Språk, kommunikation, empati och etik

SÖDERBERGH, RAGNHILD

Det tilltagande våldet bland allt yngre barn och ungdomar skrämmer oss. Vad fattas? Är deras förmåga att kommunicera så störd att bara primitivt våld återstår? Professor em. Ragnhild Söderbergh, barnspråksforskare från Lunds universitet, reflekterar över detta illavarslande fenomen.

Medias rubriksättning fokuserar det skrämmande, uppskakande, motbjudande. Katastrofer och olyckor. Våld, misshandel, dråp, mord – inte bara i krig utan i fredliga länder som vårt, och där ungdomar och barn kan vara både offer och gärningsmän. Man söker orsaker och förklaringar i våld på film och video eller i en tilltagande ”språklöshet”.

Bristande språklig förmåga behöver inte nödvändigtvis medföra våldsbenägenhet. Bland de mest älskliga och varmhjärtade barnen finner vi ofta dem med Downs syndrom, språkligt och intellektuellt handikappade men emotionellt medmänskligt begåvade.

Några större språkliga handikapp torde dock inte kunna tillskrivas Egill Skallagrimsson – han har gått till historien som en av Islands främsta tidiga skalder, som på 900-talet skrev en klagosång över sina söners död, Sonatorrek, och den tekniskt överlägsna dikten Hofudlausn, en panegyrisk lovsång till konung Erik blodyx, en dikt som räddade Egill från att avrättas. Inte desto mindre begick denne framstående skald ett stort antal mord och dråp – det tidigaste lär ha varit i 4-årsåldern.

Kommunikativ förmåga är mer än bara verbal skicklighet

Det språk vi efterlyser som korrektiv mot våld och grymhet är inte nödvändigtvis hög verbal skicklighet, snarast en kommunikativ förmåga kopplad till empati, där kroppsspråk och minspel, röstkvalitet och intonation är av avgörande betydelse. Här är prognosen för människan rent biologiskt sett mycket god. Redan på fosterstadiet visar vi prov på långt utvecklade kommunikativa delförmågor. Det 5–6 månader gamla ofödda barnet reagerar och svarar på ljud, framförallt mänskliga röster, med rörelser och ökad hjärtverksamhet (en vetskap som inte är ny även om den rent vetenskapligt tekniska bevisningen är av sent datum – evangelisten Lukas, läkaren, ger oss ett välkänt exempel i berättelsen om Marias besök hos Elisabet). Och ultraljudet avslöjar att vår mest

verkningsfulla kommunikativa signal finns fullt utvecklad redan före födelsen: fostret ler. Därtill kommer ett antal medfödda ansiktsuttryck eller miner som gör spädbarnet till en intressant kommunikationspartner för den vuxne, och en speciell känslighet för konstellationen ögon-mun, själva kommunikationens högsäte.

Med denna utrustning går det nyfödda barnet in i en tidig kommunikation med sina nära och kära, den så kallade protokonversationen, där spädbarnet deltar med blickar, minspel, kroppsrörelser och så småningom även ljud och gester, den vuxne förutom med allt detta också med ord. Protokonversationen baseras på en gemensam rytm, där barnet lär sig den för samtalet karakteristiska turtagningen. Den utvecklas under det första levnadsåret alltmer mot det ”ordens språk” där gester, minspel, ton och rytm – känslans och empatins uttryck – dock allt framgent kommer att vara bärande komponenter.

Den egna upplevelsen av omvärlden ger förmågan till inlevelse

Hur tidigt detta kroppens språk både uppfattas och brukas av spädbarnet på ett fullt medvetet sätt och hur känslig den späda varelsen är för hur hon i kommunikationen bemöts av sina medmänniskor ger ett experiment av forskaren Colwyn Trevarthen i Edinburgh en klar uppfattning om. Han placerade mödrar och deras två månader gamla barn i skilda rum och lät dem samspela via intern-TV. En kvalificerad och animerad protokonversation kom strax i gång. Bägge parter spelades in. Efter några sådana inspelningstillfällen ersattes direktsändningen med ett tidigare inspelat band. De drygt två månader gamla barnen märkte strax att något var på tok: mamma svarade inte adekvat på deras utspel, hon var ”inte med”. Efter en kort stund hade barnet med uttryck för missnöje vänt sig bort från TV-skärmen och gått ur samspelet.

Dessa på en gång så starka och känsliga mekanismer genomgår under andra levnadsåret en utveckling som gör det möjligt för barnet att dra in sina egna upplevelser av omvärlden i samspelet med den andre, att dela dem med sin samtalspartner. Ett från början rent jag-du-samspel förvandlas till ett samspel med ett innehåll, med ett ”det” som sitt samtalsämne. Här sker nu den revolution som innebär att barnet i den delade fokuseringen av ett ”det” kan koppla vad den vuxne säger om detta ”det” till upplevelsen och så få ledtrådar till ordens betydelser. En språkförståelse växer fram, småningom följd av en aktiv utveckling av det egna betecknande och symboliserande språket i gest och i ord.

