SKR avvisar socialt engagemang

PHILIP GEISTER

I en debattartikel på SVT:s hemsida varnar det ekumeniska Sveriges ledande företrädare, Karin Wiborn och Björn Cedersjö, för att kyrkorna på grund av nedskärningar i välfärden i framtiden måste syssla med sociala uppgifter.

Inlägget är något överraskande. Har det inte sedan kyrkans början varit en av dess främsta uppgifter att bry sig om de fattiga, utstötta och sjuka, för att så i handling kunna förmedla Guds kärlek? Varför blir kyrkliga representanter så skräckslagna när de får höra att 9 av 10 svenska socialchefer efterfrågar kyrkornas hjälp?

Redan från ett marknadsekonomiskt perspektiv förvånar SKR:s (Sveriges kristna råd) utspel. Här vill 9 av 10 institutioner ha en tjänst av ett antal aktörer som har kärnkompetens inom området, nämligen de kristna samfunden. Dessa aktörer – som annars spelar en rätt undanskymd roll i det svenska samhället – känner sig i SKR:s verklighetsbeskrivning obekväma med att någon vill något av dem. Socialcheferna tror dock att kyrkorna, mot bakgrund av en tvåtusenårig erfarenhet, borde sitta inne med spetskompetens i fråga om medmänsklighet. Men svaret från SKR (den kristna motsvarigheten till Svenskt Näringsliv) blir: Snälla lämna oss i fred! Vi kan väl inte göra en insats där vi har kompetens och där vi behövs? Vi måste göra något annat som är viktigare. (Vad det nu än kan vara.)

Tidskriften Signum har under många år beklagat bristen på ett fungerande civilsamhälle i Sverige. Staten gör ofta det som civilsamhället skulle kunna göra bättre. Ett fungerande civilsamhälle är också förutsättningen för att kyrkorna kan utföra sitt arbete fullt ut. En alltför dominerande stat krymper civilsamhället och försvårar kyrkornas insats. Kyrkorna har därför all anledning att vara tacksamma för initiativ som stärker civilsamhället. Att just det ekumeniska Sveriges högsta representanter sätter käppar i hjulet för en sådan utveckling riskerar att framstå som en pinsam reminiscens från statskyrkotiden.

Varför ger inte SKR prov på större självförtroende och litar på att de kristna samfunden är minst lika bra på att ta hand om sjuka, handikappade och hemlösa som staten? Vi drivs av en människosyn om varje persons okränkbara värdighet. Vi vet att människor inte bara behöver hjälp utan också kärlek, och vi är villiga och kapabla att förmedla den. Staten får gärna anlita kyrkliga aktörer för att hjälpa till med ett arbete som dessa ofta skulle kunna göra billigare och bättre än Landstinget.

Att visa upp vad de kristna samfunden skulle kunna erbjuda samhället skulle vara en värdigare attityd från Sveriges Kristna råds sida än att ropa efter mer stat.

Philip Geister 2013-02-07

http://debatt.svt.se/2013/02/05/att-trygga-valfarden-riskerar-att-bli-kyrkans-huvuduppgift/

http://www.dagen.se/nyheter/kyrkan-tvingas-trygga-valfarden/

http://www.dagen.se/opinion/ledare/kyrkorna-ska-inte-bli-statens-tjanare/

http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/katolskt-mothugg-mot-skr-utspel