Skolans religionskunskap i ett längre tidsperspektiv

PER BESKOW

I Sverige har religionens plats på skolschemat varit en tvistefråga på senare år. Hur skall undervisningen se ut så att den varken kolliderar med religionsfriheten eller med det kritiska förhållningssätt som förutsätts i dagens skola? Efter en lång tid av kontroverser tycks det nu finnas en villighet till samförstånd som framgår av samtalet i Riksdagens första kammarsal den 25 mars, men det saknas alltjämt en genomtänkt planering.

Problemet är långt ifrån något nytt. När den gamla kristendomskunskapen byttes mot religionskunskap under 1960-talet framhölls det att undervisningen skulle vara ”objektiv” och alltså inte fick vara bunden till någon särskild åskådning. Ämnet splittrades snart upp i två huvuddelar, en faktarelaterad och en frågerelaterad del. Undervisningen skulle dels ge upplysning om olika religioner och religiösa fenomen i världen, både i det förflutna och i nutiden, dels skulle den ta upp olika existentiella livsfrågor som angick eleverna, då ofta i samtalsform. Denna sistnämnda del tilldrog sig största intresset men var samtidigt svårast att ge en ”objektiv” prägel. Själv har jag alltid varit mer intresserad av faktadelen som ingalunda består enbart av torra sakupplysningar. Man kan mycket väl beskriva en religiös rörelse på djupet och dess roll i enskilda människors liv utan att det behöver strida mot kravet på opartiskhet och saklighet.

Genom olika yttre omständigheter kom jag efter min disputation 1962 att få pröva på en stor del av den religionskunskap som fanns i dåtidens Sverige. Under 60-talet undervisade jag till en början på flera gymnasier (också i filosofi) och i någon mån på högstadiet. Från 1967 blev det i stället folkskoleseminarium/lärarhögskola inklusive mellanstadieklasser i försöks- och demonstrationsskola. Jag avslutade denna period i mitt liv med att 1972–1973 vara lärare på ett engelskt college för lärarutbildning. Från hela denna tid minns jag inte ett enda fall då min undervisning ansågs kontroversiell, vare sig av elever eller av kolleger. För mig handlade det alltid om att ge kunskaper om religion, inte att propagera någon särskild åskådning. Min inställning till religionskunskapen i skolan finns uttryckt i min numera föråldrade handbok för mellanstadielärare, Trons vägar (10:e upplagan 2003).

Under mitt år i England hade jag förmånen att lära känna professor Ninian Smart, som på den tiden hade stort inflytande över utformningen av religionskunskapen i de brittiska skolorna, och vi kom mycket väl överens. Han var själv anglikan och imponerade genom sin förmåga att göra undervisningen helt icke konfessionell för att inte säga agnostisk och samtidigt i högsta grad stimulerande. Just under detta år, då stridigheterna mellan katoliker och protestanter pågick som värst i Nordirland, gjorde han en turné där och undervisade i olika skolor om buddhismen! I det religiöst upphettade klimatet ville han visa att det går att undervisa om religion på ett lugnt och sakligt sätt. Det viktiga för honom var att den information som gavs var korrekt och relevant. Som han uttryckte det bör en religion, låt oss säga islam, framställas på ett sådant sätt att en närvarande muslim uppfattar beskrivningen som riktig. Det är naturligtvis en svår uppgift, men jag anser fortfarande att Ninian Smarts inställning är den enda rimliga för en religionslärare i en skola som kräver neutralitet i livsåskådningsfrågor.

Det största problemet var oftast de läromedel som fanns till förfogande och som jag inte alltid kunde bestämma över. Många av lärarna i den gamla kristendomskunskapen hade varit präster i Svenska kyrkan och tog ofta för givet att skolornas elever också hörde dit, och de satte också sin prägel på läromedlen. Det hette ofta aningslöst att ”vi tror” och talades om ”vår kyrka”. Det var före den stora invandringsvågen men var ändå malplacerat. Under 60-talet var ”judar och katoliker” ännu befriade från religionstimmarna. För mig som katolik gjorde detta saken enklare. Jag kunde helt enkelt inte propagera för min tro det allra minsta utan fick hålla mig till allmänningen och behandla alla religioner med samma saklighet. Samma principer bör gälla i dag, oberoende av lärarens personliga åskådning.

Det enda problemet med denna målsättning är att det fordras goda läromedel och inte minst goda kunskaper hos läraren. Detta är ingen lätt sak, för religionens värld har en gigantisk utsträckning både i både tid och rum. Det gäller sådant som Bibelns innehåll och hur man ser på Bibeln inom nutida forskning och bland olika troende. Det gäller kristendomens och övriga världsreligioners historia och deras situation i nutiden. Det handlar om religionen som kulturskapande och dess nedslag i litteratur, musik och diktning. Det är ett i högsta grad allmänbildande ämne, men hur skall det transponeras ner till skolans nivå och till elevernas begränsade förutsättningar? Att diskutera den saken är betydligare väsentligare än att ifrågasätta religionskunskapens berättigande.

Om en undervisning skall göras levande måste läraren naturligtvis tillåtas en viss frihet utan att ständigt snegla ängsligt på vad som kan vara politiskt korrekt. Men det ställer också stora krav på läraren att veta vilka ramar som i stort gäller och hålla sig till dem. Det handlar egentligen om vanligt sunt förnuft.

Detta är en sak av allmänt intresse. Vill vi inte bara ha religionsfrihet utan vad som förr kallades trosfred och möjligheter till ett civiliserat samtal mellan religiösa åskådningar är det nödvändigt att det finns en mer utbredd kunskap om världens stora religioner, deras traditioner och deras betydelse i dag. Och vem skall vara skyldig att förmedla detta mer än skolan?

Per Beskow 2013-04-03