Slutenhet en fara för kyrkan

KLAUS MISGELD

Vad som sker kring ledningen för Katolska kyrkan i Rom – påven och de organ han förestår, Heliga stolen (kyrkans folkrättsliga representant) och Vatikanstaten (en territorial administrativ enhet) – intresserar medier, och hur kunde det vara annorlunda. Den katolska världen och dess troende må leva sitt dagliga liv utan att ägna så många tankar åt det som sker kring Petri efterföljare, men katolicismen är ändå otänkbar utan påvedömet som enhetens tecken. Gemenskap med kyrkan förutsätter gemenskap med påven, hur marginellt detta än kan vara för den enskildes trosliv.

Den tyska liberala veckotidningen Die Zeit, för övrigt en tidning som gärna åberopas av Dagens Nyheter, har varje vecka en sida kallad ”Tro & tvivla” (Glauben & Zweifeln). Die Zeit är ingen tabloid som svenska tidningar, utan ett visserligen högst modernt blad men i gammaldags storformat (något mindre än A2) med i regel mer än 70 sidor fyllda med en stor och ej sällan krävande textmassa. Sidan om att tro och att tvivla handlar ofta om just förhållanden och personer inom den Katolska kyrkan. Det är inte så överraskande eftersom det finns cirka 25 miljoner katoliker i Tyskland (av en befolkning på mer än 80 miljoner). Men antalet katoliker minskar, och detta faktum spelar en viss roll för den särskilt i Tyskland (och Österrike) pågående debatten om kyrkans inre förhållanden och nödvändiga reformer. Här lämnar Die Zeit nr 2012:31 (26 juli) ett viktigt bidrag, med viss inriktning på kyrkans centrala (romerska) ledningsfunktioner, administration och inte minst finanser. Och denna gång är det inte bara en sida på vilken temat avhandlas, utan hela tre, inklusive grafiska framställningar och illustrationer. Där finns mycket information och resonemang. Huvuddelen har skrivits av Vatikanexperten för italienska La Repubblica, Marco Ansaldo, tillsammans med två tyska medarbetare i Die Zeit.

Artiklarna handlar alltså i huvudsak om Katolska kyrkans centrala strukturer och finansförvaltning (det vill säga inte om de enskilda katolska stiften och ordnarna mm, som sammantaget, ibland även enskilt, förfogar över vida större finansiella resurser än Heliga stolen/Vatikanstaten). Anledningen är de många rykten om missförhållanden, penningtvätt och annat som har uppstått, bland annat i samband med det som brukar betecknas som ”Vatileaks”, när interna dokument, bland annat privata brev tillhörande Benedictus XVI, har kommit till medias kännedom. Syftet med den allmänna kritiken i detta sammanhang, och det ansluter sig tidningen till, är att det är hög tid för kyrkan att öppna sig, och att den bristande öppenheten inte minst på detta område – varifrån pengarna kommer, hur de förvaltas, hur de används, och finns det något som inte tål offentlighetens ljus – skadar kyrkan på ett sätt som är svårt att reparera.

Artiklarna kritiserar egentligen inte påven själv, även om författarna menar att Benedictus inte har mäktat med sin uttalade avsikt att rensa, att reformera kurian, det vill säga struktur och sammansättning av kyrkans innersta ledning, och att han nu än mer omgärdas av hemlighetsmakeri och kotterier. Hur det än förhåller sig med den saken så är det intressant att artikeln delvis bygger på informationer som så kallade corvi (svartfjädrade korpar, visselblåsare enligt italienskt språkbruk) lämnat. Och då handlar det inte om påvens beryktade kammarherre Paolo Gabriele. En av dem som kraxar inför journalisterna är en prelat vars namn inte nämns, som menar att påven inte riktigt förstår problemen, inte kan eller bryr sig om finansfrågor (sistnämnda skulle även gälla hans närmaste man, kardinalstatssekreteraren Bertone) och över huvud taget nästan bara talar med ett fåtal förtrogna kardinaler. Korpens/prelatens syfte är därför att informera påven via en tysk tidning, ty enligt honom läser påven tidningar, inte minst tyska!

