Sommardagar i Sankt Arild

Sankt Arild är en plats, som alla Nordens katoliker en gång skulle söka få se. Den ligger inte så långt borta, i det nordvästra hörnet av Skåne vid den djupblå Skelderviken med vid och härlig utsikt åt norr och öster. I söder och väster inramas landskapet av Kullens långsamt uppstigande höjder. Här finns allt vad naturvännen kan önska sig: skog och hedar, berg och klippor, det vida havet, som man aldrig tröttnar att beskåda och den leende slätten med sina stugor och kyrkor, som den verklige skåningen alltid måste ha med i en landskapsbild för att i längden gilla den och trivas med den. Det är blott helt naturligt för en Arildsentusiast att höra, att denna trakt – Kullabygden – av omdömesgilla kännare räknas till de två vackraste i hela Sverige. Den andra, därmed jämförliga, är Frösön i Jämtland.

Men det är inte egentligen detta, som gör Sankt Arild så attraktiv just för Nordens katoliker. Det är snarare den rikedom på gammalkyrklig tradition, som denna märkliga plats bjuder. Och – kanske i ännu högre grad – denna säregna traditions återupplivande och fullföljande på allra sista tiden.

Som vi lätt kunna förstå är Sankt Arild ett gammalt namn på det idylliska fiskläget vid Kullens fot – numera kallas det mestadels endast Arild. Men ännu år 1580 står det i en bok skrivet som Helli Arizt Leijer, ja, så sent som år 1674 finna vi ännu benämningen Hellig Aredz Leije för det minnesrika Sankt Arild. De gamla arildsborna äro mycket stolta över byns imponerande traditioner, de påstå, att den fanns till redan på 800-talet. Det egendomliga Arilds kapell, som ligger dolt bland hus och höga, skuggiga träd, anses vara uppfört mot slutet av 1000-talet. Fastän det är ganska litet och oansenligt, rymmer det i alla fall åtskilliga anmärkningsvärda ting, men ännu anmärkningsvärdare är den skatt av minnen och traditioner, som denna enkla byggnad minner oss om.

Dessa leva icke blott på folkets läppar utan återfinnes även i en gammal folkvisa, som uppskrevs första gången år 1598 av Herman Chrytræus och återfinnes i tryck i Brings Monumenta Scanensia av år 1754 (sid. 312). Senast har den avtryckts i Danmarks gamle Folkeviser, utgivna av Axel Olrik, som noga upptecknat de olika versionerna av Arildsvisan och försett den med vetenskapligt kritiska anmärkningar. Den talar om en grym och flärdfull man, Herr David, som med sin maka, Stolt Inger, och sina två styvsöner Arved och Tore bodde på Stubberups gård (nu Stubbarp 10 minuters väg från Arild). Men Herr David hatade de båda gossarna, då han i sin underliga svartsjuka missunnade dem deras moders kärlek, och fann endast på, hur han skulle kunna bringa dem om livet. Sålunda lät han bygga ”en Snecke af ny”, fyllde dem med kol och befallde Arild och Tore att på denna bräckliga farkost begiva sig ut i vida världen. När de så kommit långt ut på havet och lågo i sin sötaste sömn, tände skepparen eld på fartyget; Arild och Tore vaknade i varandras armar insvepta i fräsande lågor. Här var ingen räddning möjlig.

Herr Arved gjorde kors paa böljen blaa.
Saa tog hand den stien paa hafsens bond laa.

Tores lik flöt i land, där det nuvarande Torekov ligger. Sankt Arild vaggades av vågorna mot hemstranden. Styvfadern fann honom där, liggande på en klippa vid vattenbrynet. Han skyndade sig då att draga ”de guldringe smaa” av gossens hand och sköt sedan honom åter ut i det skummande vattnet, som förde honom till en annan klippa längre österut alldeles nedanför det gamla kapellet. Men en vacker dag upptäcker Stolt Inger, att hennes make bär Arilds guldringar, hon anar oråd, med sina två tärnor skyndar hon ner till stranden och finner sonens lik. Men när hon så vill bära det till Brunnby kyrka, blir det på vägen plötsligen så tungt, att det icke mera kan rubbas. Stolt Inger förstår genast försynens vink; över den plats, där liktåget sålunda tvingats att stanna låter hon uppföra ett kapell åt sin mördade son. Den strof i Arildsvisan, som innehåller detta hennes beslut, är av en sällsamt frisk och betagande skönhet i all sin enkelhet:

Jeg skall lade bygge öfwer Herr Arved en kyrke af ny.
De Herrer ligge ind for Brunby
Der at synge ottesång och högmässe udi.
Saa ynkelig gräder stolt Inger.

