Självmordsproblemet från juridisk och statlig synpunkt

Av Jarl L:son Renwall

Undertecknad, som allaredan behandlat detta problem från såväl katolsk-religiös som från medicinsk synpunkt, har ansett problemet ifråga vara av den betydelse, att detsamma även bör behandlas från juridisk och statlig ståndpunkt. I synnerhet under dessa tider, då nöd står framför mångens dörr och gripandet till självmord även kan börja framstå lockande, är det, så finner undertecknad, rätt och t. o. m. nödvändigt att ingående granska detta delikata problem. Men alldeles oberoende härav har den i rubriken angivna utgångspunkten för problemets behandling osökt trätt framför mig, efter det jag tagit del av ett uttalande av den frejdade juridiske vetenskapsmannen, professor Nils Stjernberg, återgivet i den av mig i mina tvenne tidigare i denna tidskrift publicerade artiklar över detta problem åberopade enkät.

Professor Stjernberg ställningstagande till problemet: »Har människan rätt att söka döden?», utkristalliserades bäst ur de nedan citerade satserna:

a) »Rätten att dö är en etisk fråga, vars kärnpunkt faller utanför juridikens fält», samt

b) »En helt annan fråga är ur juridikens synpunkt rätten att döda. Saken är ytterst ömtålig, men så mycket torde vara klart som att ett aldrig så väl motiverat förkortande av andras lidande förutsätter samtycke från dessas sida.»

Betrakta vi de nu citerade satserna, böra vi, om ock professor Stjernbergs ställningstagande till problemet står på en ofantligt mycket högre plan, än såväl Natanael Beskows som Olov Kinbergs, dock anmärka, att icke heller den förstnämnde kunnat undgå, att rätt betänkligt materialisera problemet, detta i all synnerhet, där det gäller det under punkt b) här ovan angivna fallet. Och samtidigt härmed måste vi ytterligare fastslå, att professor Stjernbergs distinktion emellan »rätten att dö» och »rätten att döda» icke är riktig, ity att i båda dessa fall måste etikens och moralens regler och krav även från juridisk och framförallt från statlig synpunkt beaktas, nämligen såtillvida som både juridiken och staten bygga och måste det göra på en etisk och moralisk grundval. Enär statens förhållande till individen, och tvärtom, regleras även genom juridiken, är det oriktigt att uppdraga distinktionen: etikens fält och juridikens, ty de äro icke inkommensurabla storheter. I det statliga livet komplettera de varandra, detta i all synnerhet, ifall vi i likhet med den avlidne professor Rudolf Kjellén, betrakta staten även såsom en livsform.

Granska vi alltså problemet från statlig synpunkt, torde vi i allt fall icke helt kunna absorbera etikens krav från problemlösningen. Innan jag går att granska problemet från statlig synpunkt, måste jag förutskicka en förklaring, beträffande mitt ställningstagande till begreppet: självmord.

Jag betraktar nämligen även dödandet av annan på dennes begäran, eller med dennes samtycke, såsom självmord i indirekt mening, varför även ett dylikt dödande faller under självmordsproblemet.

I det följande skall jag först betrakta problemet från professor Stjernbergs under punkt b) uttalade åsikt, för att först därefter betrakta det egentliga, det direkta självmordet från statlig synpunkt. Såsom av det ovan framhållna ses, kan jag icke helt materialisera spörsmålet ens från statlig synpunkt, vilket Stjernberg synes göra i avseende av fallet nämnt under punkt b), medan jag åter, beträffande det direkta självmordet skall nedan försöka påvisa, att problemet i denna begränsning icke kan från statlig synpunkt tagas såsom enbart ett etiskt d. v. s. materialisera vi fallet nämnt under punkt a), komma vi, tillämpande materiellt statliga principer, till samma slutresultat, som om vi hade bedömt fallet från motsatt ståndpunkt, vilket åter bevisar att den etiska ståndpunkten måste äga ett s. a. s. absolut värde.

Professor Stjernbergs åsikt, beträffande rätten att döda annan med dennes samtycke, abstraherar från det faktum, att även juridiken, för att kunna anses uttala rättsprinciper, för att vara just, måste fotas på etisk grund; att rätten/lagen icke kan vara rättsligt bindande, eller ens göra verkliga anspråk på att de facto vara rätt, där densamma, om ock endast indirekt, befrämjar omoral. Och denna åsikt torde enligt undertecknads mening, vara riktig även, ifall vi icke utgå från det faktum, eller antagande, att jus naturale är alls rätts ursprung, och att även den moderna rätten bygger på principer härledda just från jus naturale.

