av JOHN SJÖGREN
Det är en händelse som ser ut som en tanke att Bruce Springsteens succéföreställning Springsteen on Broadway får sin tv-premiär när katolska kyrkan i Sverige, tillsammans med ett antal andra samfund, firar Livets söndag. En dag som fokuserar på livets okränkbara värde; glädjen över livets oskattbara gåva. Springsteens föreställning, som gått för utsålda hus på Broadway i New York i över ett år, är nämligen på många sätt en gestaltning av livets helighet, i all dess brustenhet, komiska absurditet och undflyende skönhet.
Springsteens show, som alltså filmats och nu får sin premiär på Netflix, består endast av honom själv, några låtar och ett antal berättelser. Till stora delar är den byggd på hans självbiografiska bok Born to Run. Springsteen berättar om sitt liv, sin uppväxt, relationerna och platserna som format honom. Få konstnärskap är så präglade av vad man skulle kunna kalla för en sakramental livskänsla som Springsteens. Även om Springsteens förhållande till kyrkan varit allt annat än okomplicerat genom åren är han ändå en i grunden katolsk konstnär. Förklaringen till detta ges i föreställningen.
Springsteen berättar om den lilla stad, Freehold i New Jersey, där han växte upp. En plats där han, som han uttrycker det, var ”omgiven av Gud”. Ett stenkast från hans hus fanns den katolska församling som hans familj tillhörde, den katolska skola i vilken han var elev, ett nunnekloster och en prästgård. Han var bokstavligt talat omsluten av den katolska världen. Att detta påverkat hans konstnärskap och hans livssyn är alldeles uppenbart.
Ty som all verkligt stor och betydande konst, och Springsteen är onekligen en av få rockartister som lyckats skapa sådan, handlar Springsteens texter och musik, inte om att förklara, utan snarare om att peka på och gestalta att livet, i såväl dess yt- som djupstrukturer, är ett mysterium. Och sin sakramentala livskänsla trogen vet han att mysterium inte betyder något vagt och abstrakt, utan tvärtom något mycket konkret och påtagligt, men att detta konkreta något pekar mot och sätter människan i kontakt med en osynlig verklighet. För att fånga detta mänskliga mysterium måste konstnären således undvika abstraktioner. Han bör istället skildra livet så konkret och exakt som möjligt; förmedla en känsla av just liv. Detta har Springsteen förstått. Skulle man sammanfatta Springsteen on Broadway med tre ord skulle det bli: liv, liv, liv.
I Springsteens uppståndelsehymn The Rising, som ingår i föreställningen och som gestaltar en människa i ett slags övergångstillstånd mellan levande och död, sjunger diktjaget, när det sträcker sig mot och närmar sig evigheten, att det ser en himmel ”of blessed life”. Hela föreställningen blir en gestaltning av att livet, trots att det kan vara så fullt av sår, brustna relationer och tillkortakommanden, ändå är välsignat, heligt.
I slutet av föreställningen berättar Springsteen hur han återvänder till huset där han växte upp. Och där, i skuggan av kyrkan, St. Rose of Lima, väller de enda ord upp inom honom som tycks adekvata för att sammanfatta allt, ord som han som barn uttråkad tvingades läsa varenda morgon i skolan. Nu, ett helt liv senare, tycks de fyllda av en outtömlig innebörd. Plötsligt står Springsteen där på scenen och ber: ”Fader vår, som är himmelen. Helgat varde ditt namn…” Han önskar publiken Guds rika välsignelse. Sedan river han av tidernas bästa rocklåt: Born to Run.
Så skapar man stor konst om livet.
John Sjögren 2018-12-16
Mer information med bland annat låtlistan för Springsteen on Broadway finns via länkarna här och här