Satan i samhället

av FREDRIK HEIDING

– Vi måste sätta ord på och agera mot social ondska.

För si så där tjugo år sedan började man tala om Guds och religionens återkomst i samhället, senast som huvudtema i septembernumret av tidskriften Axess. Men nu kommer också djävulen i Guds släptåg tillbaka till offentligheten. Det märks till exempel i antologin Tro – en politisk kraft, där Katrine Kielos har ett tankeväckande kapitel benämnt ”Prata om Satan”. Hon beskriver där det rabalder som uppstod när en domare i USA:s högsta domstol oförblommerat delgav sin tro på djävulens existens.

Kielos konstaterar också träffande att: ”När tro ska göras lättuggat är ondskan det första som ryker ur berättelsen. Det är mycket lättare att tro på himlen än på helvetet.” Men de mörka krafterna bör föras fram i dagsljus, inte minst därför att djävulens strategi just är att förbli oupptäckt bakom subtila och hemlighetsfulla drag.

I förstone går det knappt att upptäcka destruktionen, men till slut står vi där med miljöförstöring, etniska motsättningar och slentrianmässigt näthat. Man bör inte vara rädd för att förnuftigt tala om satan på den offentliga arenan. Rädsla är precis den känsla som de mörka krafterna vill framkalla.

Den kristna traditionen har utgått från att djävulen eller satan finns, låt vara att hans sätt att existera har diskuterats. Ordet ”djävulen” kommer från grekiskan och betyder ”förtalaren” eller ”den som splittrar” medan ”satan” kommer från hebreiskan och betyder ”anklagare” eller ”motståndare”. Enligt en tradition är satan en fallen ängel, ursprungligen skapad av Gud men som sedan gjorde uppror. Satan eller djävulen kan därför sägas förinta sig själv. Augustinus av Hippo gick ännu längre och menade att det onda inte har något vara utan är en brist på något gott som borde finnas där. Ondskans effekter är dock lika fasansfulla oavsett detta.

De flesta, troende såväl som icke-troende, skulle nog gå med på att det onda verkligen utgör en del av vår värld. Bara den helt avtrubbade kan bortse från orättvisor i den omedelbara omgivningen eller blunda för det våld som dagligen återges i medierna. För att hantera det onda krävs emellertid ett språk, ett perspektiv – och inte minst handlingskraft. Allmänna termer och begrepp tycks då inte räcka till, i synnerhet inte när beteendet blir bestialiskt, ja just djävulskt.

Den kristna traditionen kan bidra med inte bara ett tydligare analytiskt grepp om ondskan utan också med en chans att bemästra den. Kristna källor och förebilder genom historien bär på resurser i form av ett språk, tolkningsperspektiv och modet att övervinna satan. Här finns mycket mer att hämta än åskådliggörandet av djävulen med horn, svans och eldgaffel som har förpassat figuren till en sagovärld som ingen egentligen tar på allvar.

Johannes Cassianus, Teresa av Ávila och Ignatius av Loyola, för att bara nämna några, har beskrivit hur onda andar uppträder, i vad som kallas andlig urskiljning. Onda andars främsta vapen i den andliga striden är modlöshet. Andra kännetecken för onda krafters inverkan är att hinder ställs i vägen för goda gärningar, och att människan känner sig trög och omotiverad. Brist på tro och hopp, samt förvirring är andra signaler på att djävulen är i farten. Vidare attackerar den onde på den punkt där människan är som svagast och lättast faller för frestelser. De onda andarna är för övrigt finurliga och låtsas vara goda – framträder under skenet av något gott. Med ett uppmärksamt sinne, bön och viljebeslut antas människan kunna avvisa de mörka krafterna. I denna skola finns även en rad konkreta riktlinjer.

Teologer och andliga gestalter genom tiderna har oftast lagt ner mer energi på att skriva om hur onda väsen drabbar den enskilde än hur destruktiva krafter påverkar samhället. Eller så är det mer korrekt att säga att den individuella sfären har betonats i senare generationers läsning och därmed fått överleva. Symptomatiskt är att i Augustinus författarskap är hans Bekännelser vida mer läst och känd än Guds stad. En tråd värd att fånga upp från det senare verket är att Augustinus inte delar in mänskligheten i väl avgränsade grupper av goda och onda. I den jordiska staden kan kristna vara en försmak för gemenskapen i himlen, men såväl hedningar som kyrkans folk kan luras av djävulens knep. Distinktionen går mellan Guds stad och den jordiska, inte mellan de kristna och övriga delar av mänskligheten.

I ett postsekulärt samhälle behövs en övertygande filosofi och teologi om ondskan. Benägenheten att svepande demonisera andra grupper och hela nationer håller inte, till exempel. ”Helvetet är andra människor” lyder en iögonenfallande replik i Jean-Paul Sartres pjäs Inför lyckta dörrar. Denna definition av helvetet ska inte avfärdas alltför snabbt, eftersom mänskliga relationer verkligen kan vara helt förstörda. Ändå innebär strategin att utlokalisera det onda utanför sig själv eller utanför den egna gruppen en grov förenkling. Verkligheten är mer komplex än att enbart de andra – inte vi – är offer för djävulen.

Filosofer och teologer har på senare tid kommit med bidrag i sin strävan att tolka sociala orättvisor och våld. Befrielseteologin har gjort värdefulla försök att lyfta fram strukturell synd och dess orsaker i förhållandet mellan fattiga och rika. Den katols­ka kyrkans sociallära arbetar dessutom med begreppen ”social synd” och ”syndens strukturer”. Flera teologer har också tagit intryck av den franske tänkaren René Girards analys av mimetiska konflikter där rivalitet uppkommer eftersom flera individer har begär efter samma sak. Girard kom själv efterhand att vända sig till bibliska berättelser för att bygga vidare på sin egen teori.

Erfarenheten från själavårdssamtal och andlig vägledning visar att en terminologi för ondskan på det personliga planet hjälper den enskilde. Trubbigare blir kategorierna när samtalen kretsar kring ondskefulla mönster i samhället och i kyrkan, och hur dessa påverkar var och en.

Men det måste vara möjligt att vidareutveckla teologin om ondskan och kalla kollektiva destruktiva fenomen vid deras rätta namn, och samtidigt undvika drastiska och orättvisa generaliseringar. Detta kan tillämpas på exemplet pedofili, men också på helt andra former av elände i samhället.

Medarbetare i katolska institutioner mörkade inte bara de avskyvärda sexuella övergreppen utan var också inledningsvis oförmögna att artikulera vad det faktiskt var fråga om. Men man började sedan sätta ord på fenomenet och dess strukturella orsaker, i syfte att kunna bearbeta det förflutna och förhindra framtida övergrepp. Med den införda distinktionen mellan våldtäkt, sexualiserat våld och sexuella trakasserier ser man klarare och kan reagera effektivare. Påven Franciskus har dessutom med rätta jämfört prästers övergrepp med att ”fira en djävulsmässa”. Sådant språk krävs för att undvika bagatellisering och förträngning.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.