Skall en bibelöversättning vara religiös?

EKENBERG, ANDERS
Publicerad 1995 i nummer 8

Då och då sedan den nya översättningen av Nya testamentet (NT 81) utkom har det sagts att den inte är tillfredsställande ur kyr kornas och samfundens synpunkt. Betänkligheterna har delvis varit av principiell natur. Egentligen, har det hävdats, borde kyrkan ha en bibelöversättning gjord inom kyrkan själv. Bara en sådan, religiöst präglad, översättning är tillfredsställande för kristen läsning av den heliga skrift.

Mot bakgrund av resonemang av bland annat det här slaget gick kyrkomötet 1993 in till regeringen med begäran om tilläggsdirektiv till bibelkommissionen, avsedda att resultera i en \”liturgisk, språklig och teologisk översyn\” av NT 81. (Begäran lämnades utan åtgärd.) Nu angav man inga särskilda krav på de personer som skulle sköta översynen. Men resonemangen andades påtaglig skepsis mot att en statlig bibelkommission i våra dagar kan åstadkomma en text som motsvarar kyrkans behov och krav.

Likartade tankar har också ventilerats inom fri korna och katolska kyrkan. Inte minst frikyrklig kritik låg bakom att det för ett tiotal år sedan tillskapades en stiftelse med uppgiften att åstadkomma en \”bibeltrogen\” bibelöversättning. Och i ett remissyttrande i annat ärende för ett tag sedan från en av de katolska församlingarna i landet hette det:

\”Det är i vår tid helt normalt att inga specifikt religiösa hänsyn utan enbart språkliga kriterier skall vara vägledande för en av svenska staten organiserad och bekostad bibelöversättning. Det är däremot inte normalt att de kristna samfunden antar en sådan översättning som kyrkobibel.\”

Det är sällan riktigt klart vad som egentligen menas med de \”specifikt religiösa hänsyn\” som borde tas. Men frågan är för allvarlig för att lämnas därhän.

Jag skall här försöka skilja ut några tänkbara innebörder i önskemålet om \”religiösa hänsyn\” och diskutera dem. Vissa av frågorna kommer säkert att skärpas den dag då den nya översättningen av Gamla testamentet publiceras.

Stilistiska hänsyn
Bakom kravet på \”religiösa\” eller \”kyrkliga\” hänsynstaganden döljer sig ibland ett främlingskap inför vissa stilegenskaper i den nya översättningen. Man känner inte igen sig från tidigare översättningar, främst 1917 års kyrkobibel, som i sin tur har påverkat en hel del av religiöst och liturgiskt språk i Sverige.

Önskemålet att bibelöversättningen överlag skall klinga \”högtidligt\” – som 1917 års översättning kan sägas göra – kommer dessvärre i konflikt med principen att en god översättning skall vara trogen mot originaltexten. Originaltexterna har nämligen en mycket varierad stil, alltifrån tämligen vardaglig prosa till den mest högstämda litterära prosa och poesi.

Beredskapen att räkna den stilistiska olikheten mellan olika bibelböcker och textgenrer till vad en översättning för kyrkligt bruk bör ta hänsyn till är delvis beroende av bibelsyn. Det finns olika slag av fundamentalistiskt orienterad bibeluppfattning för vilka uttryckssidan i bibeln i praktiken kommer så i skymundan för innehållssidan – trots bedyranden om skriftens helighet alltigenom – att den här aspekten blir irrelevant. Men för läsare som har en grundsyn på bibeln lik den som t.ex. Andra vatikankonciliet (1962-65) gav uttryck åt bör det vid eftertanke ligga annorlunda till. Konciliet deklarerade:

\”Gamla och Nya testamentets böcker, i deras helhet och till alla deras delar, anser vår heliga moder

kyrkan på grund av sin apostoliska tro vara heliga och kanoniska, därför att de har skrivits under den heliga Andens ingivelse och sålunda har Gud till upphov, och därför att de så som de är har överlämnats till kyrkan. För att avfatta dessa heliga böcker utvalde Gud människor som han lät bruka sina anlag och sin förmåga. Som verkliga författare skulle de i skrift utforma allt det och endast det som han – som verkade i dem och genom dem – ville ha nedskrivet\” (Dei verbum 11, min kurs.).

