Ska det vara en pojke eller en flicka?

av Bengt Säfsten
I flera decennier diskuterades befolkningsfrågorna med samma intensitet som i dag klimatfrågorna. Skälet var den begränsade tillgången till mat och hälsa för alla. Debatten kom att ändra fokus något då olika könsperspektiv betonades.

Du väntar ditt första barn i ett fattigt land med en snabbt växande ekonomi. Du är en del av den växande medelklassen, lönen stiger. Du önskar en liten familj. Samtidigt domineras du av traditionella värderingar som särskilt värdesätter söner. Kanske kan man vänta sig hårt fysiskt arbete. Kanske kan enbart söner ärva. Kanske behöver flickor få en stor hemgift. En ultraljudsundersökning som avslöjar fostrets kön är möjlig att köpa för 90 kronor, en utgift som du kan stå för. Du skulle förstås inte kunna döda flickan när hon väl är född. Men en abort uppfattas annorlunda. De förutsättningarna diskuterades i en ledare i The Economist 2010. Paret är inte ensamt. För att få en känsla av frågornas omfattning kan man hänvisa till den provocerande titeln på en bok som utkom i Indien redan 1990, More than 100 million women are missing. Författaren belönades med Nobelpriset 1998. Individens ställningstaganden är resultatet av den tidsanda som råder. Om man tittar närmare på bakgrunden så finner man att den är oerhört komplex, fylld av motsägelser och kontroverser.

I flera decennier har nämligen befolkningsfrågorna diskuterats med samma intensitet som klimatfrågorna senare. Skälet är den begränsade tillgången till mat och hälsa för alla. Debatten kom att ändra fokus något då olika könsperspektiv betonades. Den kom att kompliceras då den tangerade frågorna om en samtidig – men separat – legalisering av aborter och födelsekontroll, frågor som fortfarande är kontroversiella och väntar på ett avgörande i många länder. Frågorna har kommit i skymundan.

Den naturliga fördelningen tycks vara 105 pojkar på 100 flickor. Detta brukar förklaras med naturens sätt att kompensera för mäns förväntade kortare livslängd. I flera länder har dock denna kvot förskjutits kraftig; som i Kina (omkring 113), Indien (112), Albanien (112), Armenien (mer än 112) och Georgien (111). Den förskjutningen är resultatet av olika åtgärder.

I Skandinavien uppges de första köns­selektiva aborterna ha skett redan 1955 i Danmark, en åtgärd som innebär att ett kön väljs, men också att ett kön väljs bort. Att fenomenet kan väcka starka känslor är känt från hemmaplan, trots att antalet är blygsamt. Ett uppmärksammat fall i Eskilstuna 2009 är väl känt, där en kvinna vid två tillfällen begärt och fått abort när hon förstått att hon väntade flickor. Kvinnan, som sedan tidigare hade flera flickor, menade att hon var orolig för fostret och bad om ett fostervattenprov. Samtidigt ville hon veta fostrets kön. När könet inte var det önskade ville kvinnan ha abort. Detta kunde inte ifrågasättas utifrån gällande lagstiftning. Aborten genomfördes. Sjukhuset valde sedan att vända sig till Socialstyrelsen för vägledning. Man ställde frågan om det gick att neka blivande föräldrar att få veta fostrets kön. Myndigheten slog fast att det inte gick att neka en kvinna att göra abort på grund av fostrets kön.

Metoder för könsbestämning
Många metoder för könsbestämning har utvecklats med sikte på rent medicinska skäl. Det är ofta så att metoderna introducerats i ett syfte men efterhand kommit att få andra. De medger dock också selektion efter kön.Den teknik med fostervattensprov som utvecklades under 1970-talet ledde snabbt framåt, på samma gång som ultraljudstekniken blev mer allmänt förekommande och aborterna gjordes legala i många länder. Senare utvecklades andra metoder, inte minst den preimplantatoriska genetiska diagnostiken (PDG), där en bestämning av embryots kön blev möjlig. Dessa metoder används av en mängd rent medicinska skäl. De har sedan kommit att brukas med helt andra syften, indikationerna har fått glida fritt.

