Skakande övergrepp en del av kyrkans historia

av MAGDALENA DAHLBORG

I delstaten Pennsylvania, USA, har justitiekanslern nyligen släppt en rapport som tydligt visar att problemet med sexuella övergrepp i kyrkan är större än vad man tidigare anat. Det går inte att tala om skandal, därför att en skandal är något tillfälligt och extraordinärt. Pennsylvania-rapporten visar i stället att kyrkan i USA har minst ett sekel av bortförklaringar, omplaceringar av förövare, nedtystande och överseende med rent groteska våldtäkter och övergrepp begångna av präster och andra i kyrkans tjänst mot barn och ungdomar. Ett fall som ses som illustrativt är det där en präst gjort en flicka gravid och erbjudit sig att betala aborten, varpå biskopen skrev ett tröstbrev. Brevet skrevs inte till den utsatta flickan utan till den skyldige prästen. Pennsylvania­-rapporten berättar också hur präster efter övergrepp gett sina offer guldkors att bära om halsen, som tecken till kollegor att barnet är lätt att ge sig på. Sammantaget är det mer än tre hundra präster, diakoner och lekmän, och över tusen offer som pekas ut i rapporten, som också konstaterar att det troligen finns ett stort mörkertal. Och det är endast en delstat i USA, endast ett av världens länder. Kyrkan skakades när National Catholic Reporter började rapportera om övergrepp på 1980-talet, och skakades än mer av avslöjandena i Boston i början av 2000-talet.

Samtidigt kommer hela tiden nya rapporter från Chile och Irland, rättegången mot kardinal Pell pågår i Australien och en australisk ärkebiskop är dömd för sin underlåtelse att vidta åtgärder. Det finns inga skäl att tro annat än att detta är toppen på ett isberg. Än så länge är det bara USA och Irland som på allvar tagit tag i frågan på nationell nivå. Från fattigare länder, i Afrika och Sydostasien, finns rykten och enstaka fall, men där har medierna begränsade resurser och möjligheter att gräva i fallen och stiften är fattiga, vilket ger små möjligheter till egna utredningar. I september 2011 anmäldes påven, kardinal Angelo Sodano, kardinal Tarcisio Bertone och kardinal William Levada till internationella domstolen i Haag för brott mot mänskligheten på grund av kyrkans underlåtelse att ta itu med övergreppen och mörkläggningen av desamma. Vatikanen kallade det ett löjligt jippo, men viktigare är att domstolen betraktade det som utanför sitt uppdrag. Ett viktigt problem för kyrkan är att det helt enkelt inte finns någon utomstående institution som är större och starkare, och som kan påpeka brister på ett sätt som märks. Ska kyrkan kunna göra upp med problemet måste den kraften komma inifrån, samma ställe som rötan finns.

En lång historia

I detta mörker är det lätt att leta enkla förklaringar och att kräva enkla lösningar från dem som sitter högt upp. Problemet är att det varken finns enkla förklaringar, och definitivt inte endast en förklaring, och att det inte heller finns någon lösning som bara kan implementeras uppifrån och omedelbart hjälpa överallt (bland annat just därför att det inte finns enkla förklaringar).

Ett vanligt förslag till lösning är att avskaffa celibatstvånget. Det finns kanske argument för det, men risken för övergrepp är inte ett sådant. Vi vet mycket väl att sexuella övergrepp, mot såväl barn som vuxna, är utbrett även i icke-celibatära miljöer, och ett stort problem för exempelvis idrotts­rörelsen, internatskolor och fosterhemsplaceringar. Den förövare som blandar samman sexualitet och makt på ett destruktivt sätt kommer att begå övergrepp även om den har tillgång till ett legitimt sexuellt samliv.

Modernismen, hbtq-rörelsen eller Andra Vatikankonciliet pekas ofta ut som förklaringar, gärna i samma mening. En friare syn på sexualitet, och inte minst dagens utpumpande av budskapet att alla har ”rätt” att få sina sexuella behov tillfredsställda och att det skulle vara ohälsosamt att avstå, påverkar naturligtvis även den som lever i frivillig eller ofrivillig avhållsamhet. Ser man på kända anmälningar, i den nya Pennsylvania-rapporten, i den så kallade John Jay-rapporten från 2004 och i andra sammanställningar finns det en puckel av extra många övergrepp som begåtts perioden 1960–1980. På 1960-talet vet vi att den sexuella frigjordheten var närmast extrem, och också att barn sågs som sexuella subjekt som behövde leva ut sin sexualitet. Samtidigt innebar detta att barn och kvinnor på ett annat sätt än tidigare ansågs äga sina egna kroppar och inte endast vara objekt för andras bruk, vilket också kan ha ökat benägenheten att betrakta sexuella övergrepp som just detta. Hela ökningen behöver därför inte bero på en faktisk ökning av övergreppen, utan kan delvis ha att göra med att fler som utsätts anmäler.

Det finns en del som tyder på att den som själv råkat ut för övergrepp är mer benägen att själv bli förövare. Därför kan det finnas skäl att leta bakåt. Den som gör det upptäcker att kyrkan har en lång historia av problem med sexuella missbruk.

1049 skrev kyrkoläraren Petrus Damianus till påven Leo IX om det spridda sexuella missbruket bland kyrkans präster och ordensfolk. Flera förreformatoriska klosterregler har tydliga och hårda offentliga straff för munkar som påkommits med otillbörligt samröre med pojkar, vilket antyder att detta var ett konkret problem, inte en senmodern pest utan någonting som vi levt med under kanske hela kyrkans historia. I medeltida klosterregler går det att se att det fanns problem med munkar som hade otillbörliga relationer med barn, kvinnor och män.

