Sant’Egidio – från studentgrupp till världsrörelse

EMANUELSSON, FREDRIK

Den 22 maj i år firade Comunità di Sant’Egidio sitt 30-årsjubileum med en högtidlig mässa, celebrerad av kardinal Sodano. I den ståtliga basilikan S. Maria in Trastevere blandades kardinaler, biskopar och ambassadörer med tiggare, hemlösa och medlemmar av kommuniteten. Den har under åren blivit till en världsrörelse genom sitt engagemang för de fattiga, sitt deltagande i ekumeniken och den interreligiösa dialogen och inte minst genom sina insatser för freden.

Det hela började 1968. Det var ett år av revolt och konfrontation men också av konstruktiva omvärderingar och av nya sätt att se på sig själv och på samhället. Den 18-årige Andrea Riccardi och en liten grupp studenter från gymnasiet Virgilio i Rom bestämde sig för att tillsammans försöka omsätta evangeliet i handling. Som första steg tog de sig an och undervisade barnen i nyinflyttade och fattiga familjer från Sicilien som bodde i plåtskjul utmed Tiberns stränder. Snart begav man sig ut från Roms centrum för att arbeta med de fattiga i stadens nergångna förstäder. Man vände sig mot il benessere borghese – det borgerliga välståndet – och sökte övervinna de känsliga motsättningarna mellan hjälpare och de hjälpta i det sociala arbetet.

Efter ett par år hade man fått tillgång till den lilla kyrkan Sant’Egidio i Trastevere med tillhörande byggnad som tidigare tillhört ett karmelitkonvent, och denna fick med tiden ge namn åt gemenskapen. Alltjämt brottades man med frågorna om hur man skulle gå till väga för att i vardagslivet förverkliga sina ideal. Områden i Rom som Trastevere och Garbatella såg fler och fler inflyttade från Syditalien, och det kom till motsättningar när landsbygdskultur blandades med storstadskultur. Gruppen frågade sig tidigt hur man skulle kunna förändra människornas liv i dessa områden på djupet, inte bara deras yttre förhållanden. Man ville se de fattiga i den kristna gemenskapens mitt, men frågan återstod hur denna gemenskap skulle förverkligas. Idealen var höga, och det låg nära till hands att försköna bilden av de fattiga och deras verklighet. Frestelsen att ta till kraftfulla metoder och kanske till och med våld låg i tiden, men det var aldrig frågan om någon revolution utan snarare om fröet till en reform.

Omsider fann man ett sätt att leva och arbeta på som tycktes leda rätt. Genom aktiviteter riktade till ensamstående mödrar, till uteliggare och andra utsatta grupper skapade man förutsättningar för ett möte med evangeliet, och samtidigt började man expandera över världen genom att nya kommuniteter kom till i olika länder. Det finns nu över 17 000 medlemmar i ett 20-tal länder världen över, samlade i mer än 300 hundra lokala små grupper eller kommuniteter. Över hälften av medlemmarna finns i Rom, mer än 5 000 i övriga Italien, de övriga i Västeuropa, Latinamerika, Sydostasien och Afrika. Ledare för dessa grupper eller kommuniteter väljs vart fjärde år och det finns också internationella ledare samt ett internationellt råd som består av 20 personer.

Lekfolkets ansvar

Sant’Egidio har också sina rötter i Andra vatikankonciliet med dess betoning av lekfolkets ansvar. Sant’Egidio har konsekvent sökt följa denna kallelse som en del av kyrkan i världen. Man minimerar strukturerna och förlitar sig på vänskapen och gemenskapen medlemmarna emellan. Medlemmarna har ofta helt olika bakgrund, de lokala grupperna och kommuniteterna är präglade av olika kulturer, och Sant’Egidio har på så vis blivit en gemenskap av gemenskaper.

Från Andra vatikankonciliet kommer också betoningen av Guds ord och bönen. Evangeliets berättelse om Marta och Maria ses som en uppmaning att aktivt engagera sig för de fattiga och samtidigt prioritera bönen.