Vid undersökningar för att utröna förekomsten av ett icke-könsbundet medicinskt tillstånd får man också reda på barnets kön. Som en följd av nackuppklarningstest (NUPP) och ultraljudsundersökningar har förekomsten av Downs syndrom kraftigt minskat i länder där detta sker, till exempel i Danmark. Även så kallad preimplantatorisk diagnostik (PDG) i kombination med in vitro-fertilisering (IVF) används i det sammanhanget. Denna screening av Downs syndrom har genom selektiva aborter snabbt lett till att få barn med syndromet föds, vilket förklarar den plötsligt mycket låga frekvensen barn med Downs syndrom. Från att se barnet som en gåva, oavsett förmågor och funktionsnedsättningar (samt kön), så har metoderna således kommit att användas både för att eliminera de foster som upplevs som en oönskad risk oavsett kön eller för att reglera antalet flickor och pojkar i en familj. Detta har dock upplevts som ett hot av många berörda. Downs syndrom kan drabba såväl pojkar som flickor, men de metoder som används ger med automatik dessutom besked om könet.

Flera andra vägar för att utröna och sedan ”välja” kön på barnet är tillgängliga. De utvecklades också först för att välja bort sjukdomsanlag, och har använts främst i mer resursstarka miljöer. Vissa ärftliga sjukdomar är könsberoende, andra inte. Tillgången på olika metoder är helt oöverskådlig och oändlig, beroende inte minst på internet. Det senaste tillskottet för könsbestämning utgörs av ett enkelt blodprov som kan tas från mamman från och med vecka 7 under graviditeten, som så kallat cell-fritt foster-DNA (cffDNA) eller genom icke-invasiv prenatal diagnostik (NIPD). Dessa kan ersättas av bestämningar av hormonnivåer i mammans urin. Det väntade barnets kön blir också alltid känt.

Redan före konceptionen kan dock könet på barnet manipuleras. Även den vägen kan man undvika vissa könsbundna och ärftliga sjukdomsanlag. Tidigare användes läkemedel för att styra ägglossning och därmed barnets kön. Den nu enklaste tekniken utgörs av en sortering av spermierna (spermierna har olika könskromosomer som styr barnets kön) med metoder som använder kolonner och flödescytometri. Denna sortering sker innan man inseminerar kvinnan, alltså redan innan könscellerna smälter ihop (konceptionen). En annan teknik utgörs av preimplantatorisk genetisk teknik som i kombination med in vitro-fertilisering (IVF) efter konceptionen möjliggör att enbart barn av önskat kön återinsätts som embryon i livmodern. Det är då inte aktuellt att framkalla abort för att nå syftet. Endast det embryo som har önskat kön förs in i livmodern efter befruktningen. Embryon med ej önskat kön förstörs.

Tillgången till dessa tekniker har ökat, trots att enskilda länder i lagstiftning har försökt att styra och begränsa användningen. Användningen har förskjutits från förhoppningar i samband med svåra könsbundna sjukdomar till att primärt användas för att styra kön. Åtgärderna kan fås helt legalt; om de är förbjudna i hemlandet kan de utföras i länder som Colombia, Cooköarna, Costa Rica, Elfenbenskusten, Egypten, Mexiko och USA. Fertilitetskliniker i USA får på det sättet patienter från Storbritannien, Australien och Kanada. Man kan också helt legalt välja att få en åtgärd i ett land med viss lagstiftning, för att få nästa gjord i något annat land med annan lagstiftning för att undvika de lagliga begränsningar som finns i det första landet. Detta utnyttjas av kliniker på Cypern och Grekland som samarbetar med kliniker i Storbritannien. Marknadsföringen är förledande; ett av företagen erbjuder förutom könsbestämning också screening mot 400 ärftliga sjukdomar, utan att berätta att deras genetiska uttryck (genotyp) enbart i sällsynta fall ens leder till utvecklad sjukdom. I själva verket bär vi alla på ett mycket stort antal sjukdomsanlag som aldrig kommer att visa sig (oavsett kön), och att erbjuda test innebär en ren spekulation i oro av någon som vill tjäna pengar. Men användningen kan också ha ett helt annat och betydligt enklare syfte, nämligen att styra barnets kön.

Historia
Liknande fenomen sågs redan hos de gamla romarna. Det mest kända exemplet utgörs av ”sabinskornas bortrövande”, ett brudrov i stort format som skulle rätta till obalansen mellan könen i det gryende Rom där befolkningen bestod mest av män. Därför rövades dessa kvinnor bort för att de romerska männen skulle kunna gifta sig med dem.

