Skapelse eller Big Bang?

BAUBERGER, STEFAN

Temat skapelse har i alla tider utgjort en beröringspunkt mellan naturvetenskap och teologi. Även idag måste teologin och den filosofiska gudstron sätta sig in i forskningsrön som rör dessa fält. I följande artikel presenteras i korthet de viktigaste resultaten från detta område tillsammans med en filosofisk och teologisk reflexion. Artikelförfattaren är lärare vid jesuiternas filosofiska högskola i München.

Av alla områden inom fysiken är kosmologin det mest spekulativa. Ändå är vid det här laget kosmologins grundläggande teorier så väl kartlagda att det är meningsfullt att tala om en kosmologisk standardmodell. Nyckelordet i detta sammanhang är Big Bang. Den moderna kosmologin anger denna universums födelse till för 15 miljarder år sedan. Begreppet Big Bang antyder att det handlar om ett extremt hett och ett extremt tätt begynnelsestadium och att universum sedan dess ständigt utvidgar sig som genom en explosion. Denna utvidgning kan observeras: de galaxer som är synliga för oss rör sig bort från vår galax och detta allt snabbare ju längre bort de befinner sig. Ett undantag utgör våra allra närmaste galaxer som vi hänger ihop med på grund av gravitationen. Denna utvidgning upptäcktes redan 1929 av Edwin Hubble.

Föreställningen om Big Bang, hur självklar den än tycks idag, accepterades inte alls från början av kosmologerna. Den allmänna relativitetsteorin som Albert Einstein utvecklade 1915 är den viktigaste förutsättningen för den moderna kosmologin. Av denna teori följer att universum har en utveckling i tiden, men Einstein själv var så främmande för denna tanke att han försökte modifiera sin egen teori redan två år senare, så att den skulle kunna förenas med ett stabilt kosmos. Därför införde han den så kallade kosmologiska konstanten i sin teori. I dag vet vi att inom ramen för den allmänna relativitetsteorin väsentligen endast två scenarier kan förenas med det kosmos som vi kan observera. Endera utvidgar sig universum efter Big Bang först, för att sedan efter många miljarder år åter sjunka ihop. Eller också befinner sig universum i en ständig utvidgning. Vilket scenario som slår in beror på materiens täthet i universum. Om denna är större än den så kallade kritiska tätheten räcker gravitationskraften hos universums massor till för att någon gång invertera utvidgningen.

Till frågan var och när Big Bang ägde rum måste läggas att tid och rum enligt relativitetsteorin uppstod först i och med universum vid Big Bang. Det fanns ingen tid före Big Bang och Big Bang skedde inte på någon bestämd plats. Universums utvidgning sker inte i något rum som redan finns, utan rummet uppstår självt genom utvidgningen. Även om det övergår vår föreställningsförmågas gränser är detta ändå en konsistent och oavvislig konsekvens av den allmänna relativitetsteorin.

Ytterligare en fråga i detta sammanhang gäller centrum för utvidgningen av universum. Om alla galaxer rör sig bort från oss så kan vår galax inte karaktäriseras som centrum för expansionen. För att klargöra att så inte är fallet kan man tänka sig bilden av en ballong som blåses upp. Punkterna på en sådan ballong fjärmar sig från varandra. Samtidigt är observationen från varje punkt sett densamma: alla andra punkter fjärmar sig från denna. Samma sak gäller för en gummiduk, som tänjs likformigt.

Med ballongen har vi infört en modell som också kan visa det så kallade krökta rummet i den allmänna relativitetsteorin. Man betraktar en tvådimensionell yta som kröks i ett tredimensionellt rum. På en sådan yta gäller inte den euklidiska geometri som vi lärt oss i skolan. Man kan till exempel ta en sfärisk triangel på jordytan med hörnen i nordpolen, ön Sumatra och Gabun i Västafrika. En blick på jordklotet ger vid handen att denna sfäriska triangel har tre stycken räta vinklar. Vinkelsumman uppgår alltså till 270 grader, inte 180 som den euklidiska geometrin föreskriver. Men trots detta kan man tillämpa geometrin på sådana krökta ytor även om ytorna har en oregelbunden krökning. I det fallet måste naturligtvis krökningen för varje enskild punkt på ytan vara känd. Geometrin för krökta ytor kan generaliseras för ett tredimensionellt rum och även för den fyrdimensionella rumstiden vilket inte längre kan åskådliggöras. Med en sådan geometri beskrivs gravitationen i den allmänna relativitetsteorin. I vardagslivet är effekten av rummets krökning alldeles för liten för att man skall kunna observera den. Därför är den euklidiska geometrin grundprincipen för vår perception.