De allra flesta medlemmarna världen över har vanliga arbeten och egna familjer. Ett fåtal är präster eller ordensfolk, men presidenten för rörelsen är alltid lekman. Engagemanget i Sant’Egidio är obetalt och sker på helt frivillig basis. Varje kväll samlas man till vesper med en kort predikan i den lilla kyrkan i Trastevere. Mer än en gästande ungdomsgrupp från Sverige har förvånats över hur en kyrka kan fyllas varje kväll av bedjande och sjungande ungdomar. Man slås av enkelheten och ärligheten i denna dagliga gudstjänst.

I en väldig lokal invid Via Dandolo i Trastevere, i ett nedlagt tryckeri, utspisar man över 1000 personer varje dag, däribland många hemlösa, som serveras en fullvärdig husmanskost med hjälp av ett stort antal frivilliga. Maten är förvisso det nödvändigaste, men den tillfälliga gemenskapen i en vänskaplig miljö är väsentlig. Varje grupp eller kommunitet arbetar lokalt. Man arbetar överallt med hälsovård, med skolor och utbildning, med rådgivning för ungdomar och med äldrevård. På många platser har man också egna hem för barn eller äldre. Man ansvarar för akutinsatser och har stationer där nödlidande får mat och kläder, medicinsk vård och rådgivning om vidare hjälp.

När Sant’Egidio började 1968 arbetade man först med inflyttade eller invandrade barn och familjer, och detta arbete har snarast blivit intensifierat under de senaste åren då hundratusentals invandrare befinner sig i Rom. Man har nu regelbunden kontakt med tusentals människor varje år och försöker hjälpa dem med allt från akutvård och rådgivning till utbildning. Mer än 5 000 undervisas i olika språk- och yrkesutbildningar. Arbetet med handikappade intar en viktig plats. Under året 1997 öppnade man i Rom två hus för äldreboende och ett hem för hivsmittade. Hjälpverksamhet bedrivs i ett tiotal olika länder, främst i tredje världen, men även i ett land som Albanien.

Ekumenik och dialog

Ekumeniken och den interreligiösa dialogen har fått en stor betydelse i gemenskapens liv. Företrädare för olika kyrkor och samfund deltar i kommunitetens större högtider i Rom. Som en följd av mötet i Assisi 1986, dit påven inbjöd företrädare för världsreligionerna, hålls årligen en böndag för fred med deltagare från olika religioner. År 1996 samlade man över 300 deltagare till ett möte i Rom där man högtidlighöll tioårsminnet av Assisimötet. I Assisi höll man sig i stort sett borta från de sociala och politiska frågorna, men dialogen under mötena har alltmer kommit att handla om sakfrågor som fattigdom eller fundamentalism. Vid mötet i Venedig 1997 diskuterade man frågan om avskaffandet av dödsstraff, i samverkan med Amnesty International. Där deltog också Syster Helen Prejean, vars erfarenheter av dödsstraffet har blivit särskilt kända genom filmen Dead Man Walking.

Fredsarbetet blev särskilt uppmärksammat efter kommunitetens framgång i Mozambique. Den 4 oktober 1992 undertecknades ett fredsavtal som avslutade den sexton år långa konflikten mellan Maputos regering och RENAM-gerillan, en konflikt som lämnat efter sig hundratusentals döda och hundratusentals flyktingar. Andrea Riccardi, Sant’Egidios grundare, som till vardags undervisar i kyrkohistoria vid ett av Roms universitet, deltog som officiell representant under fredsförhandlingarna och gjorde en erkänd insats. Ett liknande medlingsförsök i Algeriet i december 1994 gav dock inte de resultat som man hoppats på. Man har också försökt få till stånd en medling i konflikterna i Guatemala och Burundi. Eftersom Sant’Egidio nu är en internationell organisation, har den fått större möjligheter att medla i en konflikt. Kommuniteten har ådragit sig en hel del kritik just för detta, för att ha övergivit sitt engagemang för de fattiga och i stället gett sig in i den internationella diplomatin. Å andra sidan ser de själva sitt arbete med de fattiga och fredsarbetet som två olika sidor av samma uppgift, om än på olika plan.

