Sekularisering och/eller sakralisering?

Är Sverige fortfarande inne i en sekulariseringsprocess? Eller är vi i själva verket inne i dess motsats, något man kunde kalla för en sakraliseringsprocess?

Det finns många olika definitioner av ordet ”sekularisering”, men enligt de allra flesta definitioner skulle man säga att Sverige av i dag är ett av världens mest sekulariserade länder. Gemensamt för de flesta definitioner är dock även att sekularisering är en mångfacetterad process som kan se olika ut på olika nivåer och ur olika aspekter. Givet detta kan alltså svaret på frågan om sekulariserings- och sakraliseringsprocesserna i dagens Sverige få många olika och differentierade svar.

I artikeln ”Secularisation and Sacralisation at three levels in Sweden from the mid twentieth century” i det senaste numret av Kyrkohistorisk Årsskrift (2011) ger statsvetaren Magnus Hagevi några intressanta perspektiv på frågan. Hagevi utgår just från en uppdelning mellan sekularisering och sakralisering – så vitt undertecknad kan förstå är begreppet ”sakralisering”, definierat som en motsats till ”sekularisering”, myntat av Hagevi själv. Hagevi ställer så frågan rörande trenderna vad gäller sekularisering och sakralisering på tre olika plan: det samhälleliga planet, det organisatoriska planet och det individuella planet. Vad det samhälleliga och det individuella planet syftar på är tämligen klart. Det organisatoriska planet syftar framför allt på verksamhet i anslutning till religiösa samfund, i Sverige främst Svenska kyrkan.

För de tre olika planen kopplar Hagevi så olika indikatorer till sekularisering/sakralisering. För det samhälleliga planet handlar det framför allt om kristendomsundervisning i skolan. Vad gäller det organisatoriska planet får man gå till olika typer av förrättningar och andel medlemmar av befolkningen i stort. För det individuella planet blir indikatorerna t.ex. tron på Gud och hur ofta man ber.

I artikeln konstateras att det på det organisatoriska och det samhälleliga planet skedde radikala brott i Sverige runt år 1970, så radikala att Hagevi vill göra en uppdelning mellan ett religiöst samhälle före år 1970 och ett sekulärt samhälle efter år 1970.

Vad han dock också hävdar, med stöd i statistiken, är att sekulariseringen på det individuella planet skedde långt tidigare än 1970. Inga radikala brott i statistiken som indikerar den individuella graden av sekularisering/sakraliserting kan märkas av just då. I själva verket är sekulariseringstrenden på det individuella planet stadig sedan åtminstone åren runt 1940, dit statistiken sträcker sig. Av detta drar Hagevi slutsatsen att en individuell sekularisering föregår den samhälleliga (och organisatoriska) sekulariseringen i Sverige. Han hävdar också att det finns ett orsakssamband mellan dessa, från den individuella sekulariseringen till den samhälleliga sekulariseringen.

I slutet visar dock även Hagevi på att sekulariseringen på det individuella planet har upphört och till och med övergått i en sakralisering. (Jfr. intervju i Signum 4/2007) Om orsakssamband även föreligger åt detta håll bör detta faktum alltså peka mot en framtida avtagande samhällelig sekularisering, som kanske rentav övergår i en samhällelig sakralisering. Detta skriver dock Hagevi ingenting om.

Artikeln är mycket intressant, och reser också många frågor. En första fråga man kan ställa sig gäller själva resultatet och det underliggande statistiska underlaget. Skulle statistiken rörande de olika indikatorerna förändras signifikant om till exempel även andra trossamfund än Svenska kyrkan räknades in vad gäller tillhörighet till religiösa organisationer? (Hagevi tillbakavisar explicit påståendet att ökad pluralism och sekularisering skulle gå hand i hand.) Och fångar frågorna kring individuell tro, till exempel rörande vikten av ”frälsning”, in ens alla troende kristna i Sverige av i dag på samma sätt som det en gång har gjort?

Förutom denna typ av frågor väcker artikeln dock även nyfikenhet rörande den individuella sekulariseringen, som ju tycks ha ett stort inflytande över de andra formerna av sekularisering. Om det på det samhälleliga planet skedde ett radikalt ”brott” vad gäller tilltagande sekularisering år 1970, finns det något liknande ”brott” – före år 1940, då ­– när det gäller sekularisering på det personliga planet? Om ett sådant brott, med tillhörande orsaker, kan återfinnas skulle det peka ut en signifikant bakomliggande faktor i sekulariseringen av Sverige. Därmed skulle också en pusselbit läggas vad gäller lösningen av gåtan om det, jämfört med andra länder, superlativt sekulariserade Sverige.

 

 

 

 

 

Erik Åkerlund 2011-12-30