Språket – medel för etiska omdömen

Tidiga samtal om här och nu är, när de är som bäst, uttryck för en glad och kärleksfull gemenskap där språket lärs ut samtidigt som tillvarons mysterier utforskas, demonstreras och förklaras. Men de är även lektioner i hur man skall uppföra sig – både språkligt och i sitt övriga beteende. Den omtyckta “tack-varsågodleken” då man överlämnar saker till varandra är också en första lektion i medmänskligt beteende. Så fortsätter det genom hela barndomen från det allra mest elementära till det mer sofistikerade och etiskt motiverade. Barnet inkultureras i sitt samhälle, lär sig gott uppförande och får sina första grundläggande etiska värderingar. Det språk som samtidigt prövas i gemensamt konkret utforskande av och resonerande om världen och tillvaron kan successivt också tas i bruk för att resonera kring och motivera val av handlingar i konkreta situationer, till förhandlingar och överenskommelser, där de grundläggande värdena blir vägledande: omtanke, pålitlighet, uppriktighet. I denna samvaro och dessa samtal, i lek och allvar, skapas – om praktik och ord får bli ett – gemenskap och trygghet. Vreden, trotset och gråten kan följas av försoning och ömsesidig förlåtelse. Språket blir här ett redskap både för medmänsklig kontakt och gemensam reflektion.

Med ett väl fungerande samspel i familjen kan en etik och språkliga uttryck för denna skapas, allt förankrat i barnets omedelbara erfarenhet och i dess närmaste gemenskap. Om den officiella etiken och etisk praxis i samhället stämmer överens med familjens blir resultatet stabilitet. Men om den inte gör det?

Utan att förfalla till en skönmålning av gångna tider kan man dock konstatera att det i vårt samhälle tidigare funnits en sådan konsensus som kunnat fungera som ett korrektiv till och en hämsko på människors handlingar.

Etiken i modersmålet

Låt oss gå tillbaka till Egill Skallagrimsson. Han levde före kristendomens tid i Norden. Efter år 1000 blev det småningom ett religions- och kulturskifte med en helt ny etik som följd. Detta speglas i våra landskapslagar, med en fullständigt ny syn på människolivet och människans integritet. Vi finner här en rättsapparat som bestraffar allt från mord till misshandel och slag efter en noggrant reglerad skala – dock erläggs inte lika höga böter för ”utländsk” man eller kvinna (dvs från annat landskap) som för inländsk (från det egna landskapet). Det tar lång tid att ta till sig en ny religion och kultur, och ännu längre innan en ny etik har kunnat genomsyra hela samhället: den gammaltestamentliga uppmaningen att ta sig an främlingen, för att inte tala om den betydligt mer krävande nytestamentliga, att älska inte bara sina vänner utan också sina fiender.

Genom århundradena har det i vårt land skett en förmedling av den kristna etiken, efter reformationen framförallt genom predikan och religionsundervisning. Den ”Läsebok för folkskolan” som infördes sedan vi på 1840-talet fått en obligatorisk skola för alla ger ett för oss moderna människor främmande men tydligt vittnesbörd om den starka prägling som barn och ungdom fick så nyligen som för 100 år sedan: hela boken består av sedelärande berättelser och fabler, ordspråkssamlingar, fosterländska sånger och psalmer. Den etik som här förmedlas är klar och entydig.

Den roll som ordspråket spelat för inpräglingen av normer och värderingar var betydande. Ännu jag – ett barn av 1930-talet – uppfostrades delvis med ordspråk och talesätt i livets olika situationer. Detta gav en konkretion, tydlighet och begriplighet åt budskapet, en existentiell förankring. Också under första hälften av 1900-talet när läseböckerna fick mindre av direkt moralisk didaktisk karaktär fanns en konsensus i etiska frågor som stöddes av skolans kristendomsundervisning. Så kom den konfessionslösa religionsundervisningens tid med dess förbud mot att påverka barnet i någon som helst konfessionell riktning, dess krav på ”objektivitet”. Också i många hem tillämpas en sådan ”objektivitetssyn”. Barnen skall inte påverkas. De skall själva avgöra.

Offentlig uppfostran och rättskänsla

Det är förvånansvärt hur snabbt en sekularisering kan gå när inkultureringen plötsligt upphör. Och hur samtidigt den etiska grunden uppluckras och principerna blir oklara.

De grundläggande, officiellt proklamerade värdena i vårt samhälle är i dag solidaritet och demokrati. Av en nyss publicerad undersökning av rättskänslan hos svenska skolbarn framgår det att eleverna inte tänkt igenom vad som menas med solidaritet och demokrati. De ansåg sig själva vara solidariska, men när de utsattes för tryck att verkligen visa vad de stod för blev många som vindflöjlar, särskilt när det gällde egennytta, uppoffring eller risk respektive fördel för dem själva, säger tidningsreferatet av rapporten.

Här verkar den offentliga uppfostran till att omfatta och tillämpa våra enda kvarvarande officiella ideal, solidaritet och demokrati, skamligen ha misslyckats. Är det vårt nit att inte påverka, att vara ”objektiva” som ligger oss i fatet också här? Vi finner förvirring och oklarhet i normer hos dagens unga, som skall bli morgondagens föräldrar.

Vi talar ofta om den kulturella mångfalden i dagens samhälle som en rikedom, en tillgång som bör tillvaratas. Hittills tycks detta ha begränsat sig till matkulturen. Hur vore det att gå djupare, till andlig kultur, till religion och etik? I skolan kunde det vara naturligt att behandla alla de stora religioner som nu praktiseras i vårt moderna samhälle – kunniga praktiker finns bland eleverna själva. Och att sedan tydliggöra de till dessa religioner knutna etiska principerna och diskutera deras tillämpning på konkreta problem som möter i barns och ungdomars vardag.

Kanske kunde en sådan erfarenhetsrelaterad och för ungdomarna själva viktig och begriplig reflektion ge innebörd åt mer abstrakta termer som solidaritet och demokrati. Och skapa fungerande redskap för vuxenlivet, en måttstock och en kodex i uppfostran av kommande generationer.

Publicerad 1999 i nummer 1