Sant’Egidio är på en gång ”romersk” och öppen mot världen, något som underströks av påven vid 25-årsjubileet 1983 och av kardinal Sodano vid årets jubileum. Visst har rörelsen djupa rötter i den lokala kyrkan i Rom, men det är svårt att sätta fingret på vad som egentligen menas med denna romanità. Den lokala förankringen i Rom är viktig, och gemenskapen är beroende av lokalt samarbete. Pastan som serveras vid Via Dandolo är sponsrad av ett känt italienskt företag. Viktigt är också det nära samarbetet med den lokala kyrkan i Roms stift och med Vatikanen. 1986 godkändes Sant’Egidio av Vatikanen som officiell lekmannarörelse i kyrkan, med inriktning på evangelisation, arbete bland de fattiga, gemenskap, engagemang för ekumenik och interreligiös dialog samt fredsarbete.

Spänningar har här som alltid varit ofrånkomliga. Kyrkoherdar som i stort sett lovordar Sant’Egidio har frågat sig om inte rörelsen försöker skapa en parallellverksamhet till församlingslivet. Tar inte Sant’Egidio på sig för mycket själv i stället för att samarbeta med andra grupper inom kyrkan? Ett visst motstånd finns nog fortfarande på sina håll, men representanter från Sant’Egidio ingår nu i ett 50-tal församlingsråd i Rom, och man har direkt stöd av stiftets generalvikarie. Sant’Egidio vänder sig just till dem som församlingarna ofta inte når, och det ställer krav på ömsesidig förståelse och samverkan mellan gemenskapen och församlingarna. I en miljö där flera olika lekmannarörelser verkar är det viktigt att kunna profilera sig, i synnerhet när man gör anspråk på att verka för reformer i samhället. Ytterst handlar det om hur dessa lekmannarörelser tolkar Andra vatikankonciliets uttalande om förhållandet mellan kyrka och samhälle, men debatten gäller ofta sätt och metoder att föra fram budskapet. Inom Sant’Egidio pekar man på vikten av en dialog, av engagemang för de fattiga och medlemmarnas frivilliga insatser. Man lyfter gärna fram detta som en kontrast till mer traditionella rörelser som Comunione e Liberazione, en rörelse som i likhet med Sant’Egidio är italiensk och har en internationell vision.

Internationell status

De senaste åren har Sant’Egidio fått en mer tydlig internationell status, och många länder och internationella rörelser ger aktivt stöd, också ekonomiskt. Man tar ofta emot gästande statschefer och ministrar när dessa besöker Rom. Under våren 1998 har bland annat USA:s utrikesminister Madeleine Albright och drottning Paola av Belgien besökt kommuniteten. Gästfriheten är stor och man tar emot en mängd grupper från många olika håll, även svenska gymnasister på klassresa till Rom.

Sant’Egidio söker finna och leva sin kallelse utifrån evangeliet. Gud är närvarande både i sitt ord och i de fattiga och utstötta. Utspisningsstället vid Via Dandolo i Trastevere kallas mensa – bordet – som också betecknar altaret där eukaristin firas. Rörelsen är på en gång en gemenskap med Gud, med alla medlemmar och vänner till Sant’Egidio, som samlas runt Guds ord och eukaristin, med alla de fattiga och utstötta som man vänder sig till. Spännvidden från små soppkök till internationella fredsförhandlingar kan verka unik – men man har funnit den genom att lyssna till evangeliet och omsätta det i sitt liv:

Noi non abbiamo molte ricchezze,

non abbiamo né oro né argento,

solo la parola del Signore:

alzati e cammina con noi

Vi har inte många rikedomar,

vi har varken guld eller silver,

endast Herrens ord:

res dig och vandra med oss.

Författaren är katolsk präst och oblatfader. Han bedriver för närvarande teologiska studier i Rom.

Publicerad 1998 i nummer 4