Satsa inte på dig själv

av JOHN SJÖGREN
I söndags skrev författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl en uppmärksammad text i Svenska Dagbladet. En text som handlade om det ökande användandet av antidepressiva mediciner. Det var en intressant text som menade att det tilltagande bruket av dessa mediciner delvis kan ses som en rimlig reaktion på samtiden.

Förklaringarna till olika typer av psykisk ohälsa kan givetvis vara många och komplexa – biologiska, psykologiska, sociala. Carl Gustav Jung menade dock att många av den moderna människans psykiska lidanden i själva verket har att göra med andliga problem. Däri hade nog Jung alldeles rätt. Och jag tror att Isabelle Ståhl också är något på spåren när hon säger att det finns något i den samhälleliga mentaliteten som så att säga uppmuntrar psykisk ohälsa, särskilt hos de yngre generationerna. Ståhl hänvisar i sin text till en studie där de yngre deltagarna, mellan 20 och 30, berättar om det krav på framgång som de upplever. Ett krav som lätt blir en känsla av misslyckande när man inte hela tiden lyckas prestera. ”I en prestationsfixerad tid där det mesta är upp till individen blir depressionen en utväg”, skriver Ståhl.

Jag tror att det ligger mycket i det. Men vad ligger, djupast sett, bakom denna prestationshets? Jag tror att det i grund och botten handlar om en filosofisk och rent av metafysisk missuppfattning. Många unga lever idag med en föreställning om att man måste skapa sig själv. Jean-Paul Sartres existentialistiska credo ”existensen föregår essensen” har sipprat ner i det folkliga medvetandet och blivit till ett slags allmänt accepterad sanning att människan är vad hon gör. Mitt liv är mitt eget och genom min fria val och handlingar skapar jag mig själv.

Jo, i viss mån är det rätt. Du har i allra högsta grad rätt till ditt eget liv och en stor del av din mänskliga värdighet finns i din fria vilja. Men, och detta är det centrala, ditt liv handlar inte om dig. Jag hörde en gång en nybliven pappa lyckligt säga: ”Jag är inte längre huvudperson i mitt eget liv.” Där har vi förmodligen anledning till mycket psykiskt lidande idag: vi har gjort oss själva till huvudpersoner i våra egna liv.

En sådan hållning är destruktiv helt enkelt för att den inte är i samklang med verkligheten. En av den nordiska 1900-talspoesins verkliga klassiker är Inger Christensens ”Alfabet”, en diktsamling som kretsar kring ett enda ord: finns. Storögt ser den diktande ut i världen och tar in allt som finns. Insikten som Christensen ger uttryck för skulle man kunna säga är denna: universum existerar, men behöver inte göra det. Skapelsen är inte nödvändig. Existensen är en gåva.

Likadant är det med oss människor. Vi är inte nödvändiga. Behöver inte heller vara nödvändiga eller ständigt högpresterande. Vi är gåvor. Givna framförallt åt varandra. Därför är frågan du bör ställa dig inte: hur ska jag förverkliga mig själv? Snarare bör du fråga: hur kan jag förvandla mitt liv till en gåva? Satsa inte på dig själv. Ge bort dig själv. Den människa som bara lever för sig själv, i prestationsångestens ständigt snurrande ekorrhjul, är dömd att må dåligt. Ty hon lever inte i verkligheten, vars själva essens är gåva.

John Sjögren 2017-09-23

Länk till Isabelle Ståhls artikel i SvD här

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN
I söndags skrev författaren och idéhistorikern Isabelle Ståhl en uppmärksammad text i Svenska Dagbladet. En text som handlade om det ökande användandet av antidepressiva mediciner. Det var en intressant text som menade att det tilltagande bruket av dessa mediciner delvis kan ses som en rimlig reaktion på samtiden.

Förklaringarna till olika typer av psykisk ohälsa kan givetvis vara många och komplexa – biologiska, psykologiska, sociala. Carl Gustav Jung menade dock att många av den moderna människans psykiska lidanden i själva verket har att göra med andliga problem. Däri hade nog Jung alldeles rätt. Och jag tror att Isabelle Ståhl också är något på spåren när hon säger att det finns något i den samhälleliga mentaliteten som så att säga uppmuntrar psykisk ohälsa, särskilt hos de yngre generationerna. Ståhl hänvisar i sin text till en studie där de yngre deltagarna, mellan 20 och 30, berättar om det krav på framgång som de upplever. Ett krav som lätt blir en känsla av misslyckande när man inte hela tiden lyckas prestera. ”I en prestationsfixerad tid där det mesta är upp till individen blir depressionen en utväg”, skriver Ståhl.

Jag tror att det ligger mycket i det. Men vad ligger, djupast sett, bakom denna prestationshets? Jag tror att det i grund och botten handlar om en filosofisk och rent av metafysisk missuppfattning. Många unga lever idag med en föreställning om att man måste skapa sig själv. Jean-Paul Sartres existentialistiska credo ”existensen föregår essensen” har sipprat ner i det folkliga medvetandet och blivit till ett slags allmänt accepterad sanning att människan är vad hon gör. Mitt liv är mitt eget och genom min fria val och handlingar skapar jag mig själv.

Jo, i viss mån är det rätt. Du har i allra högsta grad rätt till ditt eget liv och en stor del av din mänskliga värdighet finns i din fria vilja. Men, och detta är det centrala, ditt liv handlar inte om dig. Jag hörde en gång en nybliven pappa lyckligt säga: ”Jag är inte längre huvudperson i mitt eget liv.” Där har vi förmodligen anledning till mycket psykiskt lidande idag: vi har gjort oss själva till huvudpersoner i våra egna liv.

En sådan hållning är destruktiv helt enkelt för att den inte är i samklang med verkligheten. En av den nordiska 1900-talspoesins verkliga klassiker är Inger Christensens ”Alfabet”, en diktsamling som kretsar kring ett enda ord: finns. Storögt ser den diktande ut i världen och tar in allt som finns. Insikten som Christensen ger uttryck för skulle man kunna säga är denna: universum existerar, men behöver inte göra det. Skapelsen är inte nödvändig. Existensen är en gåva.

Likadant är det med oss människor. Vi är inte nödvändiga. Behöver inte heller vara nödvändiga eller ständigt högpresterande. Vi är gåvor. Givna framförallt åt varandra. Därför är frågan du bör ställa dig inte: hur ska jag förverkliga mig själv? Snarare bör du fråga: hur kan jag förvandla mitt liv till en gåva? Satsa inte på dig själv. Ge bort dig själv. Den människa som bara lever för sig själv, i prestationsångestens ständigt snurrande ekorrhjul, är dömd att må dåligt. Ty hon lever inte i verkligheten, vars själva essens är gåva.

John Sjögren 2017-09-23

Länk till Isabelle Ståhls artikel i SvD här