Det hela låter rätt mystiskt. Men att centralism i förening med avskärmning mot insyn är påtaglig kring Peterskyrkan tycks vara uppenbart. Och förväntningar på en större öppenhet och förändring när det gäller t ex Vatikanbanken/IOR har bara delvis infriats, trots Europarådets undersökningar (Moneyval 2012:17). Det är känt att allt för litet är känt om Helige stolens/Vatikanens beslutsprocesser, bland annat när det gäller penningströmmar. Och hemlighet både framkallar rädsla och provocerar till avslöjanden – och till ryktesspridning. Detta förvirrar och försvårar tilliten, till exempel när det gäller påståenden om penningtvätt.

Hur det än förhåller sig med detaljerna kring ”Vatileaks”, Vatikanens bank, maktstrider inom kyrkans centrala organ och intriger kring påven, så är allt detta inget nytt i ett historiskt perspektiv. Men nu lever vi i en tid, mer än någonsin präglad av krav på demokratisk öppenhet, då kontrasten mellan Vatikanens relativt slutna värld och det kringliggande samhället är desto tydligare. Och då den inre konflikt som sedan länge har funnits även för oss katoliker och som vi accepterar, att i vår tro lita till kyrkans överhuvud, även om vi i de flesta andra sammanhangen kräver vår demokratiska rätt till medbestämmande, får en slagsida åt det mindre uthärdliga. Här kan vi ju också se sambanden mellan kraven på förändringar resta inte minst i Nord- och Västeuropa och Nordamerika, och på att kyrkans ledning måstes reformeras. Även skandalerna kring övergrepp mot barn och ungdomar kan placeras i detta sammanhang. Problemen är alltså större än en sluten administration, finansförvaltning och rättstillämpning.

Artikeln i Die Zeit handlar främst om den bristande öppenheten i och kring Rom och en absolutistisk regeringsform. Det är många misstankar som har uttalats och som måste bemötas. Men som det också antyds och har sagts av många – så finns här ett generellt problem inom kyrkan, som inte är begränsat till Rom. När det brister i öppenhet och möjligheter att påverka är minimala för dem som inte finns i de innersta små kretsarna, främjas givetvis inte heller ansvarstagande. Hur länge har man råd att fortsätta i de gamla spåren? Man får inte vänta för länge med ”glasnost och perestrojka”! Eller för att formulera problemet på annat sätt: är det inte dags att göra boskillnaden mellan teologiska och icke-teologiska strukturer tydligare? Måste det vara så svårt att skilja mellan trosfrågor vilka naturligt nog inte kan underkastas majoritetsbeslut (vilket inte betyder att den enskildes samvete sätts ur spel), och allt annat som har med kyrkans organisation, ledning, finansförvaltning och annat ”världsligt” att göra? Här behövs öppenhet och demokratisk medverkan, helt enkelt demokratiska processer på alla nivåer, inte minst den romerska. Att åstadkomma detta, kommer att kräva inte bara att några avstår från makt och maktutövning, utan också avsevärda intellektuella ansträngningar, en svår och säkerligen allt annat än snabb process, bland annat med tanke på kyrkans globala utbredning. Det gäller till exempel att formulera om delar av den kanoniska rätten. Att skilja tydligare mellan andlig och världslig kompetens, och därmed olika typer av beslutanderätt. Och inte minst: att ta den katolska sociallärans subsidiaritetsprincip på allvar.

Att lämna ifrån sig makt kan vara smärtsamt. Att inse att andlig och teologisk kompetens inte meriterar för rätten att ta ”världsliga” beslut, likaså. Men sker inte sådana förändringar i både professionell och demokratisk riktning, så blir avståndet mellan ledarna och ”folket” större, likgiltigheten ”där nere” för vad som avhandlas ”där uppe” växer, ansvarstagandet avtar. Och inte minst: det blir allt färre som följer dem ”där uppe”. Kyrkorummen blir ödsligare – kanske inte synligt i Sverige (än), men på många andra håll särskilt i Europa.

Att förändra kyrkans ledningsstruktur, att öppna upp och demokratisera är i först hand en fråga som rör det icke-teologiska området (då är jag medveten om att gränsdragningarna kan vara svåra). Men det skall också sägas att även på det teologiska området behövs öppenhet för utveckling och nya insikter. Detta är dock ett annat kapitel. Men det som avhandlas i ovan nämnda artiklar och som jag här vidgar något till ett bredare perspektiv, har ändå också med teologi, andlighet och tro att göra. Brister det i kyrkans världsliga gestalt, så har det sina konsekvenser även på andra områden. Så var det på Martin Luthers tid, så kan det bli i dag.

Klaus Misgeld 2012-08-15