I Indien finns en imperialistisk historia från den brittiska kolonialismen som påverkat utvecklingen, nämligen i form av arvsregler som bland annat lett till ekonomisk orättvisa. Tidigare ledde detta till att nyfödda flickor sattes ut i naturen för att dö. Redan 1873 lagstiftades därför mot denna brutala sedvänja. Trots detta har underströmmarna varit starka och fortgått i generationer, människovärdet har satts på undantag. Under Indira Ghandis regeringstid uppges att 59 procent av hälsoministeriets budget gick till familjeplanering. Att bekämpa malaria eller tuberkulos fick däremot en undanskymd plats. Indira Ghandis son Sanjay Gandhi är mest känd för att ha drivit en kampanj för att sterilisera fattiga män. På ett år ska man ha lyckats sterilisera 6,2 miljoner indiska män (15 gånger så många som nationalsocialisterna i Tyskland steriliserade under andra världskriget). Vissa uppgifter gör gällande att ungefär 2 000 indiska män dog i samband med dessa steriliseringar som utfördes periodvis under mycket primitiva förhållanden. Människovärdet uppfattas således helt relativt.

Skäl på familjenivå
Drivkrafterna för en önskan om ett visst kön på det väntade barnet är flera. Familjen bör, åtminstone indirekt, påverkas av sin kulturella och trosmässiga tillhörighet. Redan den babyloniska Talmud ger råd till de blivande föräldrarna om hur man ska få barn av båda könen. Detta ska ha utvecklats i judisk tradition enligt både Beit Shamai och Beit Hillel till att lagens mål för fortplantning anses uppfyllda när man fått en son. Enligt islamskt (legalt) synsätt finns inga hinder för par som önskar påverka det väntade barnets kön under dess fosterliv. Detta står i konflikt mot den officiella katolska synen som innebär att könsselektion inte är tillåten och att samtliga metoder i sig är förkastliga. Ett protestantiskt synsätt är mer ambivalent och de helt sekulära åsikterna varierar. Hur dessa officiella synsätt omsätts i en familj är okänt.

Den främsta drivkraften på familjenivå är troligen privatekonomisk. Som förälder vill man kunna styra/kontrollera sin familjs framtid. Det kan röra sig om att förväntningar på hemgift inte kan uppfyllas om många flickor finns i familjen, eller regler som favoriserar söner vid delning av arv. Bättre ekonomisk standard anses leda till mindre familjer och därmed större möjligheter, särskilt om enbart barn med samma kön föds inom familjerna. Att särskilt söner föredras i vissa kulturer och av enskilda föräldrar har sin rot i gamla föreställningar och sedvänjor. Den andra tanken som väl alla blivande föräldrar brottas med är förhoppningarna om att få ett friskt barn. Särskilt om en svår könsbunden sjukdom redan finns i familjen vill man kunna planera för att detta inte ska upprepas.

Socialpolitiska ingripanden har också spelat stor roll för den enskilda familjen, inte minst under den så kallade ett-barnspolitiken i Kina och liknande med hårdhänta strategier också i andra länder. I samband med detta har den enskilda familjen givetvis insett effekterna av olika påtryckningsmedel. För att på ett språkligt sätt legitimera olika önskningar ser man numera ofta att systematisk könsselektion beskrivs mer positivt som termen family balancing (engelska, svenskt uttryck saknas). Valen varierar, det kan röra sig om antalet, en önskan om enbart pojkar eller om enbart flickor eller en önskan om en balans däremellan, betingat av de sociokulturella omständigheterna i olika länder.

Skäl och problem på samhällsnivå
Drivkrafterna för att med socialpolitiska medel styra befolkningens sammansättning är starka men däremot inte alltid synliga. Skäl att politiskt styra en befolknings utveckling utgår ofta från insikten om att resurserna är ändliga, men efterfrågan alltid större. Det kan gälla vatten, livsme­del eller sjukvård. Man kan också utgå från människovärdet som varierat beroende på tidsandan. Vissa personer är mer önskade av samhället, andra mindre.

För att försöka se mönster i utvecklingen kan man urskilja tre parallella spår: utveckling av politiska mål, utveckling av vad som anses acceptabelt och utvecklingen av den medicinska teknik som utgör medlet. Detta har både setts som framsteg och som en positiv möjlighet, men också uppfattats som ett hot och betraktats med stor rädsla även ur ett sekulärt perspektiv. Bland medlen för att nå målet används påtryckningar och olika ekonomiska medel. Ibland är gränsen mellan mycket tveksam biologisk eugenik (rashygien) och laglig familjeplanering med goda avsikter hårfin, vilket det finns många exempel på.