På den klippa, där sankt Arild första gången låg landdriven har en fördjupning bildats i den hårda stenen, som ständigt är fylld med vatten, vilket icke försvinner ens under den torraste sommar. Denna kallas sankt Arilds källa och har sedan gammalt av folket ansetts hälsobringande, ja, undergörande. Också den sten, där den drunknade gossen lades av böljorna, då han andra gången drev i land, säges ännu bära märken efter hans kropp. I kapellet förvaras ännu den dag i dag stycken av hans linneskjorta, ”Arilds särk”. Förövrigt har det intet, som påminner om dessa gamla berättelser, det verkar ganska snyggt och idylliskt, men det är också allt vad man kan säga om det.

Egentligen är det först de allra sista åren, som den gamla Arildstraditionen åter börjat vårdas av pietetsfulla händer som ett av ”de tusinde Minder” från Nordens katolska tid, som nu åter ”bryder frem og blomstrer i Solskinsfryd”. Ja, det förunderliga har skett, att Sankt Arild i nådens år 1921 har fått ett riktigt katolskt kapell, där forntiden talar till den undrande nutiden. Det är uppfört på konsulinnan Trapps vidsträckta villaområde, på en upphöjd plats, så att det är synligt vida omkring. Exteriören påminner starkt om det gamla kapellet, som ligger mera undangömt nere i byn. Högt uppe i gaveln hänger en gammal klocka, som förut tillhört en kyrka på Färöarna. Fönstren med sina små dunkla, blyinfattade rutor giva en ålderdomlig, något hemlighetsfull prägel åt hela byggnaden.

Men det är först när man kommer in i Sankt Arilds nya kapell, som man riktigt märker, hur – man skulle nästan kunna säga – epokgörande denna lilla anspråkslösa kyrkobyggnad är. Först och främst är den alltigenom smakfull och konstnärlig. Det har ju inte kunnat undvikas, att den allmänna smakförskämning, som gjorde sig så starkt märkbar under förra hälften av 1800-talet och som verkar vidare ända in på nuvarande tid, också har satt sina tydliga spår i våra nordiska katolska kyrkor, som till största delen ha byggts under denna dystra konstperiod. Både i deras allmänna struktur och ännu mer i utsmyckningens detaljer påträffar man åtskilligt, som ur smaksynpunkt verkar föga imponerande. På den allra sista tiden tycks en välbehövlig reaktion ha börjat mot detta industrialismens obehagliga intrång på helig mark. l Nordisk Ugeblad for katholske Kristne har nyligen förts en intressant diskussion om Dansk katholsk Kunst, som av en insändare i Nr 27 av denna tidskrift (1921) räddades ned från abstraktionernas och teoriernas luftiga rymder till den oss omgivande verklighetens konkreta fasta mark. Detta i all sin anspråkslöshet ypperliga inlägg om ”Vore Kirker og deres Udsmykning” för oss omkring på en liten rundgång i det katolska kapellet i Esbjerg, insändarens hemstad, förevisar objektivt berömmande eller klandrande varje detalj i denna lilla kyrkobyggnad och förhöjer ytterligare värdet av sitt ciceronskap genom en mängd träffande anmärkningar och praktiska konkreta förslag för en konstreform i smått för det katolska Nordens kyrkor. Det hör naturligtvis till pjäsen, att en sentimental pseudonym några nummer senare beskärmade sig över detta ogudaktiga angrepp på kyrkornas helgonbilder och blomster och broderier, som lättast torde förklaras därigenom, att insändaren i fråga fått i ögat en bit av den djävulens trollspegel, som omtalas i H. C. Andersens saga, ”Snedronningen”. Ja, så kan man bli missförstådd här i världen. Är det då inte just ur andakts- och fromhetssynpunkt av allra största betydelse, att våra kyrkor få en värdig och smakfull inredning, som också kunna ge utomstående en åskådlig bild av vår Kyrkas gamla stolta kultur? I Sankt Arilds nya kapell skulle vår förståndige kritiker knappast finna mycket att anmärka mot. Det är från början till slut uppfört och utsmyckat av en konstnärshand, därför är det också smakfullt fulländat in i de minsta detaljer. På altaret tronar en gammal ståtlig Mariabild från Polen. De vita väggarna äro prydda med kalkmålningar, som ännu icke fullt avslutats. Här se vi Kristus som den medelpunkt till vilken alla blickar dragas, här se vi apostlarna Petrus och Andreas, här se vi en särskilt storslagen bild av den helige Knud Lavard, målad under en stark inspiration den 26 juni detta år, samma dag som pilgrimståget vandrade till Haraldsted. Över två små sidoaltaren stå ärkeängeln Mikael och sankt Arild med sitt brinnande skepp i handen, och fyra scener ur den gamla Arildsvisan äro famställda i kalkmålning på långväggarna. Men icke blott allt detta utan även de paramenter, som användes vid mässan äro utförda av kapellets ägarinna fru Gisela Trapp.