För kosmologin är det av betydelse att skilja mellan positiv och negativ krökning. I ett positivt krökt rum är vinkelsumman av en triangel mer än 180 grader. Ett universum som efter utvidgandet åter drar ihop sig (tätheten är högre än den kritiska tätheten) har en sådan struktur. Ett sådant universum har en analog topologi som ytan av en sfär: rummet är obegränsat men är trots detta av begränsad storlek. (Detta gäller i vart fall för alla enkla topologiska modeller.) I ett rum med negativ krökning uppgår vinkelsumman till mindre än 180 grader. Ett sådant universum utvidgas i all evighet (tätheten är mindre än den kritiska tätheten). I detta fall är universum oändligt stort liksom också i gränsfallet (tätheten lika med den kritiska tätheten) till det ”flacka universum”, där den euklidiska geometrin gäller för stora avstånd. De senaste observationerna pekar hän mot att universum är ”tämligen” plant.

Universums tidiga historia

Enligt den allmänna relativitetsteorin var det universum som vi kan observera vid Big Bang sammandraget till en punkt och det hade en oändligt hög täthet och temperatur. Det är en singularitet (oändlighet) av fysikaliska storheter som står i motsats till den vanliga uppfattningen om fysikaliska lagar. Man måste emellertid lägga märke till att den moderna fysiken utgår från att vid extremt höga temperaturer, det vill säga extremt höga energier hos materien, gäller inte längre den allmänna relativitetsteorin. För att beskriva detta tillstånd behöver man en teori som utan motsägelser förenar relativitetsteorin och kvantteorin (respektive kvantfältteorin). Denna teori har man trots stora ansträngningar ännu inte funnit. Detta problem berör endast de första 10-43 sekunderna efter Big Bang (den så kallade plancktiden). Detta tidsintervall är extremt kort, mycket kortare än allt som kan mätas med dagens högteknologiska atomklockor.

En ordinär lärobok i fysik som behandlar kosmologin beskriver denna plancktid självironiskt som ”mytisk” för att därmed antyda att alla utsagor om denna tid är ytterst spekulativa. Det är intressant att konstatera att många populära böcker om kosmologi (till exempel Stephen Hawkings) gör anspråk på att ha god kunskap om detta tidsintervall. Detta visar på ett typiskt problem för populärvetenskapliga framställningar av fysikaliska teorier. Lekfolket är hänvisat till experter som populariserar och dessa i sin tur utger ofta (som Hawking) sina egna spekulativa och i fackkretsar ännu omstridda teorier för att vara vetenskapliga rön.

På den ”mytiska tiden” följde en tidsepok för vilken vi inte känner till materiens lagar men likafullt kan extrapolera dem på ett meningsfullt sätt. Denna tid måste man ange till minst 10-10 efter Big Bang, alltså en tiondel av en nanosekund. De fysikaliska teorierna för denna tid är fortfarande spekulativa. Under denna tid bildades ur det heta begynnelsetillståndet de elementarpartiklar som vi känner till i dag. Härtill finns det modeller som på ett meningsfullt sätt kan beskriva ”materiens uppkomst”, men hittills har detta inte kunnat bekräftas genom några experiment. Många kosmologer spekulerar också om att det under en mycket kort tid efter Big Bang, 10-34 sekunder, förekom en så kallad inflatorisk fas under vilken universums expansion avlöpte extremt snabbare än före och efter denna tidsrymd.

Efter 10-10 sekunder avkyldes materien till en temperatur av 1015 grader kelvin. Materien fick därmed en genomsnittsenergi på 100 GeV (100 miljarder elektronvolt) som man i dag uppnår i den starkaste partikelaccelerationen i LEP vid kärnforskningscentret CERN i Genève och i TEVATRON vid Fermilab i Chicago. Därför ger experiment med dessa partikelacceleratorer kunskap om tillståndet i denna extremt heta materia under denna korta tid efter Big Bang. Man kan anta att det under denna tid uppstod en gas, respektive en plasma, ur alla för oss kända elementarpartiklar.

Under några minuter efter Big Bang pågick en process som betecknas som nukleosyntes: ur kvarkar uppstod protoner och neutroner, ur vilka atomkärnor av väte och helium bildades liksom i ringa omfattning lätta grundämnen. Av kosmologins standardmodell följer att det då måste ha uppstått väte och helium i ett massförhållande på ungefär 3:1, vilket stämmer mycket väl överens med astronomiska observationer. Dessa utgör en viktig bekräftelse på denna modell.