Enskilda aktivister har sett könsselektion som en aspekt på mäns våld mot kvinnor, vilket är ytterst förenklat och även fel. Den omvända situationen förekommer, nämligen inte minst i USA där döttrar är mer önskade än söner. Detta står dessutom i stark kontrast till den mer allmänna uppfattningen: att detta i huvudsak utgör problem i vissa folkrika länder som Indien och Kina och främst berör flickor. Fenomenet tycks finnas överallt och vara smittsamt, men tar sig olika uttryck i olika kulturer.

Människovärdet och särskilt kvinnors samt funktionsnedsattas situation har upp­märksammats i debatten. Som en reaktion har önskemål om utvidgad lagstiftning och reglering för icke-medicinska ändamål höjts. Europarådet har därför bland annat i sin formulering av de mänskliga rättigheterna uttryckt att fertilitetsteknikerna inte är tillåtna för att styra det blivande barnets kön utom i de få fall då allvarliga könsbundna sjukdomar kan undvikas. Den nationella lagstiftningen har utvecklats i en rad länder för att försöka hindra sådan icke-medicinsk användning. Dock har inte detta skett överallt.

Vad har hänt och vad händer
Dessa rubbade balanser får negativa följder för samhället. De som utför könsselektionen överlever inte länge nog för att till exempel se sina söner förbli ogifta. 2013 beräknas var tionde kinesisk man som önskar gifta sig med en kvinna förbli ogift då tillgången på kvinnor minskat. Utvecklingen går snabbt – år 2020 beräknas var femte man förbli ogift. Man har samtidig sett att antalet självmord ökat bland kvinnor i Kina – de uppges vara de högsta i världen. Orsakerna till detta är säkert flera; enskilda kvinnors plågsamma insikt om att man förtryckt sin egen avkomma och inte orkar leva med den insikten, kanske särskilt inte om barnet dessutom är av samma kön (sekulär lagstiftning har i den delen oftast utgångspunkten att ansvaret för en abort vilar helt på den enskilda kvinnan). Att män från Kina reser till Vietnam för att importera fruar är väl känt, men samtidigt ett problem i sig eftersom de vietnamesiska kvinnorna fått svårt att anpassa sig till ett land där de inte kan landets språk. Även på samhällsnivå finns stora problem. Den rapporterade kriminaliteten i Kina har nästan fördubblats under 20 år. Till detta hör fenomen som bortrövande av brud, trafficking, våldtäkt och prostitution. I Indien har flergifte på landsbygden rapporterats bli allt vanligare. I Indien ökade våldtäkterna mellan 2003 och 2007 med över 30 procent, och bortrövandet av kvinnor med mer än 50 procent. Detta ska i vissa delstater ha resulterat i särskilda järnvägsvagnar reserverats enbart för kvinnor. Följderna är således högst påtagliga och inte på något sätt begränsade till brott mot tradition eller religion.

Då man sett dessa långsiktiga effekter i Kina förbjöds därför könsselektiva aborter där, först år 1989, sedan år 1995. Vid den senare tidpunkten inleddes en kampanj som omhuldade värdet av flickor (Care for girls). I Indien lagstiftades 2004 mot preimplantatorisk könsselektion som tillägg till att man 1994 mer allmänt förbjudit könsselektiva aborter. 2004 ändrades också arvsreglerna i Indien, så att döttrar fick arvsrätt. Dessutom ges i vissa delstater numer ett visst ekonomiskt stöd till familjer som får flickor: skolböcker, skoluniform och en cykel (!) när flickan börjar i nionde klass. I Georgien är könsbestämning före födseln förbjuden, vilket är helt verkningslöst eftersom påföljd saknas. Från Albanien uppges förbud finnas att annonsera om läkemedel och andra produkter som kan leda till abort. I USA saknas lagstiftning som förbjuder de metoder som används för könsselektion. I Europa skiljer länderna sig åt.

Därför antog Europarådet så sent som 2011 en resolution och en rekommendation mot könsselektion (vilket tidigare rapporterats av Signum). De enda tillåtliga undantagen utgörs när man på strikt medicinska grunder vill undvika en allvarlig, ärftlig sjukdom (till exempel Duchennes muskeldystrofi). Skälet till utvecklingen i Europa är att man utvecklat metoder för att kunna undvika vissa könsbundna och mycket svåra sjukdomar – med detta avses inte Downs syndrom utan mer handikappande tillstånd där den förväntade överlevnaden är kort. Skälet till diskussionen på europeisk nivå är att centrala värdegrundsfrågor berörs – människovärdet, jämställdheten mellan könen, icke-diskriminering, skyddet av den enskilde och svagaste samt tillämpningen av medicinsk teknik. En koppling till könsrelaterat våld är möjlig. Anledningen till Europarådets diskussion var nämligen att man uppmärksammat att könsselektion förekommer i Albanien, Armenien, Azerbajd­zjan och Georgien.

