagande går igen också i Bergoglios vision om utbildning, vilket ett kapitel i intervjuboken handlar om. Elever och studenter behöver å ena sidan känna sig säkra och trygga utifrån den kunskap de har förvärvat. Å andra sidan behöver de ge sig in i riskzoner. Man behöver utsätta sig för ”skeppsbrottets kultur” (la cultura del naufragio). Nöden är kreativitetens moder.

Det kan i det här sammanhanget vara värt att lyfta fram att Bergoglio, som i början av sitt pontifikat visat upp en spontan personlighet, ändå tycks skilja spontanitet från nyckfullhet och impulsiva handlingar. Han berättar att han, på grund av sin läggning, misstror sina omedelbara reaktioner och först efter en stunds eftertanke fattar sina beslut.

Är boken El jesuita: Conversaciones con el cardenal Jorge Bergoglio, sj en okritisk hagiografi? Nej, det kan man inte säga. Intervjupersonen är självkritisk och berättar till exempel hur han i olika ledarskapsfunktioner sviktat i tålamod och visat brist på förståelse. Problem i den katolska kyrkan undviks inte heller; ett helt kapitel ägnas åt pedofilskandaler. Författarna ställer också uppriktiga frågor om Bergoglios hållning gent­emot juntan i Argentina.

En förtjänst med Rubíns och Ambrogettis bok är att den (utöver ett personligt porträtt av den nye biskopen av Rom) ger europeiska läsare en möjlighet att lära känna en människa och dennes synsätt från en annan del av världen, i det här fallet Latinamerika, även om tillvaron i Argentina nog är mer annorlunda än vad texten ger intryck av.

Sergio Rubín och Francesca Ambrogetti: El jesuita: Conversaciones con el cardenal Jorge Bergoglio, sj. Vergara Ediciones B 2010, 192 s.

Ny utgåva på engelska: Pope Francis: Conversations with Jorge Bergoglio: His Life in His Own Words, Putnam Adult, 2013, 288 s.