Det dröjde emellertid ännu ungefär 300 000 år till dess att kosmos var så väl avkylt att materia av det slag som vi i dag finner på jorden kunde uppstå. Vid denna tid avspjälkades materien från universums strålning. Värmestrålningen som då fortfarande hade en temperatur på ungefär 10 000 kelvin är i dag avkyld till bara 2,7 kelvin. Denna strålning är den så kallade kosmiska bakgrundsstrålningen som kan tas emot lika från alla universums riktningar. Den upptäcktes av en tillfällighet 1965 och är en ytterst viktig bekräftelse på kosmologins standardmodell.

Under universums vidare historia bildades galaxer och stjärnor. Ju mer massa stjärnorna har, desto intensivare och kortare tid brinner de. Mycket tunga stjärnor exploderar vid slutet av sitt förlopp som en supernova varvid tunga grundämnen bildas som i sin tur behövs för att forma planeter. Av resterna från en sådan explosion har vår sol med sina planeter uppstått som en andra generationens stjärna.

Öppna frågor

En öppen fråga inom den moderna standardmodellen för kosmologin gäller den kosmologiska konstanten. Denna beskriver en likformig repulsion i rummet som motverkar gravitationen. Som redan nämnts hade Einstein infört denna idé för att undvika tanken om kosmos utvecklingshistoria. Senare förkastade han idén och betecknade den som den största blundern i sitt liv. Men den senaste tidens observationer pekar mot att det faktiskt finns en sådan avstötande kraft. De moderna teorierna om materien förutsäger en sådan effekt hos vakuum, men leder till en alldeles för stor kosmologisk konstant som inte är förenlig med observationerna.

Ytterligare ett oklart kapitel är frågan om ”mörk materia”. Observationer av galaxernas rotation och galaxer i galaxanhopningar och ljusavböjning genom galaxer medger att man kan sluta sig till massor som genom sin tyngdkraft påverkar denna rörelse. Då visar det sig att denna mörka materia är minst 30 gånger så stor som all observerad materia, det vill säga stjärnor. Även om man tar hänsyn till icke observerbara gasmoln och andra små icke observerbara himlakroppar, får man inte på långt när den nödvändiga massan. Man sluter sig därav till att den största delen av universums massa finns i en form som hittills är fullständigt okänd för oss. Denna materia borde vara tämligen jämt fördelad i galaxerna och bara stå i en växelverkan genom gravitationen med den för oss kända materien. Några spekulativa utvidgningar av teorin om materia förutsäger visserligen elementarpartiklar med dessa egenskaper, men man måste nyktert konstatera att man nästan inte vet något om den största delen av universums massa. Inklusive den mörka materien är, enligt aktuella observationer, universums masstäthet tämligen precis lika med den kritiska tätheten. Universum är alltså i stort sett plant och inte krökt.

Detta räcker som en sammanfattning av kosmologins standardmodell. Ytterligare ett begrepp har dock stor betydelse: den antropiska principen1 och ”fininställningen”. Fysikaliska beräkningar visar att uppkomsten av planeter som möjliggör uppkomsten av liv och de kemiska egenskaperna för biomolekylerna är extremt känsliga för naturkonstanter. Man kallar detta ”fininställningen”. Redan de minsta variationer, till exempel av styrkan på en växelverkan, skulle förändra universum på ett sådant sätt att det inte längre vore möjligt för liv att uppstå.

Exempel på detta är att uppkomsten och frisättandet av tunga grundämnen i en supernova inte skulle vara möjligt om den ”svaga kärnkraften” (en av de grundläggande krafterna enligt den moderna elementarpartikelfysiken) bara vore en aning starkare eller svagare. Om den ”starka kärnkraften” bara vore en smula annorlunda, skulle det inte finnas något stabilt element av kol, som är principen för alla levnadsformer på jorden, inte heller kunde stjärnornas kärnreaktion fungera. Samma sak gäller för elektromagnetismen och gravitationskraften. Det ser alltså ut som om universum vore just så konstruerat att livets uppkomst och evolution blev möjlig.

Skapelse

Frågan om de filosofiska och teologiska följderna av den moderna kosmologin skall inledas med ett citat av Arnulf Kanitscheider, en av de mest konsekventa naturalisterna2 bland de moderna naturfilosoferna: ”Det återstår egentligen bara två springande punkter som idag kan föranleda en diskussion om sambandet mellan ett naturligt universum och en möjlig transcendens: universums ursprung och fininställningen av konstanter och de kosmiska parametrar som utgör de nödvändiga betingelserna för livets uppkomst.”