I Sverige har det aktuella uttalandet från Europarådet och andra beslut av rådgivande karaktär enbart lett till förströdd uppmärksamhet. Med juridikens och politikens hjälp tycks fenomenet inte vara särskilt nåbart. De flesta av dessa åtgärder verkar vara verkningslösa slag i luften, vilket är anmärkningsvärt med tanke på de globala erfarenheterna.

Frågorna har sedan länge också intresserat överstatliga organisationer. FN har ett särkilt organ för befolkningsfrågor (UNFPA) och för utvecklingsfrågor (UNDP). Likaledes sker en global diskussion inom Världshälsoorganisation (WHO) och inom de olika berörda medicinska specialiteternas organisationer. Men att fenomenet inte enbart drabbar flickor har gjorts klart på den överstatliga nivån och man talar nu hellre i könsneutrala termer till exempel om gendercide (efter Warrens bok Gendercide: The Implications of Sex Selection).

Det finns också ställningstaganden på kyrklig grund som rör de enskilda metoderna, men man finner egentligen inga mer kända ställningstaganden som ger en helhetssyn. Och det finns tyvärr ingen anledning att hoppas på att kyrkans etiska röst skulle ha mer än en marginell genomslagskraft. På det sättet har könsselektionen stora likheter med utvecklingen av dopingmedel – som också alltid ligger hästlängder före samhällets kännedom och kontroll, trots att alla tycks vara överens om farorna.

Varför så tyst?
Många har velat undvika dessa obekväma frågor. Man kan förvånat erinra sig att detta var en stor sak på 1960-talet, vem minns inte boken Befolkningsexplosionen (The Population Bomb 1968) av Paul Ehrlich efterföljd av Romklubbens rapport The Limits of Growth (1972). Men spåren av social ingenjörskonst är inte alltid klädsamma. Otrevliga exempel sågs redan under andra världskriget. Hur viktigt detta var för 50 år sedan illustreras av att Disney Productions i USA på tjugofyra språk producerade en film där Kalle Anka presenterar exempel på hur en familjefar kan ta sitt ansvar och bilda en liten – inte en stor – familj.

Den svenska diskussion tycks vara präglad av en människosyn som tidigare tillåtit tvångssteriliseringar av utvecklingsstörda och resandefolk, som skapade ett rasbiologiskt institut, som medgett makarna Myrdals kampanjer i samförstånd med andra ledande politiker och ekonomiskt stöd via Sida till projekt i Indien under befolkningsfrågans storhetstid. Det finns alltså många skäl till att frågorna om könsselektionen inte hamnat på den gemensamma agendan i Sverige.

Den svenska staten är i detta sammanhang inte lika rakryggad som när det gäller parkeringsböter. Det finns en oerhört generande historia i form av de steriliseringar som utfördes helt legalt i Sverige på fattiga och utsatta kvinnor mellan 1934 och 1975 i folkuppfostringens och folkhälsans namn. Offren för denna socialpolitik var de som upplevdes som icke önskvärda: vanartiga barn, sedeslösa kvinnor, degenererade män och annat löst och ledigt folk. Inte heller här skedde dessa övergrepp i det fördolda, i ett idémässigt tomrum, utan i en tidsanda byggd på samförstånd.

I dag upplevs frågan avlägsen men samtidigt hotande av olika särintressen. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) reagerade till exempel med ryggmärgen på Europarådets resolution om könsselektiva aborter häromåret, genom att felaktigt och förenklat koppla ihop detta och påstå att rätten till fri abort var hotad i stället för att diskutera helhetsbilden. Frågan ansågs färdigdiskuterad i och med legaliseringen av aborterna 1975 (en lagstiftning som medger fria aborter upp till vecka 18, och upp till 22 under särskilda omständigheter och efter tillstånd från Socialstyrelsen). Konsekvensen är att abort som led i könsselektion är helt legal i Sverige och inte kan ifrågasättas! Sverige är unikt i det avseendet och därför mer isolerat än man skulle vilja tro. Hösten 2012 har medierna upprepade gånger rapporterat om att gravida danska kvinnor reser till Sverige för att göra abort när de är missnöjda med fostrets kön. Orsaken är  skillnader i lagstiftningen länderna emellan; den svenska lagen är mer liberal. Tre år tidigare ifrågasattes dock liknande uppgifter.