De heliga texterna ses här inte som paket med gudomliga meddelanden som är oberoende av de mänskliga författarna. Den mänskliga utformningen – som bland annat gäller genre och stil – är inte likgiltig. Hänsyn till skiftande stil och genre måste då tas om en översättning skall kunna anses vara tillfredsställande. I den mån en bibelöversättning nivellerar sådana skiftningar i texterna är den en ur religiös synpunkt dålig översättning.

En och annan kan trots det tycka att stilvariationen i den nya översättningen gör texterna mindre lämpade för gudstjänstbruk. Bibeltexterna används ju då i en speciell språklig omgivning som man kan vilja att de inte skall bryta av mot. Och vissa sedvänjor, till exempel seden att sångrecitera bibeltexter, blir mera problematiska med en översättning som inte klingar alltigenom högtidligt. Men det är naturligtvis inga hållbara argument.

Stilvariationen i sig är rikligt företrädd även i de mest klassiska kristna gudstjänstformer. Och om vissa sätt att föredra texterna passar illa till deras stil, så är det väl föredragssätten som bör omprövas?

Dogmatiska hänsyn
En annan innebörd i önskemålet om \”religiösa hänsynstaganden\” är önskan att översättningen skall ge uttryck åt en bestämd troslära eller utformas så att den ger omedelbart stöd åt en bestämd trosuppfattning. \’

Det säger sig självt att olika religiösa gruppers och kyrkors preferenser här utfaller olika. Den logiska följden skulle vara att varje gruppering eller kyrka borde hålla sig med sin egen översättning. För lutherskt skolade läsare kan det vara önskvärt att texterna i Paulus brev utformas så att de så tydligt som möjligt stöder läran om rättfärdiggörelse genom tron. På motsvarande sätt kan katoliker av skäl som vetter åt det dogmatiska hållet önska att texten om Petrus som \”klippan\” i Matteusevangeliet talar om \”kyrkan\”, inte \”församlingen\”; annars blir det kanske svårare att tillämpa orden på påvens primat. Motsatt ståndpunkt intar säkert vissa protestanter: man bör inte skriva \”kyrka\” för att inte påvetrogna katoliker skall tro att de får stöd i evangeliet för sin uppfattning.

När det nu pågående svenska bibelöversättningsarbetet distörar sig från sådana konfessionella och

taktiska önskemål, präglas det av samma principer på området som i sak förordas av Rådet för de kristnas enhet i Rom. I ett 1993 utgivet direktorium för ekumeniskt arbete önskar man därifrån att bibeln översätts i ekumenisk samverkan. Det måste betyda att man vill ha bibeln översatt utan konfessionellt tendentiösa hänsynstaganden.

Ett ekumeniskt översättningsprojekt – och till en del kan man beteckna det pågående svenska bibelöversättningsarbetet som ett sådant – kräver att man finner en utgångspunkt för översättandet som ligger ovanför de konfessionella skiljelinjerna. Den utgångspunkten måste ligga i att man försöker återge vad texten av allt att döma betydde när den tillkom. Om texten ur en viss dogmatiks synpunkt präglas av viss oklarhet, så måste den oklarheten få märkas i översättningen. Vissa önskemål uttrycks som om man borde bortse från att det var först efter lång tid som kyrkan nådde den läromässiga klarhet som sedan dess präglat kristen bekännelse, eller från att en viss åskådning av allt att döma inte fanns vid den tid då texterna skrevs. Det bör väl vara texterna så som de är skrivna som man översätter, inte texterna använda som illustrationsmaterial till efter texternas tillkomsttid utvecklade föreställningar?

En sak som har diskuterats i det här sammanhanget är valet av realgenus för Anden i den nya översättningen. (Jag bortser nu från diskussionen om stor eller liten begynnelsebokstav.) I NT 81 heter det \”den heliga anden\” där 1917 års översättning och vedertaget kristet språk i landet har \”den helige Ande\”, maskulinum utan slutartikel. Skulle inte religiösa hänsynstaganden ha lett till ett annat resultat än övervägandena bakom den nya översättningen?

Bibelkommissionen har konstaterat att \”ande\” i svenska språket kan vara såväl reale som maskulinum. Väljer man realgenus kommer man närmast grekiskans neutrum. Man har då största utsikterna att till en nutida svensk läsare förmedla samma intryck som grundtextens ord förmedlade till de ursprungliga läsarna.

