Slut på spekulationerna kring Johannes Paulus I:s död

Hjärt- och kärlsjukdom vållad av artioskleros. Denna formel skall göra slut på myterna om Johannes Paulus I:s oväntade död. Detta är uppgifter från den påvlige livläkaren Renato Buzzonett som nu, fyrtio år senare offentliggjort tillsammans med andra medicinska dokument. ”Efter så många spekulationer och efter så många rekonstruktioner på basis av ogrundade rykten får vi nu veta hur de sista timmarna i denne påves liv gestaltade sig”, skriver statssekreteraren, kardinal Pietro Parolin i ett förord.

Kanske hans hela pontifikat stod under en olycklig stjärna. I stekande sommarhetta stängdes den 25 augusti 1978 dörrarna till konklaven i Sixtinska kapellet. ”Vi höll nästan på att förgås i hettan”, berättade kardinal Silvio Oddi. Efter bara fyra valomgångar fälldes påföljande dag avgörandet för den 65-årige Albino Luciani. Den vita röken, som för de troende på Petersplatsen kungör att en ny påve blivit vald, förblev märkvärdigt grå. Den valde själv sade: ”Må Gud förlåta er för vad ni gjort.”

Luciano tog namn efter sina båda företrädare S:t Johannes XXIII (1958–1963) respektive Paul VI (1963–1978), med ett ordningsnummer efter, som om han räknade med en efterföljare. Vid sitt första Angelus-anförande sade han att han saknade Johannes XXIII:s hjärtegodhet och Paul VI:s akademiska beläsenhet. Det motsvarade anspråkslösheten i hans val av biskopsmotto – humilitas (ödmjukhet). Men det var också ett tecken på att han inte kände sig vuxen de förväntningar som ställdes på honom.

Hans första gester tydde på en ny kurs: i stället för det vanliga pluralis maiestatis ”vi” sade han ”jag”, han avstod från kröningsriten vid införandet i ämbetet och gick motvilligt med på att använda bärstolen. Snart lärde han sig bemästra det nya ämbetets alla hyss. När han i ett uttalande jämförde Gud med en kärleksfull mor väckte det omedelbart debatt om Guds ”kvinnlighet”.

Johannes Paulus I hade kommit på påvetronen som de progressiva kardinalernas kandidat. Ett år dessförinnan hade han på en biskopssynod krävt att ”kampen mot orättfärdigheten” skulle bli ett kyrkligt påbud. Sitt påveämbete uppfattade han trots detta mindre som en chans till uppbrott. Han kallade det ”en tung börda” och kände sig ensam. Fyra veckor senare upplevde den italienske politikern Giulio Andreotti honom som ”blek, nästan sammanbruten”. Den 28 september på kvällen var han död.

En ordenssyster fann honom livlös i sängen, vilket i Vatikanen upplevdes som så pinsamt att man tillskrev en sekreterare upptäckten. Enligt den officiella versionen dog påven med en andlig bok i handen – i själva verket var det ett manus för en generalaudiens. En sådan bluff gav upphov till sammansvärjningsteorier, att han blivit röjd ur vägen för att han kommit korrupta finansiella transaktioner på spåren och kommit på kant med dunkla nätverk.

Enligt kyrkan dukade påven under för ett hjärtlidande, något som en ny bok ger belägg för. Den är på 252 sidor och med ett förord av kardinal Parolini offentliggör den på italienska utkomna boken Papa Luciani. Cronaca di una morte (Påve Luciani – en krönika över ett dödsfall) sjukjournaler, medicinska yttranden och medicineringar, tillsammans med interna notiser och vittnesutsagor, hittills ej offentliggjort material, som kommit fram i samband med pågående utredningar om en saligförklaring.

Stefania Falasca, som är vicenotarie i utredningen i fråga, återger således för första gången läkaren Renato Buzzonettis notering om ett anfall av bröstsmärtor, som Johannes Paulus I skall ha genomlidit vid aftonbönen tillsammans med sin sekreterare John Magee några timmar före sin bortgång. Det finns också dokumentation i form av det frågeformulär från läkarnas sida som kardinalerna fick fylla i rörande någon yttre påverkan på påvens död. Man var uppenbarligen medveten om att hans plötsliga död skulle medföra att rykten skulle komma i svang.

Falasca betraktade sitt arbete som en utredning: säkra fakta, värdera dokumentation fram till den punkt då inget mera tvivel kunde råda. Till hennes rekonstruktion av påvens sista timmar har fogats Lucianis tidigare sjukdoms- och familjehistoria. 33-dagarspåvens liv ändades av en hjärtinfarkt. ”Det är den nakna och sorgliga sanningen”, sade Falasca i ett uttalande till Vatikanradion. Kardinal Joseph Ratzinger, som deltog i samma konklav formulerade det mera andligt: ”Försynen hade helt enkelt sagt ’nej’ till kardinalernas val.”

Kathpress 2017-11-07