Utvecklingen
Attityder låter sig inte påverkas så lätt. Trögheten blir tydlig bland vissa invandrargrupper från Indien eller Pakistan som flyttat till USA och Norge, men där obalansen mellan könen vid barnafödandet fortsätter trots att paren i de länderna lever i andra omständigheter och med en betydligt bättre ekonomisk standard. Samma obalans är känd från England och Wales i familjer när modern kommer från Asien. Att systematisk välja bort ofödda barn av ett visst kön har också blivit vanligt i Kanada, genom invandring från Asien. Attityderna tycks alltså finnas kvar trots att man lämnat sitt ursprung. Däremot är metoderna inte nödvändigtvis desamma som i parens ursprungsländer; i de nya hemländerna kan lika gärna PDG och andra tekniskt mer komplicerade och dyrbara metoder användas än den enklare och billigare ultraljudsundersökningen.

Det finns andra märkliga konsekvenser som kan lyftas fram. En medicinsk enhet kan delta i könsselektion utan att ens veta om det. Respekten för patientens integritet hindrar ett ifrågasättande vilket kan vara grundat i den sekulära lagstiftning som utvecklats. Detta kan leda till att den som utför en ultraljudsundersökning och meddelar barnets kön faktiskt helt ovetande också meddelar en dödsdom. I många av de aktuella länderna utförs dessutom de billiga ultraljudsundersökningarna av icke-medicinskt skolad personal, inte av barnmorskor eller läkare.

Hur en befolkning utvecklas är aldrig ett resultat av slumpen. Dessa skevheter beror på glidningar i attityder, tillgång på nya tekniker och på etiska skygglappar. Här finns många hundar begravna och frågan är långt mer komplicerad och sammansatt än frågan om en allmän legalisering av aborter. Oavsett religiös tillhörighet måste dessa frågor dock kunna diskuteras. Det finns en uppenbar obalans mellan tillgången på modern medicinsk teknologi å ena sidan och lagstiftning och könsneutrala rättigheter å den andra. Det står också klart att den etiska diskussionen släpat efter även på så oväntat håll som i Vatikanen.

Den andra huvudaspekten är att kvinnorörelsen inte kan ha kämpat för denna utveckling, när den rätt aningslöst kämpade för fria aborter. Slutligen tar man enorma risker genom att döma ut en enskild grupp eller enskilda individer, i synnerhet när orsakerna är så komplexa och varierade. En uppenbar kluvenhet finns inom den del av kvinnorörelsen som en gång arbetade för att aborterna skulle bli legaliserade. Samtidigt ser man på detta ur ett genusperspektiv, är det (oftast) just den egna gruppen som förlorar: både kvinnorna som mödrar och de ofödda barnen som i störst antal är flickor. Den tidigare retoriken som utgår från att kvinnans eget val för abort ska respekteras utan ifrågasättande spiller över på om beslutet drabbar den egna gruppen (flickor). Kvinnor väljer bort de ofödda flic­korna i dessa fall. Som lagstiftningen ser ut så bär kvinnan ofta själv hela ansvaret för abortbeslutet och har ofta dessutom lämnats rätt ensam i dessa svåra situationer. Försvaret kan bli att peka på den så kallade könsmaktordningen och patriarkat vilket inte för saken framåt. Den andra konsekvensen är att relativt välställda västeuropeiska kvinnogrupper står mot medsystrar i betydligt mindre gynnade omständigheter – man skulle kunna tala om en kulturimperialism av enorma mått. Retoriska uppvisningar har kvävt varje ansats att seriöst närma sig detta minerade område.

Dilemman
Några av de frågor som måste diskuteras är var de etiska gränserna går mellan individen och mellan samhället; vilken position intar kyrkan till de nya tekniker där avsikten blivit en helt annan än vad som ursprungligen varit tänkt och hur förs dessa åsikter fram för att få genomslag i samhällsdebatten, vilken är synen på individens eget ansvar i ett alltmer gränslöst samhälle, och hur ska samhället hantera rent befolkningsmässiga (demografiska) aspekter i en värld med begränsade tillgångar?

Bengt Säfsten Signum 7/2012