Den farhåga man från en del håll hyser inför formen \”den heliga anden\” är att den leder till en avpersonifiering i föreställningarna om Anden, och Anden är enligt den klassiska kristna treenighetsläran inte bara en kraft utan en \”person\”. Vad man mera sällan tycks tänka på, när man framför den tanken, är att just denna lära utformades och slog ut i full blom på ett språk där \”ande\” var och är neutrum – nämligen på grekiska. Den avgörande insatsen för utformningen av läran om Andens personkaraktär och gudomlighet gjordes nämligen av grekisktalande kyrkofäder på 300-talet. Läran om Anden som \”person\” har alltså från början ingen bindning till ett språk på vilket Anden är en \”han\”, maskulinum.

Det är därför en obegriplig åsikt att maskulinum skulle garantera den kristna integriteten i föreställ-

ningarna om Anden. Och det är givetvis inte ur någon kyrkas synpunkt sant att Anden skulle vara en mansperson – även om man kan använda maskulina metaforer om Anden. Det avgörande är alltså knappast att man far säga \”han\” om Anden utan att man kan säga \”du\” till Anden, liksom till Fadern och Sonen.

Traditionshänsyn
Mycket allmänt kan man nog säga att vad man är ute efter när man önskar sig en bibelöversättning gjord med \”religiösa\” hänsynstaganden är anpassning till den religiösa traditionen – eller till en speciell religiös tradition. Det kan vara värt att dröja lite till vid detta.

I sin mest okvalificerade form yttrar sig traditionstanken i misstänksamhet mot varje nyöversättning som avviker från den gamla mer än i fråga om ganska betydelselösa anpassningar till språkutvecklingen. Men här är en traditionstanke i aktion som knappast har fullt kristen karaktär. (Jag förutsätter nu att en äkta kristen traditionstanke räknar med både kontinuitet och förändring.)

Mera tilltalande är vad man kunde kalla en tolknings- eller brukshistorisk argumentering. En variant av den är att man säger att ett visst sätt att översätta har visat sig ha sådan betydelse för t.ex. fromhetslivet att man inte far bryta med det. Just det argumentet är säkert det avgörande i de diskussioner som har förts kring NT 81:s översättning av brödbönen i Fader vår: \”Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer\”. Invändningarna mot den nya återgivningen har givetvis sällan varit av språkvetenskaplig natur. Få har något att sätta emot när expertisen säger att den sannolika innebörden av det grekiska uttrycket är det som står i NT 81. Men uppenbarligen har man ibland tänkt sig att det trots det skulle vara bättre att skriva \”Ge oss i dag vårt dagliga bröd\’. För det är ju så som texten har lästs av kristna under århundraden, kristna för vilka bönen med just denna lydelse har varit andlig vägkost och fostrat till ett heligt liv. Skall nu några språkprofessorer fa sätta sig över detta arv?

När man granskar saken närmare, märker man – som så ofta när traditionsargument åberopas – att de som argumenterar bara känner en del av traditionen. Brödbönen i Fader vår har under tidernas lopp getts många olika tolkningar. Och ser man till den kristna traditionen i stort, kan man inte säga att den tillämpning på den materiella nödtorften som \”vårt dagliga bröd\” nuförtiden normalt leder till är särskilt djupt förankrad. Den uppträdde i sin renodlade form först hos 1500-talets reformatorer. I äldre tider gavs brödbönen ofta en vid innebörd, öppen för tilllämpning på det andliga brödet (Guds ord eller Kristus själv), det eskatologiska brödet (livsbrödet i Guds kommande rike) och det sakramentala brödet (nattvarden). Om hänsyn till traditionen fattas vidare än som hänsyn till den mest näraliggande sedvänjan, kan man ur just traditionssynpunkt hävda att det är önskvärt med en översättning som håller möjligheterna till olika associationer och tillämpningar kring brödbönen öppna. NT 81:s formulering är av det då önskade slaget.

