Sluta tala om ”religion”

– Det ospecifika användandet av begreppet religion gagnar främst de debattörer som surfar på den negativa klang som ordet har.

av Philip Geister

För bara några år sedan var det knappast någon som pratade om religion. Nu gör alla det. I tidningarna har Gud flyttats från skämtavdelningen till ledarplats. Den engelska tidskriften The Economist (som inte främst är känd som kyrkotidning) bjöd sina läsare i sin julutgåva till och med på en Rough Guide to Hell – en solid genomgång av olika religioners lära om helvetet.

Denna utveckling är mycket glädjande. Men en av de mer problematiska aspekterna av religionens nya popularitet är den onyanserade användningen av själva begreppet religion som täcker en så enorm bredd av läror, fenomen, övertygelser och praktiker att det i allt mindre utsträckning går att säga något meningsfullt överhuvudtaget. När det diskuteras om det är önskvärt med ”religiösa skolor” eller om ”religion är bra för samhället”, undrar man genast vad samtalet egentligen handlar om. ”Religion” finns inte. Religion är ett samlingsbegrepp liksom begreppet djur. Att tala om djur fungerar på avstånd, men när man väl har trätt in i den zoologiska trädgården blir det meningslöst. Då gäller det att skilja mellan krokodiler och elefanter.

Vem har då någon nytta av allt prat om religion? Begreppet religiös gör inte ens de så kallade religiösa glada om inte meningen förtydligas. I sin bok Introduktion till kristendomen beskriver Joseph Ratzinger hur redan de första kristna var noga med att kristendomen inte skulle beskrivas som en mytologisk religion. Om man då var tvungen att välja kompisar så kände man sig mer hemma bland folk som vi i dag skulle kalla för vetenskapsmän eller filosofer. Trots allt förmedlade uppenbarelsen en kunskap som låg närmare kalla fakta än mytologins mångtydiga symbolik. Paulus beskriver den kristna tron som en sund lära som leder till socialt ansvarstagande och ansvarsfullt uppförande, alltså exakt det som man i dag allmänt anser att religiösa människor inte uppvisar. Den kristna trons självbeskrivning går ut på att tron vill förmedla en form av kunskap. På så sätt ligger den nära vetenskap men erbjuder ett ännu större perspektiv än vad vetenskap gör – utan att för den skull förneka vetenskapens värde – ungefär som en resebyrå inte bara erbjuder en semester på Mallorca och på Kanarieöarna utan också flyger sina kunder till Thailand.

Gnosticism, som var den dominerande livsåskådningen i de områden där kristendomen spred sig först, var en insider-religion. Den avvisades av de stora kristna teologerna eftersom den var alltför spekulativ och världsfrånvänd. Den katolska kyrkans vägran ända fram till Andra Vatikankonciliet att erkänna att människor som tillhör andra religioner skulle kunna bli frälsta hade sin grund i övertygelsen att ”religion” kan vara någonting djupt problematiskt. Andra Vatikankonciliet gav upp detta generella fördömande till förmån för ett mer generöst erkännande av allt det goda som finns i olika religioner, men konciliet gav inte någon bruksanvisning för hur man ska kunna skilja mellan vad som är positivt och vad som är problematiskt i en religion.

Det är inte bara katolicismen som har varit angelägen om att noga skilja mellan äpplen och päron i religiösa frågor. En religion är en enhet av intellektuella, existentiella, kultiska och etiska moment. Dessa olika moment kan inte blandas ihop med varandra hur som helst. Varje religion med lite självrespekt håller begreppsmässigt ihop de olika momenten i sin lära och sitt liv. Det är detta underliggande sammanhang som ger en religion dess säregna karaktär. Den meta-religion som i den offentliga debatten så ofta förutsätts är en tankeabstraktion utan motsvarighet i verkligheten, ungefär som ett ”djur-i-sig”.

Det ospecifika användandet av begreppet religion gagnar främst de debattörer som surfar på den negativa klang som ordet har. Om religion är något som vi inte vill ha i Sverige, då kan vi lätt slänga det i slaskhinken, tillsammans med allt och alla som vi inte tycker om. Ett ospecifikt tal om religion skapar på så vis en i sak helt omotiverad rädsla för att ”de religiösa” har ett gemensamt och kanske organiserat intresse av att ge samhället en vetenskapsfientlig, fanatisk och odemokratisk prägel. Men en sådan gemensam agenda finns lika lite som det finns ”religion”.

Att tala om ”religion” må i vissa vetenskapliga sammanhang ha sin plats och sitt berättigande. Men begreppet religion gör inte särskilt mycket nytta när det handlar om att uppskatta eller fördöma olika gruppers bidrag till att bygga samhället. Ur samhällets perspektiv borde det vara irrelevant om något är religiöst eller inte. För dess utveckling är det betydligt viktigare att veta vilka bidrag som en grupp lämnar för att göra samhället rättvisare och rikare. Varje grupp eller varje religiös aktör bör därför först och främst bedömas efter sin förmåga att konstruktivt möta tidens utmaningar på ett sätt som gagnar alla. Så borde till exempel frågan om en skola är bra eller dålig inte hänga på attributet ”religiös” utan på hur väl den lyckas att utbilda ansvarstagande och kunniga medborgare. Ett civilsamhälle behöver kraftfulla och kreativa institutionella aktörer och många religiöst inspirerade aktörer kan spela en viktig roll i utvecklingen av det allmänna bästa. Man får också räkna med att det finns grupper, rörelser och intresseföreningar med anknytning till någon religion som inte kommer att tillföra samhället särskilt mycket eller som till och med är till skada. Men det är gränsen mellan den verkliga nyttan eller skadan för samhället som bör uppmärksammas i den offentliga debatten – inte en imaginär gräns mellan ”religiös” och ”sekulär”.