Socialdemokraterna och de konfessionella friskolorna

av THOMAS IDERGARD

–S-kongressens beslut är ett exempel på den religionsfobi som man inte sällan möter bland svenska politiker.

I samband med partikongressen i april har Socialdemokraterna på allvar tagit upp kampen med Liberalerna om att vara det riksdagsparti som intar den hårdaste hållningen gentemot konfessionella friskolor (jfr Signum 8/2016). Orsaken till partiets omsvängning uppges vara medierapporter det senaste året om att en (1) sådan friskola, en muslimsk, praktiserat ideo­logiskt motiverad könsuppdelning av eleverna. Men givetvis spelar flera orsaker roll i sammanhanget. Det är säkerligen ingen tillfällighet att Förbundet Humanisterna länge ivrigt har drivit på för att få fram ett kongressbeslut i denna riktning. I kongressbeslutet sägs det: ”Vi vill ha en skola fri från konfessionella inslag, med respekt för de internationella åtaganden som Sverige ingått och de nationella minoriteternas ställning. Varje elev ska vara fri att forma sin egen uppfattning och framtid.” Formellt sett innebär beslutet inte att man helt och hållet vill förbjuda konfessionella friskolor (vilket skulle strida mot Europarätten). Men debatten visade att man eftersträvade ett beslut som i praktiken skulle få samma effekt som ett förbud mot konfessionella friskolor, om det faktiskt skulle genomföras.

Enligt Skolverket fanns det 2016 totalt cirka 4 000 friskolor i Sverige, varav endast 66 – 1,6 procent av alla friskolor – var konfessionella. 54 av dessa var kristna, 11 muslimska och en judisk. Den friskola som kritiserats i medierna utgör 0,025 procent av alla friskolor. Undervisningen i konfessionella friskolor inom skolpengssystemet får enligt lag inte vara religiöst präglad utan måste följa statens läroplan. Konfessionella aktiviteter måste vara frivilliga och förläggas utanför undervisningstid.

Fakta är emellertid besvärande frånvarande i debatten om de konfessionella friskolorna. Ännu värre är att man dess­utom argumenterar utifrån missvisande eller direkt bedrägliga associationer.

”Jag vill att alla barn ska gå i en skola fri från religiösa inslag”, sade Stefan Löfven i sitt tal inför S-kongressen, bara någon dag efter terrorattentatet på Drottninggatan i Stockholm, för vilket den misstänkte är en islamistisk extremist. Frågan man måste ställa sig är om Sveriges statsminister var helt omedveten om den indirekta association han, just före kongressens beslut om konfessionella friskolor, gjorde mellan morgonbön i aulan och terrormord på gatan?

När civilminister Ardalan Shekarabi kommenterade frågan slog han fast att vi i Sverige ”har religiöst förtryck i våra skolor” och att mänskliga rättigheter, svensk lag och svensk läroplan inte respekteras i de konfessionella skolorna. Hans konkreta exempel på detta bestod av hans minnen från den egna barndomens skolgång – i Iran på 1980-talet. Någon kommentar till Skolinspektionens misslyckande med att stävja den påstått ideologiskt motiverade könsuppdelningen på en av Sveriges 66 konfessionella friskolor, eller någon beskrivning av de påstådda allmänt förekommande övergreppen mot mänskliga rättigheter på övriga konfessionella friskolor, gavs inte.

Det var civilministern som presenterade det förslag som partikongressen ställde sig bakom och som han förklarade innebär att ”religiös påverkan och religiösa inslag” (det vill säga redan i dag enligt lag helt frivilliga och på icke lektionstid förlagda sammankomster) ska förbjudas i skolorna. På följdfrågan om elever ska kunna be i skolan preciserade sig Shekarabi med att det får ske om det inte är tvingande (vilket det inte heller i dag får vara) och inte sker i huvudmannens regi, så att denne har ett ”strukturerat religiöst inflytande över eleverna”. Skolans ledning ska alltså förbjudas att inbjuda elever till frivilliga religiösa sammankomster.

Civilministerns statsrådskollega Anna Ekström fick sedan uppgiften att efter kongressen konkretisera vad detta mer i detalj är tänkt att innebära. I en intervju förklarade hon att frivilliga, religiösa samlingar utan­för lektionstid ska få anordnas, det vill säga precis som i dag, om det kan klarläggas ”att samlingen ordnas helt på elevinitiativ, utan formell inblandning från skolan”. I en annan intervju preciserade hon att sådant som kan kopplas mer till ”tradition än religion” ska vara tillåtet, som till exempel att tända adventsljus. Som ”religiösa” aktiviteter, som alltså ska förbjudas, räknas sådana där inte ”tyngdpunkten ligger på samvaro och gemenskap”.

Helt riktigt förklarade Socialdemokrater för tro och solidaritet i en kommentar efter kongressen att debatten på partikongressen delvis baserats på fördomar och aversion mot religion och troende människor. Deras ordförande Ulf Bjereld uppmanade i sitt eget anförande på kongressen att ”inte låta debatten bli ett uttryck för religionsfientlighet”. Det är oroande att sådant ska behöva påpekas. Oroande är likaså att de flestas öron tycks ha förblivit slutna för hans varnande ord.

