Skydda marknadsekonomin från kapitalismen

av ANDREAS CARLGREN

För några veckor sedan skrev jag på Signums hemsida om den katolska socialläran och marknadsekonomin [läs opinionstexten ”Den bortglömda ekonomiska aspekten” här]. Marknadsekonomin måste formas för det gemensamma goda, var slutsatsen. Samtidigt har påvarna riktat mycket starka, ofta fördömande ord, mot kapitalismen. Hur hänger det ihop?

Några viktiga punkter i sociallärans kritik av kapitalismen är att den leder till orättvisor och växande klyftor. Påven Leo XIII skrev redan 1891 i encyklikan Rerum novarum att ”… ett fåtal mycket förmögna personer har kunnat lägga nästintill ett slavok på den myllrande massan fattiga arbetare.”

Fyrtio år senare kritiserade Pius XI ”… den helt otyglade fria konkurrensen. Där överlever bara de starkaste.” Det var mitt under 1930-talets ekonomiska kris. I encyklikan Quadragesimo anno beskrev han hur maktkoncentrationen leder till att ”en förtryckande ekonomisk diktatur ligger samlad i händerna på några få”.

År 1979 skrev påven Johannes Paulus en encyklika om arbetet, Laborem exercens, och betonade ”… en princip som kyrkan alltid har förfäktat: principen om arbetets överhöghet över kapitalet.” Efter kommunismens sammanbrott gav han ut encyklikan Centesimus annus, 1991, där han skrev att det nu ”finns en fara för att en radikal kapitalistisk ideologi breder ut sig … och blint överlåter lösningen av (problemen) åt de fria marknadskrafternas spel.”

Och som nyvald påve skrev Franciskus i Evangelii gaudium att människor och natur måste skyddas mot kapitalismens slit- och slängkultur: ”Precis som budordet ’Du skall inte dräpa’ sätter en tydlig gräns för att skydda det mänskliga livets värde, måste vi idag också säga ’du skall inte’ till en ekonomi som utesluter och skapar ojämlikhet. En sådan ekonomi dödar.”

Så vad är då sociallärans lösning? Ett svar är subsidiaritet. Ett annat är solidaritet.

Subsidiaritet säger inte bara att beslut ska fattas så långt ner som möjligt i samhället. Det handlar snarare om att sätta in krafterna på olika samhällsnivåer allt efter behov. I det antika Rom fanns specialtrupper, subsidium, som var en del av den reguljära armén, men hölls gömda under själva slaget. Om den romerska legionen ändå segrade, kallades subsidium aldrig in. Om legionen var på väg att förlora, kunde de starka och utvilade trupperna kallas in i stridens slutskede. Alltid beredda ingrep de bara när det var nödvändigt. I en marknadsekonomi, som underordnas det gemensamma goda, ska staten fungera som subsidium. Det bryter med principen både för den fria kapitalismen och för den socialistiska staten.

Staten ska rycka in för att värna solidariteten. Man kan förenklat säga att solidaritet är en senare tids uttryck för broderskap, en av franska revolutionens tre pelare på 1700-talet. Den första avgörande utgångspunkten är att människans värdighet är överordnad varje religiös, nationell, etnisk, professionell eller ideell gemenskap, och på denna värdighet vilar rättigheter och skyldigheter som förutsätter solidaritet. Människans värdighet är även överordnad ekonomin, eftersom ekonomin ska tjäna människan, och inte tvärtom. Den andra viktiga utgångspunkten för solidariteten är att både jag själv och min nästa (varje människa, också den som är helt olik mig eller min grupp) är medlemmar av samma mänskliga familj, så jag bekymrar mig också om deras problem.

Staten ska skydda marknadsekonomin mot kapitalismen, kunde man säga.

Hur ska det här gå till? Det beskrev påven Johannes Paulus II i encyklikan Centesimus annus ett par år efter kommunismens fall, där han angav en väg för staten att motarbeta en ohämmad kapitalism utan att själv förvandlas till en allomfattande och överreglerande statsmakt. Statens ska ”balansera och styra utvecklingen” genom att:

  • skydda individuell frihet och privat egendom, liksom stabilt penningvärde och effektiv samhällsservice,
  • garantera trygghet, så att de som arbetar och producerar får frukten av sitt arbete,
  • övervaka och styra ekonomin så att de mänskliga rättigheterna respekteras,
  • ingripa när utvecklingen är på väg att fördröjas eller hindras genom monopol,
  • stimulera sysselsättning och företagsamhet för att trygga arbetstillfällen,
  • ge stöd åt människor i krissituationer.

Staten kan dessutom under mycket speciella omständigheter utöva en ställföreträdande funktion, när sociala sektorer eller företagssystem är alltför svaga.

Andreas Carlgren 2020-12-09

Detta är en opinionstext och åsikterna i denna är skribentens egna.

Texten ”Den bortglömda ekonomiska aspekten” av den 6 november 2020 finns att läsa här