I det arbete med texter för katolsk gudstjänst på svenska som har bedrivits i ett par årtionden har frågan om bibelversion anmält sig gång på gång. En insikt som har trängt sig på är att det inte räcker med en enda version i alla sammanhang. För uppläsning i gudstjänsten duger bara en översättning som verkligen återger vad texterna betydde när de tillkom. Men i andra sammanhang i gudstjänstlivet då bibelformuleringar kommer till användning kan det vara legitimt och viktigt att snarare se till en formulerings bevisade \”bruksvärde\” än dess överensstämmelse med vad texten från början betydde. Det här har lett till mångfald i fråga om textversioner i de katolska liturgiska böckerna. För uppläsning används en bestämd bibelversion som anses uppfylla vedertagna krav på en översättning. Men i liturgiska sångtexter har man ibland valt andra lydelser. Det valet innebär inte att man påstår att det är så som respektive ställe \”egentligen\” borde översättas. Det utgör helt enkelt ett sätt att ta vara på formuleringar som bevisat sitt värde i det kyrkliga livet. Även om bibelöversättningen inte uttrycker sig så, möter därför i liturgin formuleringar som \”Detta är den dag som Herren har gjort\” (Ps 118:24 i bibelkommissionens översättning lyder annorlunda), \”Du har givit oss bröd från himmelen, som innehåller all ljuvlighet\” (vilket inte stämmer med Vish 16:20 i bibelöversättningen), \”Inför änglarna vill jag lovsjunga dig\” (trots att både 1917 års kyrkobibel och den nya psaltaröversättningen i Ps 138:1 talar om \”gudarna\”) och så vidare. Mångfald i fråga om bibelversioner har genom tiderna hört till den latinska liturgin.

Hänsyn till bibeln som helhet
Den kristna bibeln har två delar, Gamla och Nya testamentet. Kyrkan kan aldrig bortse från sin övertygelse att judendomens heliga skrifter har fatt sin slutgiltiga innebörd genom Jesus Kristus och att samma gudomliga plan och verk omvittnas av bibelns båda hälfter. Kristna i alla tider har konstaterat förbindelselinjer mellan de båda bibeldelarna och tolkat Gamla testamentet som pekande framåt mot Kristus och kyrkan. Detta sätt att läsa har sin grund i Nya testamentet.

Kyrkofadern Hieronymus deklarerade, trots allt det intresse han hade för Gamla testamentets hebreiska original: \”Vi som förstår bättre kan också uttrycka det bättre\”, dvs. kristna är bättre skickade än

judar att översätta Gamla testamentet (Prolog till Pentateuken). Ungefär så tänker tydligen många som oroar sig för att Gamla testamentet inte skall komma att översättas med så tydligt \”kristna\” hänsyftningar som man önskar. Det yttrar sig i irritation inför återgivningar som man kanske kan begripa resonemangen bakom men som man ändå finner svåra att svälja. Är det nödvändigt att skriva om en \”gudsvind\” i stället för \”Guds ande\” i början av skapelseberättelsen? Är det inte fel att återge orden till Abraham i Första Mosebokens tolfte kapitel med att \”alla folk skall önska sig den välsignelse du har fått\”, när nu Paulus tolkar texten annorlunda? Varför fördunkla sambandet mellan den tjugoandra psalmen och Jesu lidande genom att skriva \”Händer och fötter är skrumpnade\” i stället för \”Mina händer och fötter har de genomborrat\”? Försvagar man inte tron på jungfrufödelsen om man i Jesajaboken låter profeten utlova att en \”flicka\”, inte en \”jungfru\”, skall bli havande och föda en son?

Här måste man skilja på två saker. En sak är önskemålet att den hebreiska bibelns formuleringar skall översättas så att man förstår hur sådana senare tolkningar har kunnat uppkomma. Det är verkligen önskvärt att man gör det – i den mån det går. Problemet är att det inte alltid går. Ett språk är inte hur tänjbart som helst. Möjligheten att ge uttryck åt vad som ursprungligen menades och samtidigt skriva så att det blir omedelbart förståeligt hur en senare tolkning kunnat uppkomma är i praktiken begränsade. Man kan faktiskt inte samtidigt skriva \”gudsvind\” (eller \”väldig vind\”) och \”Guds ande\”, det går inte att kombinera \”skrumpnade\” och \”genomborrat\”.

