Sanct Patrick

Av Nils Beskow

»The church is open daily for the faitful to visit Jesus in the Blessed Sacrament.» Så står det om Sanct Patricks katolska kyrka i Bradfords Catholic Magazine. Och det är mer, än som kan sägas om de protestantiska kyrkorna i denna engelska stad. I närheten av Sanct Patrick ligger en sådan, berömd för sin skönhet.

Jag gick därför dit en dag för att få se den. Men förgäves! Det var en vardag, och staketet omkring den var stängt med ett väldigt hänglås, så att en inbrottstjuv skulle haft svårt att taga sig in. De katolska kyrkorna däremot stå alltid öppna, så att man närsomhelst kan besöka dem, och jag kan av personlig erfarenhet intyga, att de icke stå tomma. Jag har varit i Sanct Patrick så gott som dagligen under alla årstider och alla tider på dagen, och där fanns alltid folk – små barn, ledande ännu mindre vid handen, gossar och flickor, unga män och kvinnor och gamla och trötta. Från barnaåren till silverhåren vana att betrakta kyrkan som sitt andliga hem, tröttna de aldrig därpå. Och som i livet så i döden! På aftonen av den vita söndagen bars en döende till kyrkan. Det var hans sista önskan att än en gång få se den, och med blickarna fästa på tabernaklet utbrast han: »Herre, nu låter du din tjänare fara i frid, ty mina ögon hava sett din frälsning».

Vad är det då, som gör, att katolska kristna älska sin kyrka så högt? Ja, det finns mycket vackert i Sanct Patrick, denna kyrka, som är vigd åt minnet av Erins apostel – de färgade fönstren, som lysa i guld och grönt, i djupaste rött och himmelsblått, lampan i koret, som brinner med aldrig slocknande låga i rökelsens lätta, blå skyar, altarets blommor och ljus, processionernas kors och fanor och över alltsammans det väldiga triumfkorset med Johannes på ena sidan och Maria på den andra. Där finns också en bild av »de sju smärtornas moder» med den från korset nedtagna frälsaren; och rörande scener utspelas vid denna pietá. Jag har sett barn stiga upp på bänken invid för att kunna nå den och smeka hans törnekrönta huvud, och starka män under djup rörelse böja sig ned för att kyssa hålen efter spikarna i hans händer och fötter och såret i hans sida. Och där är en Gudsmoders bild i blå mantel och med guldkrona på huvudet och flera helgonbilder; och intet barn kan med mera innerligt förtroende vända sig till sin moder än de fattiga irländarna i Sanct Patrick vända sig till den heliga jungfrun med sitt: »Heliga Maria, Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund». lngen är mera intim med sin bästa vän än de med sina helgon. De umgås med dem lika förtroligt, som om de ännu levde och vandrade härnere och vänta sig allt gott av dem. De veta ju, att det andliga livet har många trappsteg, och att de, som vilja uppåt, måste få hjälp av dem, som nått högre än de själva, och deras hjärta säger dem, att de kunna få denna hjälp genom helgonen.

Se, allt detta drager och lockar till Sanct Patrick. Och det är ändå inte det skönaste av allt. Det skönaste är tabernaklets hemlighet det, att »han, som var död, men som lever i evigheternas evigheter», bor i denna kyrka, dold under brödets och vinets ringa gestalter, att hans offer på korset förnyas i den heliga mässan fastän på ett oblodigt sätt, och att han i den heliga communionen ger sin lekamen och sitt blod till en själens näring. Det är detta mysteriernas mysterium som Sanct Patrick i det tjugonde århundradet har gemensamt med katakombernas kyrka, med Domen i Köln och Notre Dame i Paris, med San Marcos basilika i Venedig, strålande i mosaikernas guldglans, och Jesu hjärtas lilla kapell uppe i Helsinglands skogar och med alla kyrkor och kapell i hela den katolska kristenheten. Det är detta under över alla under, som först och sist drager så många till Sanct Patrick, att den alltid är fylld vid söndagens högmässa. De gå dit för att söka Jesus i det välsignade sakramentet, Jesus, utan vilken livet saknar allt värde för dem, Jesus som kan förvandla även det fattigaste liv till en enda högstämd lovsång.