Med det sist sagda avse vi ingalunda att dekretera, att rätten bör de facto ställa under straffhot varje omoralisk handling, utan endast att rättens påbud skola vara moraliska, samt å andra sidan att rätten icke heller får uttala, att omoraliska handlingar äro tillåtna, eller där dylika handlingar i princip äro av lagen belagda med straff, i vissa fall undandragna samma handlingars förövare straff, eller belägga moraliska handlingar med straff.

För att taga ett exempel: Är dödandet av annan principiellt i gällande lag under straffhot förbjudet, kan lagen icke, utan att bryta med moral och förty göra sig själv omoralisk, stadga t. ex. att den som dödar annan på dennes begäran, eller med dennes samtycke är straffri. Ty skulle lagen stadga detta undantag från rättsprincipen, att dödandet av annan är ett brott, medgiver lagen, att dödandet av annan i ett givet fall icke är ett brott, men samtidigt härmed skulle lagen giva människan rätt att begå en principiellt omoralisk handling: dödandet av annan. Den moraliska rättsprincipens front skulle härigenom genombrytas på en den viktigaste punkt.

I detta sammanhang bör ytterligare observeras, att en annans medgivande till begående av en i sig själv omoralisk handling, icke under någon omständighet kan undanrödja själva handlingens, såsom handling betraktad, omoraliska natur eller beskaffenhet.

För att taga ett annat exempel: en äkta makes samlag med annan än hans maka, är äktenskapsbrott, är, alldeles oberoende därav, om den andra makan givit sitt samtycke eller ej en fullt lika omoralisk handling. Och omoralisk vore den lag, som medgåve straffrihet åt den, som begår äktenskapsbrott med sin makas medgivande.

Detta har professor Stjernberg synbarligen icke beaktat. Han har dragit sin distinktion emellan ett dödande av annan i allmänhet och ett dödande av annan med dennes samtycke, utan att beakta etikens och moralens nu uppdragna sammanhang med rätten, med jus, med juridiken. Detta fel hade han säkert icke begått, ifall han underlåtit att materialisera problemet i dess nu avhandlade del.

Inser man, att juridiken, åtminstone i nyssnämnda utsträckning, måste i sig upptaga etikens och moralens absoluta krav, för att ens kunna kallas rätt, torde man alldeles icke kunna godtaga professor Stjernbergs åsikt, att rätten att döda annan kan med dennes samtycke, åtminstone under vissa omständigheter, vara i överensstämmelse med det rätta.

Detta ur ren juridisk synpunkt. Men även från en rent statlig synpunkt måste vi förkasta den stjernbergska åsikten, ty statsmakten, såsom statens handlande organ, måste förkasta en »rättsprincip», som negligerar, eller tillintetgör rättsprincipernas etiska och moraliska fundament. Detta helt enkelt därför, att begreppet »stat» är ett juridisktsedligt begrepp, därför staten är en livsform, är ett liv, och allt liv är moraliskt bundet, ty om icke så kan staten icke förverkliga sitt sedliga, om ock samtidigt materiella ändamål.

Problemet: »rätten att dö», d. v. s. »rätten» att begå självmord, måste från sedlig-materiell-statlig synpunkt besvaras lika, som från etisk och moralisk vilket innebär, att staten icke kan godkänna, eller principiellt tillåta självmord. Sett från denna synpunkt är det alldeles rätt att t. ex. belägga självmordsförsök med straff, ty statens sedliga ändamål kan uppnås endast genom statsmaktens ingripande, där moralens prima principer, till vilka otvivelaktigt hör principen om individens absoluta ofrihet i förhållande till det egna livet bringas i fara.

Men att endast påvisa detta, var icke vår uppgift, beträffande det direkta självmordet. Vi vilja tvärtom, i motsats till professor Stjernberg, huru paradoxalt det än kan synas, helt materialisera spörsmålet, för att se, till vilket resultat vi då komma.

Individen är visserligen icke till för statens skull, utan tvärtom staten för individen. Men härav följer ingalunda, såsom en nödvändig konsekvens, vilken stats-teori vi än må hylla, att staten, individens tjänare och beskyddare, icke skulle ha rätt att på statsmedlemmarna ställa statens varande, dess fortsatta bestående skyddande fordringar. Tvärtom måste vi tillerkänna staten en dylik rätt, och denna rätt är en primär rätt, ej härledd, nämligen i den bemärkelse att denna rätt icke är en staten av dess medlemmar delegerad rätt. Fullödigast uttalar Kristus denna princip, i det att han säger, att man är skyldig giva kejsaren, det kejsarens är, och Gud det Guds är.