När Big Bang-teorin uppkom hälsades den av vissa kretsar i den katolska kyrkan med tillfredsställelse. Plötsligt tycktes det naturvetenskapligt klargjort vad ”skapelse” betydde: en skapare har satt igång allt, även Big Bang som inte kan förklaras naturvetenskapligt. Bara den fortsatta utvecklingen är tillgänglig för naturvetenskapen.

Denna uppfattning är på många sätt naiv. Den utgår från ett tänkesätt om en motsättning mellan naturvetenskap och teologi som inte längre är aktuell. Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det på ett träffande sätt: ”Det framstår tydligt för mig … att man inte får låta Gud figurera som en tillfällig ersättare för vår ofullkomliga kunskap; ty om gränserna för kunskapen ständigt måste flyttas fram följer av detta att också Gud alltid blir ivägskjutsad framåt och därför följaktligen befinner sig på en ständig tillbakagång. I det som vi urskiljer, skall vi finna Gud, inte i det som vi inte ser.”

Med hjälp av frågan om Big Bang kan man på ett aktuellt sätt studera hur detta framskjutande av kunskapen försiggår. Vi skall göra tre försök att exemplifiera och visa hur fysiken självklart också försöker att förklara Big Bang.

En naturvetenskaplig förklaring av Big Bang

En populär teori kommer från den ryske fysikern Andrej Linde. Enligt denna teori är vårt universum bara ett av många, som genom kaotiska kvantfluktuationer och en därtill hörande inflationär fas har uppstått ur ett ”moderuniversum”. Denna teori är ytterst spekulativ, men teorins begrepp är helt meningsfulla. Lindes teori förklarar Big Bang, men i visst avseende skjuter han bara problemet med alltings början till moderuniversum. Men den har ändå ett värde som förklaringsmodell, eftersom å ena sidan ingen riktig singularitet (oändlighet) framställs i vilken de fysikaliska lagarna förändras diskontinuerligt och å andra sidan ingen tidslig början måste postuleras för moderuniversum. Tid och rum uppkommer med varje dotteruniversum och moderuniversum existerar så att säga utanför tiden. De många dotteruniversa har i Lindes teori inget kausalt samband med varandra. Ur vetenskapsteoretisk synpunkt är denna föreställning diskutabel eftersom de andra universa i princip inte går att observera. Men man måste betänka att det inom den kosmologiska forskningen är ofrånkomligt att i viss mån extrapolera från naturlagarna, eftersom deras giltighet inte kan prövas experimentellt. Den empiriska möjligheten att testa är bara ett kriterium i sådana sammanhang. Viktig är också hållbarheten i kontext med de fysikaliskt plausibla teorierna.

Den redan nämnda teorin av Stephen Hawking och Jim Hartle är ett annat exempel på hur den moderna fysiken försöker att förklara Big Bang. Denna ansats är typisk för den så kallade kvantkosmologiska riktningen. Den utgår från att när man använder kvantmekanik på kosmologin upphävs en skillnad som annars alltigenom präglar fysikaliska förklaringar: skillnaderna mellan ett systems begynnelsevillkor och dess lagar. Man måste på vanligt fysikaliskt sätt att arbeta känna till både ett systems begynnelsevillkor och de lagar som ligger till grund för det för att kunna göra förutsägelser för systemet i fråga. På motsvarande sätt förklarar begynnelsevillkoren tillsammans med en lag ett senare observerat förhållande i det fysikaliska systemet. Big Bang är det första begynnelsevillkoret i den nuvarande kosmologiska standardmodellen. Kvantkosmologier, åtminstone den av Hawking, gör nu anspråk på att kunna förklara kosmos som helhet med hela dess utvecklingshistoria utifrån en fysikalisk lag. Det är en förklaring som inte omfattar tid. Den motsvarande fysikaliska lagen förklarar inte bara en utveckling i tid utan också varför tiden överhuvudtaget existerar.

I Hawkings teori framställs dessutom Big Bang inte som någon singularitet i de fysikaliska parametrarna. Detta skall uppfattas på följande sätt: Big Bang som utgångspunkt för tiden är enligt en vanlig uppfattning naturligtvis en speciell utmärkt punkt. Men i Hawkings kvantkosmologi sammansmälter rum och tid omkring denna punkt till en oskiljaktig enhet. Tidens början utmärkes bara godtyckligt genom vårt val av tids-rumskoordinater, som i denna punkts omgivning inte kan bestämmas fysikaliskt entydigt. Det är analogt till bestämmandet av nord- och sydpolen på jordytan genom valet av longituder och latituder: alla longituder löper samman någonstans som på världskartan kan anges med en punkt. Om man ser på jorden helt enkelt som på ett klot utan att ta hänsyn till jordens rotationsaxel, då är detta utmärkande av nord- och sydpolen godtyckligt. Det beror på vårt val hur longituder och latituder markeras på jorden. Likaså är i Hawkings teori tidpunkten för tidens början inte fysikaliskt angiven och universum har lika lite en tidslig som en rumslig begränsning, på samma sätt som jordytan inte har någon begränsning. Hawking uttrycker detta:

”Om universum hade en början kunde vi utgå från antagandet att det skulle ha skapats av en skapare. Men när universum verkligen nu är helt slutet i sig själv, när det verkligen inte finns några gränser och ingen utkant då har det varken någon början eller något slut: det utgör helt enkelt ett vara. Var funnes det då utrymme för en skapare?”

Hawking/Hartle-teorin är på intet sätt bevisad. Den motsägs till och med av nyare kosmologiska data. Linde och Hawkings teorier skall bara ses som ett exempel på att fysiken strävar efter att sluta de luckor som fortfarande står öppna i förklaringsmodellen och att det med all sannolikhet finns en principiell möjlighet att komma dithän, även om det inte går att förutsäga om sådana teorier någonsin skall kunna testas empiriskt.

Även Kanitscheider försöker sig på en naturalistisk lösning på problemet med alltings början som emellertid är mindre övertygande. Enligt hans analys hör Big Bang som begynnelsesingularitet inte till universum och dess historia på samma sätt som det i matematiken inte finns någon slutpunkt i ett öppet intervall. Därmed är Big Bang som singularitet i sig själv absolut inte någon historisk händelse och därmed behöver den inte förklaras. Kanitscheider drar därav följande slutsats:

”Om man bygger på rationella teologer som Richard Swinburne, med ett gudsbegrepp som uppfattar Gud som ett förnuftigt väsen, inriktad på att vilja skapa universum, då kan denna förutsättning inte stämma överens med resultatet av singularitetsanalysen enligt vilken universum existerar rakt av utan orsak och utan nödvändighet och utan sannolikhet.”

Detta citat är en bra utgångspunkt för att klargöra frågan om hur skapelse som teologiskt och filosofiskt begrepp står i ett meningsfullt samband med kosmologin. Ovan har vi redan fastställt att det inte duger att använda Gud som en räddningsplanka när naturvetenskapen stöter på gränser. Detta är också ett krav av teologiska skäl. Om, när inga fysikaliska orsaker finns, Gud petas in, då är Gud helt enkelt bara en länk i kedjan av orsaker. Men detta är inte förenligt med tron på Guds transcendens. I den teologiska traditionen får detta problem sin lösning genom att man talar om Gud som förstahandsorsak medan övriga orsaker betraktas som andrahandsorsaker. Gud är alltings förstahandsorsak genom att vara den yttersta möjlighetsbetingelsen för alltings existens, medan andrahandsorsakerna är de inomvärldsliga skapande orsakerna, som för sin existens är beroende av Gud: I Thomas av Aquinos skapelseteologi kan de inomvärldsliga andrahandsorsakerna vara verksamma endast därför att Gud med sin kraft ständigt skapar och upprätthåller dem. Bara i förbindelse med Guds skaparkraft kan ett skapat ting frambringa ett annat ting. Dessa två typer av orsaker skall dock inte betraktas som två från varandra helt åtskilda orsaker, där var och en så att säga till hälften förorsakar skeendena i världen. Snarare är det så att allt som sker i världen förorsakas helt och hållet av båda typer av orsaker, men i olika avseenden.

Å andra sidan visar just Lindes och Hawkings och Hartles teorier på den fysikaliska orsaken till Big Bang, att varje naturalistisk, snävt naturvetenskaplig förklaring som förklarar något, alltid bara står i relation till en ny lag, som i sin tur förklarar något. Naturvetenskapen kan inte förklara sig själv, utan den kan bara härleda allt ur allmännare och enklare lagar. Till slut leder detta till den klassiska filosofiska frågan, varför något överhuvudtaget existerar och varför det inte snarare finns ingenting alls. I synnerhet när man i den moderna fysiken på en fundamental nivå postulerar allt på rent allmänna symmetrilagar. Man påstår att teologer, som i detta läge sätter in Gud, där de fysikaliska lagarna sviker gör sig skyldiga till ett gränsöverskridande. Citatet från Kanitscheider gör det tydligt hur ett gränsöverskridande i själva verket sker i motsatt riktning. Även fysiker som Hawking kan med sina förklaringar av fysikaliska lagar leda dem tillbaka till ännu mer fundamentala lagar som slutligen existerar utan förklarlig orsak. Men därur kan man inte härleda att det inte är tillåtet att ägna sig åt andra förklaringsmodeller.