Men kristendom såsom personligt liv, den genom Kristus förverkligade gemenskapen med Gud, är ej något, som kan förvärvas en gång för alla, utan som måste tillägnas varje dag på nytt. Därför har daglig communion blivit ett livsbehov för de fromma i Sanct Patrick. Därför söka de Gud också i daglig bön. Och nu kan ju Gud åkallas överallt – ej blott under en kyrkas dunkla valv – utan även i det stora templet; vars kupol är den blå himlen. Men då de veta, att Guds hjärta klappar mot dem på ett alldeles särskilt sätt under hostians vita dräkt, bedja de sina böner helst inför kyrkans altare.

Är det sant, att det är något stort att bedja, att ligga på knä inför Gud, då ske stora ting i Sanct Patrick, ty nästan alltid finns det bedjande därinne. Tyst och stilla komma de in genom den alltid öppna porten, gå fram till vigvattenskålen, doppa sitt finger i det heliga vattnet, göra korstecknet över sig och falla sedan på knä i bön; och bönerna växla efter det brinnande hjärtats behov. Än är det ett Ave Maria eller Pater Noster, än ett ångestfullt Miserere eller ett jublande Gloria. Än är det ett försjunkande i rosenkransens hemligheter, än en bön utan ord, blott ett barnets blickande upp i sin faders ansikte. Sällan ser man någon uppe vid högaltaret, de flesta bedja vid något av sidoaltarna eller någon av stationerna av Kristi korsväg eller i en bänk nära ingången. Där ligga de med ansiktet dolt i sina händer och obekymrade om de kommandes och gåendes steg, liksom vore de ensamma i hela världen, ensamma med Gud. Och deras skyddsänglar stå bidande omkring dem.

Och de bedja ej blott för sig själva utan också för sina kära, för vänner och fiender, för dem, som äro nära och dem, som äro fjärran, ja, för alla, både levande och döda, icke minst döda. Sedan tända de ett litet ljus framför altaret, där de knäböjt, och ljusets flamma som stiger uppåt, är en symbol av deras bön, som på gyllene vingar lyfter sig mot himlen. Och allteftersom tiden går, fyllas de gyllene skålarna däruppe med rökelsen, som är »de heligas böner». Ibland äro de stora järnringarna, som bilda liksom en krona, alldeles fullsatta av små, tindrande ljus. Och säkert synes i himlen ett återsken av dessa ljus, tända i jordelivets natt. Så är jag glad, att ett litet ljus stundom tändes också för mig på Mariaaltaret i ett av Londons katolska kapell. Det är mig en påminnelse om, att jag är ihågkommen inför Gud, och att som ljusets vax förtäres av lågan, allt i mitt liv, som är själviskt, måste förtäras av den eviga elden, Guds kärleks och renhets brinnande och brännande eld.

Det finns en kvinnlig orden för evig tillbedjan av Jesus i altarets sakrament. När man inträder i någon av dess kyrkor, ser man mitt för altaret en bred bönpall och på denna nunnor i blå och vita dräkter; och det är till Jesu ära de böja sina knän i ödmjuk tillbedjan. Dag efter dag, natt efter natt under årets alla växlande tider stiga tillbedjans ord från deras läppar; och de avlösas av andra systrar, så att det aldrig blir något uppehåll i denna heliga altartjänst.