Denna rätt som kan taga olika former, är förty även en staten tillkommande absolut rätt, och rättens förverkligande äger individen, statsmedlemmen icke på något sätt förhindra, eller försvåra dess tillämpning.

Ytterligare skola vi beakta, att statens fortsatta bestående är synnerligen intimt sammanbundet med statsmedlemmarnas utvecklande till fullmogna män och kvinnor, vilka skola träda i sina föräldrars ställe och i sin tur giva upphov åt nya statsmedlemmar. Men statens fortbestånd är ytterligare beroende därav, att statsmedlemmarna även skola vara kapabla, att i alla övriga avseenden även kunna fullgöra sina skyldigheter gentemot staten.

Varje handling av en statsmedlem, som är egnad att inskränka statsmedlemmens förmåga att tjäna staten och dess ändamål, är statsfientlig, varför statsmakten måste, till och med genom straffhot, förbjuda alla dylika handlingar, ifall staten verkligen vill fylla sin uppgift, sitt ändamål: trygga statsmedlemmens rättmätiga existens just inom den givna statens egna gränser. Och omkastat: varje handling av staten, som möjliggör för statsmedlemmen att undandraga sig små plikter gentemot staten, är ett statens förräderi emot sig själv.

Har den moderna staten, jag håller mig enbart till problemets materiella sida, erkänt riktigheten av den här företrädda statliga uppfattningen? På denna fråga måste vi svara ja, ifall vi taga spörsmålet relativt; nej, i det motsatta fallet. Men i detta avseende har staten helt säkert handlat ologiskt.

Alla staters militära strafflagar t. ex. bestraffar självstympning, som skett i avsikt, att göra det för den stympade omöjligt att fullgöra sin militära tjänsteplikt. Intet lands lagar tillåter bortopererandet av könsorganen, utan giltig orsak, och skulle likväl detta ske, föreligger misshandel, som står under allmänt åtal. Ur statlig synpunkt är allt detta fullkomligt riktigt, fastän straffstadgandena tillkommit enbart på materiella grunder. Men dylika straffstadganden innebära samtidigt, att staten erkänt, att staten har rättmätiga av själva statsiden beroende anspråk på individens kroppsliga integritet, även där han själv icke vill bevara densamma innebär detta icke än vidare, att den helt materiella staten i vissa fall godtagit etikens krav, men icke allenast detta, utan staten har åtminstone i ett fall tillägnat sig den kristliga grundprincipen: människan äger icke på ett naturvidrigt sätt förfoga över sig själv.

Det ologiska finna vi emellertid därutinnan, att staten, som i vissa fall bestraffar självstympning, icke straffar självmordsförsök, fastän ett genomfört självmord helt omöjliggör individens arbete i statens tjänst. Är det icke ologiskt att bestraffa försök till självstympning, som om ock genomfört dock icke omöjliggör för den stympade att åtminstone i någon mån tjäna staten men lämna självmordsförsöket strafflöst. Och dock har staten en viss nytta även av en stympad person, men ingen nytta av en död kropp. Vill staten fasthålla vid sin materiella ståndpunkt, måste den lägga under ett strängt straffhot självmordsförsöket, ty för staten är det bättre, att jag med en hand tjänar densamma, än om jag helt går staten förlorad.

Sade icke Kristus, att det är bättre att med ett öga komma till himmeln, än med två till dödsriket. Den materialistiska staten kan svänga ett litet grand om dessa ord och säga, att det är bättre om jag med ett öga tjänar staten, än om jag helt går staten förlorad genom självmord.

Månne det icke nu vara klart, att staten, sett från en rent materiell ståndpunkt, måste fördöma självmord och straffa försök därtill. Är detta klart, då har den statliga materiella egoismen intet annat övrigt, än att anamma den kristna läran, att människan icke äger rätt att på ett naturvidrigt sätt förfoga över sig själv, således icke heller att beröva sig livet. Och så må staten – kristen eller okristen – sluta i det avseende, varom här varit tal, förbund med Kyrkan för att bekämpa självmordet.

Att vi ur motsatserna funnit en lösning på detta problem, utvisar, att materialismen icke kan framgångsrikt kämpa mot kristendomens grundprinciper, utan att själv taga skada.

Åbo, den hl. Lukas dag 1931.