Say cheese!

av PHILIP GEISTER
Hos en större arrangör av fritidsresor går det att köpa ett leende, en ”extra smile”. På köpet får man en resa till ett hotell nära en strand, belägen i ett soligt land som är befolkat med vänliga människor. Jag måste erkänna att erbjudandet låter attraktivt.

Det finns gott om smileys, men det har blivit allt svårare att få tag på ett riktigt leende nuförtiden, i alla fall till ett överkomligt pris och utan risk för hälsa och reputation. Att människorna är arga, upprörda, kränkta etc. är chic. Att vara chic och att le går dock inte riktigt ihop just nu.

Ett undantag?

För bara några år sedan ingick fortfarande ett leende när man köpte en kopp kaffe på SevenEleven. Den tiden är definitivt förbi. (”Tror du att medarbetare på SevenEleven är dumma och inte vet i vilka hemska tider vi lever? Det finns ju ingenting att vara glad över om man är läskunnig och har hängt med några år.”)

Men även i andra sammanhang har leendet stelnat. Häromdagen försökte jag att sno ett sådant leende i en duty-free-shop på en större flygplats. Det var i kassan där jag utmanade kassabiträdet genom att uttrycka uppskattning för hennes tålamod i en pressad arbetssituation. Jag fick ett argt/upprört/kränkt etc. svar men tack och lov kallade hon i alla fall inte på polisen.

Så kallade serviceinriktade ställen är för det mesta stendöda platser där missriktade förhoppningar om en vänlig reaktion bara leder till besvikelse. Bland insiders gällde förr i tiden utgången av ett flygplan som ett säkert tips om man vill hafsa åt sig lite vänlighet. Där brukade personalen bjuda på både choklad och ett leende, åtminstone var så fallet hos vissa central- och sydeuropeiska flygbolag. Chokladen finns kvar men leendet har försvunnit. Till och med piloten tittar förebrående om man berömmer den mjuka landningen. Tror man kanske att han någonsin inte skulle ha landat mjukt? Vet man att han skulle kunna stämma en passagerare för en sådan förebråelse? Jag kände omedelbart skam över att jag tog upp frågan om landningen och fylldes dessutom av flygskam och all annan tänkbar skam.

Gammaldags empati räcker inte längre. Den goda intentionen räknas inte. Nej, den värsta möjliga tolkningen ska appliceras. Är motparten för ett uppskattande ord en kvinna är risken överhängande att man kallas för ”kulturprofil”. Riktar sig orden till en man får man se det mesta mellan panik och coolt ignorerande. För att inte ens tänka på vilken reaktion man skulle få om man som präst skulle uttrycka uppskattning för ett barn till dess föräldrar. Hur man än försöker så är det mest fråga vilken hashtagg det är som dyker upp i motpartens ögon.

I en tid där misstänksamhetens hermeneutik är kung är det svårt att bjuda på något så utlämnande som ett leende. Det bör man ha förståelse för, ja, kanske ska man till och med ett överseende leende. I dagens samhälle är alla offer – och alla förövare. Alla betalar priset – och alla bidrar till att ett kalla-krigets-poker-face med hörlurar på är dagens smiley, den fenotyp evolutionen just nu rör sig mot.

Vill man fly ett sådant samhälle rekommenderas den ovan nämnda researrangören. Några tusenlappar för ett leende är kanske ändå ett bra pris. OBS! Resa ingår.

Signums medarbetare
Magdalena Dahlborg
visar hur man gör.

Cassandra Slattery,
utbytesstudent på Newmaninstitutet,
vet också hur man gör.

Philip Geister 2018-10-24
Foton: Philip Geister.