En sådan ständig, oavbruten tillbedjan av vår frälsare förekommer icke i Sanct Patrick. Men en gång om året hålles där en andakt till hans ära, som kallas »de fyrtio timmarnas tillbedjan»; och den är helgad blott åt hans dyrkan. Jag var en gång med vid denna högtidliga adoration. Kyrkan var då hela tiden fylld av folk och både de, som kommo och de, som gingo, kastade sig så djupt ned för frälsarens fötter, att de nästan rörde vid golvet med sin panna. Men där fanns dock intet av slavens underdånighet inför sin herre. Det var den fria undersåtens frivilliga hyllning av konungen i hans upphöjda majestät, det var den älskades hängivelse åt den älskade i övermåttet av en kärlek utan gräns. »Tomma former och ceremonier», utbrast en luthersk präst, då jag berättade härom. Och kanske ha de flesta protestanter samma syn på denna gudstjänst. Men över hjärtan, fyllda av glödande andakt som strålar med doftande rosor, står himmelen öppen; och med trons blickar skåda de fromma i det eviga ljuset honom, som sitter på tronen, omstrålad av den smaragdgröna regnbågen, och höra suset av vingarna över »glashavet, blandat med eld» och de tillbedjandes ord, upprepat dag och natt utan uppehåll: »Helig, helig, helig är Herren, den allsmäktige, han som var, som är, och som skall komma».

Längst ner i Sanct Patrick stå biktstolarna. Och vad av synd och sorg, som viskas in i deras halvskymning, vet ingen utom prästen. Synd och sorg finnas överallt, fast det inte biktas överallt. Varannan länk är synd, varannan sorg i livets kedja. Men i biktstolarna uttalas de tre, mäktiga orden, som lösa från både syndens och sorgens länker: »Ego te absolvo». Därför äro de också omgivna av stora, väntande skaror på de för »confessions» utsatta timmarna. Jag har en god vän, en belgisk abbé, vikarie i en landsförsamling. Han har berättat för mig, att männen i denna församling bikta sig första söndagen i varje månad; och fastän bikten då börjar redan fem på morgonen, infinna de sig troget. Bradford är ju en stad med andra vanor än landsbygden. Men i fråga om bikten står Sanct Patrick icke efter för någon kyrka. Och råder ett blomstrande, andligt liv i denna församling, är det frukten utom av daglig bön och daglig communion också av bikten, denna själavårdens härliga nådegåva, som, efter vad en luthersk präst betygat, i den katolska Kyrkan har utvecklats till »allt större och större fullkomlighet». Bikten styrker till ett liv inför Guds ansikte, varje ögonblick helgat åt honom.

Men Sanct Patrick är ej blott ett Offertorium, där heliga offer frambäras till Gud, och ett Oratorium, helgat åt bön och tillbedjan utan också ett Auditorium, dit man går för att höra Guds ord. Och det förkunnas rent och klart. De katolska prästerna kalla sig visserligen icke »evangeliska». Men de visa ej därför mindre trohet mot evangeliet än deras protestantiska ämbetsbröder. Tvärtom! Ingen Kyrka håller evangeliet mera högt i ära än den katolska, som ju skänkt evangeliet åt folken och undan förföljelsens stormar räddat denna kostbara klenod åt världen. Där finns ingen plats för den moderna hedendom, som under namn av reformerad kristendom nu gör sig så bred på protestantiska predikstolar, och där göres intet försök att bringa kristendomens gamla lära i överensstämmelse med tidernas skiftande tänkesätt. Ty man vet, att sanningen icke är något, som ändras med tiden. Vad som var sanning i det första århundradet, är sanning också i det tjugonde. Och medan evangeliet utlägges på tusen olika sätt i den av tusen sekter och partier söndrade och splittrade protestantismen, tolkas det lika i varje katolsk kyrka över hela världen, och katolsk predikan är alltjämt ett klart och tydligt eko av den, som hölls av apostlarna Petrus och Paulus i Rom, och som ännu ljuder i »den eviga staden».

De katolska prästerna. Det berättas om Psicari, den unga, franska artilleriofficeren, som stupade vid sin kanon i slaget vid Rossigni, efter döden dekorerad med hederslegionen, att då han under de stora manövrarna genomreste Frankrike, han överallt sökte få inkvartering i prästgårdarna. Han fann sina ideal förverkligade i de katolska prästerna med deras levande fromhet och ädla självuppoffring. Lågande av hänförelse talade han om deras liv och föresatte sig att skriva en bok därom – en plan, som omintetgjordes av döden. Också jag ville gärna skriva en bok om den katolska prästen, och den skulle bli full av det mest hänförda lov, ty även jag ser i honom – där han är som bäst – det kristna idealet förverkligat. En personifikation av sublim ovärldslighet och äkta andlighet! En heroism av det slag, som skapar helgon och martyrer! Men det går väl med min önskan som med Psicaris.

