Sluten front?

Av Mark.

Nationella ungdomsförbundets organ har i ett av de senaste numren innehållit en signerad artikel med maning till kamp mot den »katolska propagandan». Den liberala Karlstads-Tidningen har upprörts över de blandade äktenskapen. I Socialdemokraten har lektor Ivan Pauli på ett fullkomligt orimligt sätt skalat ut allt »katolskt» ur Sigrid Undsets nya bok Gymnadenia och bedömt den sålunda »rensade» romanen för sig och katolicismen för sig, det senare med en arrogans, som vore värdig själve kyrkoherde Skog. Och längst till vänster går fronten även framför hemmabolsjevikernas positioner, utposter mot »katolicismen-kapitalismen». Vilken rörande tavla av enighet i ett eljest så parti- och sektsönderslitet Sverige! Är inte alla svenska kyrkans rätta försvarare glada över att se till och med de rödaste i stridslinjen mot »papismen»? Jublar inte Svenska Morgonbladet? Känner inte biskop J. A. Eklund tillfredsställelse över frontens homogenitet? Fast och beslutsamt tror man sig samla Sveriges folk om ej kring den »evangeliska friheten» så dock kring ett negativt mål: ingen katolicism här i landet!

Den självständigt tänkande i ordets djupaste mening förvånar sig. Fattar man då på ansvarigt håll i vårt land icke vad som ligger bakom allt detta? Förstår ej den nationelle ungdomsförbundsledaren, för vilken kristendomen dock är ett värde, varför socialdemokrati och kommunism står vid hans sida i denna strid? Var är den »ekumeniska tanken»? Svara ej, att katolska kyrkan höll sig reserverad mot denna »ekumenicitet»! Katolicismen är dock kristendom, och det var ju alla kristnas gemenskap, som var den ledande tanken. Eller har harmen över katolska Kyrkans uteblivande från ekumeniska mötet förvandlat broderskapskänslan till intolerans, denna för protestantismen så främmande synd?

Den sålunda framkonstruerade fronten verkar som resultatet av en psykos över stora delar av Sveriges folk. För ingen än så vanvettig och morbid sektstiftare, ateist eller gudsbespottare har man så starka uttryck som för katolska Kyrkan. Vissa stora »kulturblad» här i landet behandla oftast sjukliga utväxter på religionen med en överlägsen nästan välvillig ironi. Endast när det gäller den katolska Kyrkan mobiliseras allt patos, allt allvar, ja ibland t. o. m. frenesi.

De kristendomsupplösande åskådningarnas ovilja mot katolska Kyrkan har åtminstone förnuftiga grunder. Katolicismen är kristendomsbevarande, Kyrkan har ärorika traditioner även som väktarinna av en kultur, som måste vara, dem djupt fientlig. Religionen kan endast vara en »privatsak» – i enlighet med deras program, när den icke är aktivt verkande, när den bara är rubrik i prästbetyget, utvisande vart man hör i civilregistraturen. Den katolska Kyrkan vill ingripa i den enskildes livsförsel, den vill bevara honom vid en andlig livskälla, som för den materialistiska uppfattningen endast är ett vidskepelsens narcoticum. Det är en konsekvent stridsställning, det måste i alla fall medges. Är religionen hinderlig för mina ideals framgång, så kan jag endast tolerera sådana former av densamma som äro döda eller döende rester. Då måste den i vissa avseenden dödaste av alla oss omgivande religionsformer, den officiella lutherska kyrkan, vara mest att föredraga, eftersom den erbjuder det minsta motståndet.

Den fria konkurrens princip har aldrig erkänts från socialdemokratiskt håll, inte ens på det andliga området. Men från borgerligt håll brukar den framföras som en oundgänglig stimulans i en stads liv. Denna åskådning är frisinnad, liberal och till och med numera högeruppfattning. Underbart är då att se, hur denna toleransprincip från vissa håll genast sättes ur funktion, så snart det är fråga om katolicismen. Det ser ut som om inför valet katolicism eller avkristning skulle gladligen våra borgerliga kristna välja det senare såsom det mindre onda. Mot katolicismen byggas andliga tullmurar – sade inte Olaus Petri: »Tankar pläga vara tullfria.»? –, mot den samlas fonder. Mot den vill man ha fronten sluten. Inbördes är kivet förödande, mot en kristendom i katolsk form vilja de korttänkta demonstrera en rörande enighet.