Skapelsebegreppet

I den skolastiska traditionen i teologin förknippas begreppet skapelse med begreppet orsak (causa): Gud som världens förstahandsorsak. Detta begrepp missförstås ofta i dag. Den moderna naturvetenskapen känner inte till det mångfacetterade aristoteliska orsaksbegreppet. Det orsaksbegrepp som till exempel ligger till grund för Thomas av Aquinos skapelseteologi hänger ihop med denna ontologi och betyder ”ett likagörande, ett självöverförande, att bli substans”. Däremot inskränker sig den naturvetenskap som inte förutsätter en så rik ontologi för det första till verkansorsaker och för det andra uppfattar den dessa endast i betydelsen av på varandra följande företeelser, som försiggår efter en bestämd regel.

För att utveckla ett adekvat skapelsebegrepp finns bara två möjligheter: Man kan, och detta är den första möjligheten, beklaga att den moderna vetenskapen använder orsaksbegreppet så snävt och försöker förena det traditionella skapelsebegreppet med modern naturvetenskap. Men detta skulle förutsätta att man också övertog den ontologi som ligger till grund för det skolastiska skapelsebegreppet. Den andra möjligheten, och det är för den som det här pläderas, består i att utveckla ett skapelsebegrepp, som undviker att försnäva det naturvetenskapliga programmet men ändå accepterar dess språk. Då kan man för att förstå skapelsen ersätta begreppet ”orsak” med begreppet ”förklaring”: Gud som den yttersta förklaringen till världen. Begreppet ”förklaring” används också inom naturvetenskapen på ett flerbottnat sätt. Det har redan påvisats ovan att man just inom kvantkosmologin går nya vägar.

Utan att man uttryckligen reflekterar eller försvarar det, ”förklarar” kvantkosmologerna universum inte längre efter ett tidsligt förlopps schema, utan de postulerar en grundläggande fysikalisk lag, utanför tiden, som förklarar universum som en rumtidslig enhet.

Om man utgår från begreppet ”förklaring” kan man anföra följande mot Kanitscheiders naturalistiska invändning mot skapelsen: Det skapelsebegrepp som Kanitscheider lägger till grund, vilar på en primitivt uppfattad transcendens, som visserligen också ligger till grund för en naiv teologisk uppfattning av Big Bang som skapelseakt. Skapelse är för Kanitscheider att ”en extern orsak agerar som ursprung till det nyskapade objektet”. Därmed framställer han skaparen som förorsakande objekt, visserligen i betydelsen verkansorsak, bredvid ett skapat objekt. Swinburne, som Kanitscheider kritiserar, tänker emellertid differentierat. För honom är förklaringen genom gudshypotesen inte en förklaring genom ytterligare en orsak i den naturvetenskapliga orsakskedjan, utan den är en ”personal förklaring”.

Begreppet ”personal förklaring” förtjänar att belysas ytterligare. En naturvetenskaplig förklaring följer det schema som ovan beskrivits i samband med kvantkosmologin: ett fenomen anses tillräckligt förklarat när det ur begynnelsevillkoren kan härledas tillsammans med en allmän lag. I en ”personal förklaring” däremot ”blir förekomsten av ett fenomen återfört på det intentionala görandet av en rationellt handlande”, som Swinburne skriver i sin bok om Guds existens. Personers handlande låter sig å ena sidan förklaras personalt men å andra sidan också delvis naturvetenskapligt. Den personala förklaringen bygger på den intention som ligger bakom handlingen. Den naturvetenskapliga förklaringen beskriver däremot hur nervimpulser och muskelrörelser åstadkommer handlingssättet i fråga. De båda förklaringsmönstren hör alltså hemma på olika nivåer och de kan existera bredvid varandra. En strängt reduktionistisk inställning hävdar att den personala förklaringen låter sig fullständigt reduceras till det naturvetenskapliga. Swinburne argumenterar mot en sådan reduktionism, och företräder alltså uppfattningen att personala förklaringar har ett eget oberoende förklaringsvärde. Den som alltid tillskriver människan en verklig frihet måste slutligen följa Swinburnes tes. Därmed kan man tillerkänna personala förklaringar ett självständigt och oavhängigt värde. En förklaring som omfattar Guds handlande kan nu förstås i betydelsen av en sådan personal förklaring, med den skillnaden att denna förklaring på intet sätt är tillgänglig för en naturvetenskaplig förklaring.