Dock kan jag ej tala om Sanct Patrick utan att nämna Canonicus Earnshaw. Gammal och trött, redan då jag för sju år sedan var tillsammans med honom, var han borta vid min återkomst i år, och tomrummet efter honom var stort. I honom har den katolska Kyrkan förlorat en präst av Guds nåde, Sanct Patricks församling en god herde och jag en trofast vän. »He is a Saint.» Det var det allmänna och enstämmiga omdömet om honom både bland protestanter och katoliker. Och det var ej utan, att man tyckte sig se helgonglorian kring hans silvervita huvud.

Med Sanct Patrick är ett nunnekloster förbundet. Det är the Sisters of Charity of St. Paul, som ha ett litet convent, sammanbyggt med kyrkan. Man ser dem också dagligen därinne, ty de sköta sakristanens sysslor. De ha vården om kalken och paten, om mässekläderna, kors och fanor och andra paramenter, som förvaras i sakristian; och deras är den sköna uppgiften att smycka kyrkans altare med blommor och ljus och fylla evighetslampan med olja, så att den alltid brinner klart. Till deras kall hör också att hålla skola. De bästa gosskolorna i världen ledas av Jesuiter och de bästa flickskolorna av Ordenssystrar. Där få barnen lära, vad de visaste hjärnor tänkt och de renaste hjärtan känt. De föräldrar göra därför klokt, som sända sina barn till dem.

Det var också med en skara barn omkring sig jag första gången såg Sister Rose. Vi blevo genast goda vänner, och denna vänskap räcker ännu. Då vi togo farväl av varandra i somras, gav hon mig till minne sitt porträtt, taget under en pilgrimsfärd till Lourdes, en rosenkrans med pärlor från Pyreneerna och en liten medaljong med Frälsarens bild. Så lovade hon att alltid bedja för mig, och även barnen i hennes skola lovade att i sina böner minnas främlingen från den fjärran Norden. Jag tycker mig ännu höra det glada sorlet av deras späda röster. Det lät som ett fågelkvitter ifrån en gyllene himmel.

O lilla Sister Rose, o ni systrar of Charity of St. Paul, Ni himmelens döttrar, när skall också Sveriges folk bli så lyckligt, att det får tillbaka sina kloster, dessa strålande ljushärdar i det växande världsmörkret? När skall välsignelsen från dessa renhetens, fridens och den himmelska kärlekens boningar åter börja att strömma ut över detta land som en livets och förnyelsens flod? Ack, det kan dröja länge. Med full rätt skriver Monsignore Assarsson i Credo: »Det verkar, som om den moderna opinionen kan förlåta, ja, försvara alla försyndelser, mordförsök, lögnaktighet, äktenskapsbrott och barnamord. Blott ett tycks vara oförlåtligt – att försaka världen och leva endast för Gud och sin odödliga själ».

Men aldrig misströsta, aldrig förtvivla! Efter natt kommer morgon, och det våras också efter Nordens långa vinter! Sanct Patrick hade en gång en underlig dröm. Han tyckte sig höra ett rop från Erin liksom av tusen röster: »Kom hit över och hjälp oss!» Drömmen var för honom en Guds kallelse. Han blev Erins apostel, och »Erins gröna ö», »Smaragdön», prisades snart i hela kristenheten som »de heligas ö». Som av tusen röster ljuder det nu också från den höga Norden: »Kom hit över och hjälp oss!» Och hjälpen kan komma långt förr, än någon anar. Än en gång kan Sveriges Kyrka bli katolsk som Sanct Patricks. Och Sveriges folk kan bli så benådat, att det prisas i hela kristenheten.