Att i det läget välja bort den av allt att döma ursprungliga innebörden och föredra en senare tolkning är något annat. Det är ett ställningstagande som innebär att man säger – för att uttrycka saken teologiskt – att det är likgiltigt hur en utsaga menades och förstods på det stadium av den gudomliga uppenbarelsens historia då den tillkom. Visst kan man göra en sådan bibelversion. Men den är då inte längre en översättning av den givna texten. Insikten att en och samma utsaga i olika skeden har kunnat fattas på olika sätt tvingar till en mera mångfasetterad kristen hermeneutik eller tolkningslära, en hermeneutik som räknar med den historiska utvecklingen. I valsituationer måste översättaren skriva vad som rimligen menades när texten en gång tillkom. Det blir kommentatorers och den kyrkliga förkunnelsens sak att informera om valörer i det ursprungliga uttryckssättet som har kunnat leda till senare – och kanske existentiellt mera givande – uttolkningar.

Bibeln – kyrkans egendom?
Det pågående bibelöversättningsarbetet utgår från att översättningen av bibeln är en allmänt samhällelig och kulturell angelägenhet, inte bara en sak för de fromma eller för samfunden. Inga religiösa hänsyn har tagits när medarbetare i projektet har valts ut, utan saklig kompetens är det enda som har ansetts ha betydelse. En annan sak är att stor hänsyn tas till reaktioner på översättningsförslagen från bl.a. samfundens sida.

Önskemålet om \”specifikt religiösa hänsyn\” har ibland helt enkelt innebörden att man vill att de som sköter arbetet skall vara av en viss sort. Vi tangerar här givetvis känsliga områden. Hur rannsakar man hjärtan och njurar, och bör man göra det?

Internationellt är det ovanligt att bibelöversättandet sköts och finansieras som en allmänt samhällelig och kulturell angelägenhet. Och det finns skäl att tro att utvecklingen i vårt land går därhän att i framtiden kyrkor och samfund i samverkan tar huvudansvaret för framtida bibelöversättningar. Självklart finns det ingenting som säger att det behöver bli till men för översättningarnas kvalitet. Men denna säkert nödvändiga förändring bör beledsagas av viss eftertanke. Jag vill i det sammanhanget bara peka på två saker.

För det första: genom historiens utveckling har bibeln, född och framvuxen-inom den israelitiska, judiska och urkristna gemenskapens och trosgemenskapens ram, vandrat ut på den samhälleliga allmänningen. Var och en som vill kan skaffa sig bibeln och läsa den. Bibeltexterna sätter spår i människors liv långt utanför de kyrko- och samfundstrognas led. Detta säkert på både gott och ont; bibeln är inte alltigenom alldeles enkel att umgås med. Men bibeln är faktiskt inte längre bara kyrkornas och samfundens egendom. Det är också därför det är naturligt att översättningen av bibeln hanteras som något mer än som en samfundsangelägenhet. Dessutom har kyrkorna och samfunden själva brukat betrakta det som en viktig egenskap hos den heliga skrift att den – genom att det står det som faktiskt står i den, inte vad man vill att det skall stå – ständigt tvingar de fromma att konfronteras med något annat än de mest invanda föreställningarna och tankevanorna. Sakligt resonerande forskare som har som enda intresse att fa fram vad som faktiskt står har i så fall ett oumbärligt bidrag att ge – för att inte bibeltexterna i fromt nit skall komma att neutraliseras.

För det andra: religiösa människors sinne för värdet av objektivt, förnuftsbaserat språkligt och historiskt vetande varierar. Vill det sig illa, svänger konjunkturerna så att det i tongivande kretsar inom kyrkor och samfund inte är så noga med hur välinformerade bibelöversättarna är; huvudsaken är att de har det av samfunden önskade sinnelaget. Men då utlämnar man sig frivilligt åt föreställningen att attityder är viktigare än kunskap. Det bästa sättet för kyrkorna och samfunden att skydda sig mot sådan urartning inom de egna leden är att binda upp sig vid att även framtida översättningar skall göras under medverkan av högsta tänkbara fackkompetens.

Uppgiften att översätta bibeln kräver djup inlevelse i det som står i den. Men ingen har något att vinna på att uppgiften hanteras som om det bara vore frågan om att, under viss följsamhet mot språkutvecklingen, förse troende med en bibel som alltigenom ger uttryck för redan älskade och omhuldade stämningar och ståndpunkter. Det som kallas att ta \”specifikt religiösa hänsyn\” innebär i praktiken bara alltför lätt att man försöker oskadliggöra den faktiskt givna och inte sällan oroande texten. Önskemålet om en \”specifikt religiöst präglad\” översättning bör omformuleras till ett önskemål om en översättning som helt enkelt är bra.

Publicerad 1995 i nummer 8