Den religionsfientlighet som Bjereld varnade för har fått tydliga uttryck i den efterföljande mediedebatten. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg, till exempel, såg i sin värld av alternativa fakta S-kongressens beslut som nödvändigt för att stoppa en just nu pågående kristen indoktrinering i skolorna i syfte att få landets barn att ogilla aborter och homosexualitet. I Lindbergs värld spelar det uppenbarligen ingen roll att det ingenstans i läroplanen står att svensk skola ska lära ut att aborter är någonting bra och önskvärt. Hans ärende är att baktala religion, och kristen tro i synnerhet.

Förbundet Humanisterna har kunnat glädjas åt en ny politiskt allierad och man har fört fram sin redan tidigare kända uppfattning att ett förbud mot frivilliga religiösa inslag på de konfessionella skolorna skulle skydda barnen från otillbörlig påverkan, så att de som vuxna senare i livet kan göra ett upplyst val. I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Bara om barn får komma i kontakt med ett religiöst språk och en religiös praxis kan de sedan som vuxna veta något om vad de kan välja till eller bort. Beskrivningar av religiös tro ur ett rent utifrånperspektiv, enligt modellen ”främmande saker som andra håller på med”, räcker inte. Men om målet däremot faktiskt är att barnet ska förbli en tabula rasa, fri från all kontakt med religiös erfarenhet, då räcker det inte med att förbjuda konfessionella friskolor. Då måste man ta steget fullt ut och förbjuda föräldrarna att överföra sin tro till sina barn. Enligt internationella konventioner om mänskliga rättigheter har emellertid föräldrar rätt att ge sina barn en religiös uppfostran och att fritt välja utbildning åt sina barn i enlighet med sin egen religiösa och filosofiska uppfattning.

Låt oss ta en konfessionell friskola i mängden, S:t Eriks katolska skola i Stockholm, och se vad det från S framlagda förslaget konkret skulle innebära. Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i kapellet på S:t Eriks katolska skola. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer dit måste ju utgöra ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida som kränker elevernas mänskliga rättigheter – trots att eleverna deltar frivilligt. Ett sådant förbud, om det faktiskt skulle införas, vore ett flagrant angrepp inte bara på religionsfriheten utan också på yttrande- och mötesfriheten.

Men, har man förklarat, om de religiösa sammankomsterna arrangeras av eleverna själva ska de även fortsättningsvis vara tillåtna. Då inställer sig frågan om eleverna får använda kapellet på skolan, eller om redan dess blotta existens i lokalerna ska räknas som en olaglig inbjudan till ”religiösa aktiviteter” från skolledningens sida? Adventsljuständning ska dock vara tillåtet eftersom det är att räkna som en ”tradition”. Frågan blir då om den får äga rum i samband med en morgonbön under adventstiden? Inte om den organiseras av skolledningen, förstås, men kanske om den organiseras av eleverna? Får de då lov att använda kapellet eller ska adventsljuständningen anvisas till annan lokal? Får bön då äga rum där? Och hur kan man överhuvudtaget se om skolledningen är inblandad i organiserandet av bön och mässa? Blir det inte uppenbart att den är det, även om sammankomsterna sker i korridoren, i ett klassrum eller i ett tält på skolans mark? Får papper tillhörande skolan användas för information om dessa samlingar, och får skolans anslagstavla användas för att sprida information om dem? Eller kan det faktum att katolska mässor teologiskt sett är en gemenskapshandling, tvärtom, efter noggrann statlig utvärdering, leda till att de faller in under kategorin ”samling av gemenskapskaraktär” och därmed vara tillåtna på skolan?

Bara denna korta genomgång av praktiska frågor visar att S-kongressens beslut och intentioner skulle kräva en egen separat byråkrati bara för att definiera, utreda och kontrollera alla de många gränsdragningsfallen mellan ”religion” och ”tradition” och mellan ”strukturellt inflytande” från skolans ledning och elevernas egna initiativ. Och detta för att hålla särskild koll på 66 av landets cirka 4 000 friskolor. Inställer sig då inte frågan om det verkligen är värt detta uppbåd av kontrollinstanser, nästan oavsett vad man tycker i själva sakfrågan?

Svenska kyrkan har för övrigt nyligen meddelat att man, om S-politiken skulle bli verklighet, avser att stänga sina förskolor runt om i landet (de ingår inte i friskolestatistiken ovan), vilket betyder att drygt 4 000 barn blir utan förskola. Kan Socialdemokraterna verkligen mena att det gör dessa 4 000 barn och deras föräldrar gott, och Sverige bättre?

Att religiöst motiverat våld är avskyvärt och förkastligt är ingen ursäkt för att kollektivt skuldbelägga och misstänkliggöra all fredlig religion och religionsutövning. Lika lite som politisk extremism ger oss anledning att kollektivt skuldbelägga all politik och alla partier. Det bådar inte gott att det största regeringspartiet genom bedrägliga associationer, felaktigt framställda sakförhållanden och kollektiv skuldbeläggning göder aversioner mot religiös tro. Inte heller att det får fortgå utan sakkunniga motfrågor från mediernas sida och utan någon nämnvärd politisk opposition.

Det är svårt att undkomma slutsatsen att S-kongressens beslut är ett exempel på den religionsfobi som man inte sällan möter bland svenska politiker, och som hänger samman med att många av dem – trots all retorik och allt Twitter-poserande – har svårt att acceptera verklig mångfald och att människor är olika på riktigt.

Thomas Idergard är jesuit, diakon och teologie studerande i London.