Något annat som gör denna lilla byggnad i viss mån epokgörande är den starka traditionskänsla, som uppbär densamma. Det är icke tillräckligt, att det byggts i samma stil som det gamla kapellet, några stenar från detta ha till och med inmurats i det nya kapellets golv. Sankt Mikael har särskilt vördats i Arild, och åt aposteln Andreas var den närbelägna vackra Brunnby kyrka invigd. Också i vårt nya kapells dekorering spela gamla mönster från Brunnby medeltida kalkmålningar en framträdande roll. Allt detta påminner oss om den rika katolska lokaltradition, som förefinnes nästan överallt i Norden. Hur kan ej denna utnyttjas och fortsättas vid det stora kyrkliga återuppbyggningsarbete, som nu pågår!

Den 7 juli detta år lästes den heliga mässan första gången i det nya kapellet. Den 16 juli ringde dess lilla klocka angelus över det fagra Arild. Det torde vara första gången sedan 1500-talets nedrivningstid, som en katolsk kyrkklocka hörts i Skåneland. Så lästes varje kväll under dessa sommardagar i Sankt Arild aftonbön i kapellet. Olika litanior, korsvägsandakter och fromma betraktelser växlade vid dessa andaktsstunder. Det lilla templet var därvid till trängsel fyllt av intresserade utomstående; också under dagens lopp kom den ena gruppen nyfikna efter den andra och ville ”se kapellet.” Många ville ha mera ingående förklaringar på det de sågo, och samtalet gled sålunda lätt över på rent religiösa frågor. Ovilja eller misstänksamhet förspordes förvånande litet mot den lilla katolska utpost, som här uppförts i det minnesomsusade Sankt Arild. Tvärtom tycktes man betrakta den med en viss intresserad sympati. Det var ju de egna gamla kära traditionerna och berättelserna, som man återfann i det nya kapellet. Ljusen brunno så stilla och högtidligt därinne till aftonbön, medan sommarskymningen sänkte sig över det hänförande landskapet. Och de katolska bönerna man fick höra voro ju både fromma och vackra, inte alls så främmande och underliga, som man hade tänkt sig.

Sålunda har fru Gisela Trapp genom outtröttligt, hänfört arbete fått sin gamla dröm förverkligad att mitt i den gamla bygd, som hon så mycket älskar, få uppföra ett tempel ”till Guds ära och den helige Arilds åminnelse”, som det står att läsa på kapellets minnestavla, varpå hon också med en förhoppningsfull blick på framtiden låtit skriva: ”Gör väl mot Sion i din nåd, o Herre, på det att Jerusalems murar må uppbyggas” (Ps. 50:20).