Skrämmande konsensus

”Skrämmande kyrklig strävan” är rubriken på Fredrik Sjöbergs recension, i Svenska Dagbladet den 30 juli, av journalisten Alan Poseners bok Påvens korståg. Såväl påveämbetet, Joseph Ratzinger som person samt den katolska kyrkan som sådan upplevs som skrämmande. Jag undrar om inte samma adjektiv passar för att beskriva de antaganden och attityder som Sjöberg själv ger uttryck för. Då syftar jag inte enbart på bilden av påven och den katolska kyrkan, utan framför allt på det monopol som majoritetens åsikt ges i recensionen.

Redan i första meningen antyds att konsensus i det moderna samhället inte tål att ifrågasättas: ”Påvens politiska ambitioner och religiösa ideal är i konflikt med det moderna samhället.” Är det principiellt sett otänkbart att ha en annan hållning än den som majoriteten omfattar? Vidare: ”Katolska kyrkan är en marginell företeelse i Sverige.” Innebär det att en minoritet är irrelevant och/eller alltid har fel? För övrigt, vilken funktion har egentligen hänvisningen till den nationella identiteten i uttrycket ”den reaktionäre tysken i Rom”?

Utifrån en övertygelse om att religion helst ska förbli privat och inte blanda sig i politiken, tycks Sjöberg dessutom ha svårigheter med den insats som påven Johannes Paulus II gjorde för att bryta kommunismens dominans i det forna östblocket. Det fanns väl en del brister i den allenarådande modellen på andra sidan järnridån?

Sjöbergs varningssignal att påvens sällskap är farligt behöver kompletteras med ett sannolikt scenario att nästa generation kommer att revidera vår egen samtids självklarheter. Historien har dessutom visat att det kan vara vanskligt att okritiskt ”följa John”, som barnleken heter.

Fredrik Heiding

PS Allt som skrivs om den katolska kyrkan i Svenska Dagbladet är förstås inte tokigt. I dag publicerar man en initierad och välskriven understreckare av Yvonne-Maria Werner om Peter Seewalds senaste intervjubok med påven. DS