Vi skola icke ägna de frisinnades stora flertal många ord i detta sammanhang. Detta parti är i mycket uppbyggt på sekterismen och dennas valspråk har alltid varit separation, avståndstagande, fientlighet.

Men hur är det med liberalismen? Känner den ej till att t. ex. den tyska centern hör till de »reformvänliga» partierna? Kan katolicismen som sådan vara en politisk fara? Den sista frågan kan även ställas till högern och till de antikatolska inom Nationella ungdomsförbundet. Hur kan kampen mot den katolska kyrkan politiskt motiveras? Rymmer den inte konservatism i t. ex. Frankrike liksom den rymmer framstegsvänlighet i Tyskland? Kyrkan driver politik, det är sant, men den driver kyrklig politik. Det torde vara svårt för såväl höger som borgerlig vänster att påvisa de politiska farorna av att katolska Kyrkan lämnades tillfälle till fri konkurrens i detta land.

En annan sak är den religiösa övertygelsen. Ingen förtänker en övertygad protestant att han strider för sin tro. Men detta gör han som religiös personlighet och inte som politiker. Och är han protestant, så förefaller det egendomligt om denna strid skall föras i den för nyluthersk åskådning så främmande intoleransens form. Då får den ju knappast sken av att vara uttryck för den »frimodighet», som ju är en lutheranismens arvedel.

Det är ärliga stridsmetoder att söka stärka protestantismen, att bilda Gustaf Adolfsföreningar och söka hålla tron och den protestantiska kyrkan vid liv. Men nog vittnar det väl ändå om en trons klenmodighet och försagdhet att söka stävja katolicismen ute genom rent negativa stridsmedel, genom bestridande av dess existensberättigande och genom att stapla upp hinder i dess väg.

Och underligast av allt i en sådan strategi är att stå på samma front som kristendomsfienderna. Dessa se nyktert och klart i katolska kyrkan en religion och en kristendom och ha sin stridsställning klar. Vad se de andra?

En besvärlig konkurrent, ser det ut. Men protestanterna, som bruka undervisa katolikerna om den andliga friheten och hur enligt deras uppfattning historien visar, att sanningen stiger över de högsta murar, de förlita sig nu själva på murbyggandet. Kyrkan litar emellertid också på gudomliga sanningens makt att bestiga murar. Den har sett fästningsverk falla, starkare än dem, som byggts uppå kyrkoherde Skogs antikatolikfond. Den har gått fram och den går fram. Även om fronten synes aldrig så sluten. Ty Krist och Antikrist kunna ej strida på samma linje. Kyrkan skådar endast med vemod, hur många som dock vilja vara kristna, i sin förblindelse hjälpa de kristendomsförstörande makterna i ett Sverige, som även för katolikerna är ett dyrbart och älskat fosterland. De äro inte många i detta land. Men skola de bliva politiskt hemlösa på grund av denna förbindelse? Kan ej en katolik vara endera högerman eller vänsterman? Det är från katolsk synpunkt ett adiaforon vilketdera han är, endast han är sin tro trogen. Men då vill man mot honom resa den slutna fronten.

Mark.

P. S. Det upprop som utsänts för att samla penningmedel till kyrkoherde Skogs ovan omtalade fond, utmanar framför allt löjet. Den nutida katolska propagandan i Norden går enligt denna först till Island, sedan till Norge och så till Sverige! Danmark nämnes icke alls. I Norge skulle enligt samma upprop år 1927 ha funnits 55 präster och 260 systrar, medan den kyrkliga norska statistiken för detta år räknar 33 präster och 419 ordenssystrar. Bäst är att hölja ett dylikt dokument i en barmhärtig glömska.

Credos Red.