Inom ramen för en kristen teologi förefaller det naturligtvis enkelt att tala om en personal förklaring till världen. Hittills har vi endast visat att en sådan uppfattning inte innebär någon motsättning till en naturvetenskaplig förklaring. Ett ytterligare steg innebär den filosofiska frågan om skapelse låter sig påvisas eller försiktigare uttryckt om världens existens visar hän mot en skapare. I det sista avsnittet av artikeln skall denna fråga än en gång behandlas.

På en punkt måste förvisso begreppet ”personal förklaring” ytterligare ifrågasättas och preciseras. Detta begrepp implicerar, när det uppfattas naivt, att en orsakande person, nämligen Gud, står bredvid den värld som skapas. Därmed förutsätter man en överordnad ståndpunkt från vilken världen skall kunna betraktas, som bredvid varandra stående. Gud, sedd i detta perspektiv framställs som ett objekt som läggs till världen. Detta motsvarar inte ett utvecklat transcendensbegrepp så som kristendomen uppfattar Gud: skapelse är en personal förklaring av världen och därför får skaparen inte uppfattas som en person som existerar i världen som andra saker eller personer, utan som transcendent i förhållande till världen.

Den antropiska principen

Hittills har frågan om skapelsen sammankopplats med en förklaring av världens existens. Den andra ”neuralgiska punkten” (Kanitscheider) för den naturalistiska uppfattningen är den antropiska principen, respektive finavstämningen, av de grundläggande fysikaliska parametrarna. Det ligger tankemässigt nära att universum på grund av detta planerats, så att livet och slutligen tänkandet, självmedvetandet uppstår. En sådan plan är en meningslös idé inom ramen för naturalismen.

I detta sammanhang finns två naturalistiska lösningsmöjligheter. Den första, och mest övertygande faller inom ramen för att man postulerar existensen av många universa, som Lindes modell av den kaotiska inflationen. Om det faktiskt finns många universa och om varje universum har naturkonstanter med andra värden (enligt vad som nödvändigtvis framgår av dessa teorier) då finns det bland alla dessa många universa också några hos vilka finavstämningen stämmer så att tänkande, observerande och självmedvetna varelser uppstår. Nu är det inget under att dessa väsen förekommer på ett sådant sätt i ett fint avstämt universum. Ty bara i universa där finavstämning föreligger uppstår sådana väsen. Förklaringen är konsistent men inte speciellt enkel.

En andra naturalistisk lösningsmöjlighet för finavstämningens del består i att inom ramen för fysikens generella teori visa att naturkonstanterna (på grund av symmetrivillkoren) måste ha just de värden som de just har. Därmed eliminerar man visserligen en ”planerare” som förutseende noga har fixerat alla dessa enskilda värden. En förvåning tycks ändå kvarstå, nämligen att naturens symmetri samverkar just så att den möjliggör uppkomsten av kännande och självmedvetna levande varelser.

Sammanfattningsvis kan man säga: på den grund som skisserats av de naturalistiska lösningsmöjligheterna för den antropiska principen, kan visserligen inte något gudsbevis i sträng mening stödja sig. En förklaring till universums finavstämning genom skapelsen är emellertid att den, i jämförelse med den komplicerade modell som naturalisterna åberopar sig på, är minst så rationell i sina förklaringar som dessa. Det är inte rationaliteten som vägleder den naturalistiska förklaringen i detta sammanhang utan dogmen att allt måste vara naturalistiskt förklarbart. Man måste tillstå att denna dogm har visat sig vara mycket framgångsrik för naturvetenskaperna. Men i slutänden måste naturalisterna helt enkelt tro på denna dogm utan att ytterligare kunna försvara den rationellt.

Perspektiv

Vi har ovan visat att skapelsen i betydelse av en ”personal förklaring” av världen inte står i motsättning till den moderna kosmologin. Det återstår ännu några öppna frågor hur långt en sådan förklaring kan försvaras rationellt. Universums finavstämning ger i vart fall goda argument för en sådan förklaring. Det lönar sig till slut att sammanfatta och vidareföra en sådan argumentation och att begrunda några åsikter som framfördes i början av artikeln.

