Sena aborter: Vem vill medverka, och kan man avliva foster humant?

av KERSTIN HEDBERG NYQVIST

Nyligen tog en barnmorska upp en svår fråga i tidningen Dagens Medicin den 10 oktober. Hon hade tillsammans med kollegor mejlat till Socialstyrelsen efter att man börjat ta hand om sena aborter på den förlossningsavdelning där hon arbetade. Frågan gällde avsaknad av regler hur man kan avliva foster efter en sen abort på ett humant sätt (en formulering som kan diskuteras från etisk synvinkel).

Med ’sen abort’ avses avbrytande av graviditeten efter den 18:e graviditetsveckan [se bild]. Den övre gränsen ligger i dag vid 22 veckor. Vad personal kan se i samband med dessa ingrepp är att fostret rör sig och andas en stund efter att det kommit ut, något som kan upplevas som plågsamt.

Hon reagerade på hur obehagligt detta kan vara för personalen, och att det inte fanns några regler för åtgärder i samband med detta – när det i djurskyddslagen finns regler för hur smådjur ska avlivas för att slippa ångest och smärta. I en del länder ges fostret en injektion in i hjärtat för avlivning före aborten, men detta förekommer inte i Sverige.

Forskning har visat att fostrets nervsystem utvecklats så att det upplever smärta vid detta skede av graviditeten, vilket gör frågan helt relevant. En annan relevant fråga är om personal ska vara tvungen att medverka i omhändertagandet av dessa aborterade foster, när de inte uppfattar det som etiskt försvarbart och upplever det som påfrestande att iaktta. Det måste påpekas att barnmorskan inte ifrågasätter avlivningen i sig, utan framhåller det obehag som upplevelsen av barnets lidande innebär för personalen.

I en kommentar till frågan menar ordföranden i Barnmorskeförbundet, Ingela Wiklund, att förhållningssättet i Sverige handlar om ”att göra det som är minst dåligt”. Hon menar dock att det inte är ett stort problem eftersom sena aborter utgör en så liten andel av samtliga aborter, och att en del foster har svåra missbildningar som innebär att det kommer att dö snart efter födelsen eller bara en kort tid. Det man då behöver tänka på vad som är bäst för föräldrarna.

Något som inte tas upp i dessa inlägg är den individuella vårdanställdes möjlighet att slippa medverka i vårdsituationer som upplevs strida mot vad denne anser etiskt försvarbart. När Sverige gick in i EU 1995 blev Europakonventionen om de mänskliga rättigheter, som bygger på FN-konventionen, svensk lag. I denna konvention ingår faktiskt samvetsfrihet, som innebär att ingen ska kunna tvingas att medverka i handlingar som strider mot den egna övertygelsen oavsett om personen baserar sin övertygelse på etiska eller religiösa principer, eller de känslor medverkan väcker.

De flesta europeiska länder har en sådan samvetsklausul, men i Sverige har man konsekvent tagit avstånd från införande av en sådan. I stället ”löser” personer som tvekar inför medverkan i vårdåtgärder som bryter mot deras övertygelse problemet genom att avstå från att arbeta på enheter där de kan råka ut för sådana situationer. I verkligheten innebär detta bland annat att personer i Sverige som delar vissa religiösa samfunds (katolska kyrkans och en del frikyrkors) etiska värderingar är uteslutna från att söka sig till viss vårdverksamhet.

Ett annat problemområde i detta sammanhang är själva förekomsten av de sena aborterna. Orsakerna till att föräldrar ansöker om att avsluta graviditeten sent varierar. De svårigheter som finns i samband med dem visar emellertid att det är önskvärt att handläggningen även innefattar samtal med mamman/paret om hur de ser på fullföljande av graviditeten – för att undvika en sen abort. Ett barn med medicinska problem får då god vård och barnet kan adopteras bort när detta är mammans/parets önskan. Detta är naturligtvis ett beslut som ska tas av dem.

Kerstin Hedberg Nyqvist, 2014-10-20
leg sjuksköterska, docent emerita, medarbetare i tidskriften Signum

Artikeln i tidningen Dagens Medicin kan man läsa via denna länk här