Tar vi oss fram till 1900-talet verkar det inte vara någon skillnad. Pater Gerald Fitzgerald, som på 1940-talet började behandla och stötta präster som kämpade med missbruk av bland annat droger eller sex, skrev under 1950-talet ett antal brev till biskopar och kardinaler högt upp i hierarkin. Där varnade han för att präster med pedofil läggning endast låtsades bättra sig och varnade att de inte borde få återgå i tjänst.

I den ovan nämnda John Jay-rapporten, som gjordes av John Jay College of Criminal Justice år 2004, dras slutsatsen att det stora problemet är den bristande utbildningen och det dåliga emotionella stödet till präster som vigts till tjänst under just 1940- och 1950-talet. Rapporten nämner att detta i kombination med den sociala och även kyrkliga oron och den samtidiga sexuella revolutionen kan vara ett skäl till att antalet övergrepp ökade under 1960-talet. Samma rapport, som dock kanske ska tas med en nypa salt eftersom den helt vilar på stiftens egen rapportering, visar en nedgång i antalet (kända) övergrepp från 1980-talet och framåt. Denna tendens, som blivit allt starkare, har stöd också i andra studier.

Det går inte att enbart skylla på pedofili, och att personer med pedofil läggning söker sig till yrken och sammanhang med god tillgång till barn. Enligt John Jay-rapporten är det endast fem procent av de kända förövarna som visar andra drag av pedofili. Rapporten, liksom forskning på sexuella för­övare överlag, visar att det snarast handlar om en störd sexualitet och en strävan efter makt, kombinerat med att det råkar vara just barn och ungdomar, och i synnerhet pojkar, som är tillgängliga för präster som möter ministranter och undervisar i pojkskolor och på prästseminarier. Statistik visar också att med ökande antal flickor som ministrerar och på andra sätt engagerar sig, har också andelen flickor ökat bland offer för övergrepp. Ungefär var femte offer är flicka, och samma förövare kan ge sig på såväl flickor som pojkar. Generellt handlar det varken om pedofil läggning eller om homosexuell sådan, utan om en tendens att använda sex för att utöva makt kombinerat med att det i katolska sammanhang främst varit pojkar och unga män som varit lätta att ge sig på. I specifika fall kan däremot förstås problemet vara såväl pedofili som illa hanterad homosexualitet eller för den delen ett celibat som varit svårt att hålla. Som övergripande förklaring fungerar ingetdera.

Framtid sökes

Allt detta ovan har handlat om förövarna. Det finns ytterligare två nivåer av skyldiga: de som vetat och mörkat, och de som inte velat veta och valt att titta bort. Inte minst i den sista gruppen finns lekfolket, församlingsmedlemmar som valt att inte tro på rykten ens om de är många och trovärdiga, som valt att inte anmäla när barn berättat, som inte velat tro att en omtyckt präst kunde göra sig skyldig till något sådant.

Det finns, kanske hos många katoliker, en ohälsosam typ av kärlek till kyrkan som institution snarare än som gemenskap, en ekklesiolatri, kyrkdyrkan, som gör att det ses som nödvändigt att till varje pris skydda institutionen från dåligt rykte. Att inte vilja bidra till dåligt anseende är en naturlig reaktion, men destruktiv på lång sikt. Denna kärlek till institutionen som mål i sig i stället för till Gud, vars medel institutionen är, ger en större rädsla för människors dom än för Herrens. Då blir den naturliga reaktionen att mörklägga, sopa under mattan och hoppas att problemet försvinner.

Nu rasar lekfolket i USA och på andra ställen. Flera amerikanska biskopar har som svar på Pennsylvania-rapporten gjort uttalanden som i praktiken gjort saken etter värre – de är ledsna, det finns beredskapsplaner. Något kollegialt ansvar verkar inte tas, inte heller pekas någon riktning framåt ut. Det verkar vara så att de senaste decenniernas förändringar i prästrekrytering och prästutbildning har hjälpt, och att antalet övergrepp minskar, men det betyder inte att det går att luta sig tillbaka. Kyrkans troende har svikits av dem som skulle skydda och leda, och som uppenbart inte har levt enligt sin egen undervisning. En större medvetenhet om detta visas från Vatikanen, som i ett pressmeddelande uttrycker skam och sorg, och påpekar att såväl de som begått brott som de som underlåtit att agera måste hållas ansvariga. Kanske borde fler biskopskonferenser, med hänvisning till det kollegiala ansvaret, sända in gemensamma deklarationer om sin beredskap att bli avskedade, såsom biskoparna i Chile gjort. Säck och aska kan vara det enda som återuppbygger förtroendet för hierarkin.

Det som går att göra nu är att bygga om och bygga nytt, lokalt och globalt. Det behövs en översyn av det rent kyrkorättsliga – vad ligger bäst på universell nivå, vad bör skötas av stift och biskopskonferenser, vad ska lösas i församlingen? Vad går att göra redan nu, och vad kräver förändringar i regelverken? Det är inte rimligt att biskopar ska utreda sina egna präster, och det är inte rimligt med slutna rättsprocesser utan lekfolksinflytande där präster utreder präster och biskopar utreder biskopar. Det behövs strukturer i församlingarna som gör det lättare att anmäla förövare utan att socialt hamna utanför, och det behövs strukturer i seminarierna som låter prästkandidater anmäla övergrepp utan att riskera sitt kall och sin framtid.

Troligen kommer fler avslöjanden, det finns inga skäl att tro annat, men detta stålbad kan innebära att kyrkan till slut lyckas göra upp med en tusenårig historia av att se mellan fingrarna med sexuella övergrepp.

Magdalena Dahlborg är red. sekr. för Signum, Uppsala.