Kanitscheider varnar i sin bok Spektrum der Wissenschaft med rätta för ett ytligt sammankopplande av vetenskap och religion och för en provisoriskt insatt gud, som alltid kan förklara allt det som den nuvarande naturvetenskapen inte kan förklara. När han berör dessa förhållanden är hans position rent reduktionistisk: för det som naturvetenskapen inte har några förklaringar finns det principiellt inga förklaringar. Då en förklaring alltid måste kunna anknyta till en annan förklaring, finns det på frågor om, varför det överhuvudtaget finns något och inte ingenting, av rent logiska skäl inget svar. Därmed reducerar han förklaringen på den naturvetenskapliga modellens förklaringar till ett samband av orsak och verkan. För universums finavstämning avstår Kanitscheider uttryckligen från en förklaring och drar sig därpå tillbaka till att det i fysiken alltid finns en rest av kontingens. En skapelseteologi som vilar på en rationell förklaring som går utöver en naturvetenskaplig modell hotas inte av Kanitscheiders naturalistiska kritik. Tvärtom kan den åberopa sig på den och till sist få ett stort förklaringsvärde.

En allvarlig kritik av skapelseläran, uppfattad som en personal förklaring av världen, ger Weinberg i sin bok Bilden av vetenskapen. Den kulminerar i följande sats: ”Om vi någonstans kan se skaparens handskrift så är det i de grundläggande naturlagarna. Så vitt vi kan se är de fullkomligt opersonliga och har ingen speciell betydelse för livet.” Till detta lägger Weinberg teodicéproblemet och kommer till slutsatsen, ”att det inte finns några tecken på sådana kvaliteter som skulle hänvisa till en skapares handskrift”.

Om en skapelseteologi kan besvaras i enlighet med teodicéproblemet skall inte undersökas här. För övrigt framställer Polkinghorne i anslutning till Weinberg en mycket god positiv grund för en skapelseteologi. Utgångspunkten är det naturvetenskapliga perspektivets ensidighet: ”Vetenskapen inskränker sig själv då den endast befattar sig med en speciell sorts erfarenheter. De berör grovt uttryckt den opersonliga dimensionen av verkligheten.” Detta naturvetenskapliga program är mycket framgångsrikt men det har också bestämda gränser eftersom det principiellt utesluter viktiga aspekter av verkligheten. Ett talande exempel är estetiken: man kan beskriva ett musikstycke fullständigt naturvetenskapligt när man undersöker vågrörelserna i luften liksom hur de inverkar på örat. På så sätt har man inte alls förstått den väsentliga aspekten på musik. En metafysik som förtjänar namnet, skulle göra anspråk på att vara en teori för allt och i synnerhet för det subjektiva, personliga som undgår naturvetenskapen. Mot bakgrunden av ett sådant betraktelsesätt är enligt Polkinghorne fysiken i sin rationella skönhet och begriplighet ”genomträngd av tecken på Anden”. Denna tolkning liksom observationen av finavstämningen och fenomenet med den religiösa erfarenheten leder Polkinghorne till slutsatsen: ”Jag tror därför att en tilltalande, logisk och intellektuellt tillfredsställande förklaring är att det faktiskt finns en gudomlig ande bakom den vetenskapligt erkända rationella ordningen i universum.”

Sammanfattningsvis kan man säga: skapelseteologin hotas verkligen inte av den moderna kosmologin. Och den måste heller inte försöka att försona ett traditionellt skapelsebegrepp (Gud som orsak till världen) på ett konstlat sätt med den samtida naturvetenskapen. Visserligen visar Polkinghornes argument om rationaliteten i ett modernt skapelsebegrepp också på en personal förklaring av världen, visserligen inte nödvändigtvis enligt en traditionell skolastisk metafysik, men ändå på en bestämd ontologi. Naturalisten inskränker sig till den ”opersonala” dimensionen av verkligheten. Logiskt är det ett cirkelbevis att han inte låter någon personal världsförklaring gälla som rationell. Han kan bara åberopa sig på det moderna naturvetenskapliga programmets ”framgång”, men står också därmed inför att hans förklaringar på en viss punkt avbryts. Inom ramen för en metafysik, som inte bara accepterar det opersonliga som en realitet utan också det subjektiva och personala, tillhandahåller däremot just den fysikaliska förklaringen i dess ”rationella skönhet och begriplighet” (Polkinghorne), inklusive fenomenet med finavstämningen, en rationell vink om skapelsen. Skapelse i betydelsen en personal förklaring av den existerande världen är därmed inte räddningsplanka eller en tillfällig ersättning, där den naturvetenskapliga förklaringen ännu inte räcker till. Skapelse betyder en förklaring av världen på en annan nivå, och denna förklaring är rikare än varje naturvetenskaplig teori.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Noter

1 Här åsyftas den s.k. svaga antropiska principen: universum är så beskaffat att utveckling av liv och intelligenta varelser kunnat utvecklas.

2 Den filosofiska naturalismen menar att naturen är det enda som existerar och är verkligt. Allt är resultatet av ett blint verkande naturförlopp.

Publicerad 2001 i nummer 5