Statligt påbjuden minnesförlust?

av ANDERS PILTZ
”What have the Romans ever done for us?” frågar man i Monty Pythons film Life of Brian. Skolverket har kommit på samma tankar. Nu har denna myndighet som bekant föreslagit att forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700, ska strykas ur grundskolans undervisning, ett offer som ”gör minst ont”, eftersom äldre historia är ”lite mindre betydelsefull” för syftet att utveckla historiemedvetandet hos eleverna. Dettas enligt Anna Westerholm, chef på Skolverkets läroplansavdelning (Svenska Dagbladet den 25 september, via länken här).

Detta är ett huvudlöst förslag som måste dras tillbaka och skrivas om. Det bygger på förutsättningen att det förflutna är inaktuellt, och ju mer förflutet det är, desto mindre relevant är det för nuet.

Man kan visserligen argumentera för att aztekernas civilisation aldrig har haft något avgörande inflytande på dagens Sverige. Annat är det med den klassiska grekisk-romerska antiken, som Skolverket vill undanhålla de unga, något som skulle leda till att historiemedvetandet och förståelsen för de långa linjerna i ännu högre grad än nu förbehålls barn till föräldrar med akademisk bakgrund. Detta ligger farligt nära Jan Myrdals anklagelse att svensk utbildningspolitik går ut på att hålla arbetarklassen dum för att göra den mer lättmanipulerad.

Antiken utspelade sig visserligen för ganska länge sedan, men den upphör inte att påverka eftervärlden, också den dag som i dag är. Beviset är alfabetet, kalendern, månadernas namn, de demokratiska grundprinciperna, grammatikens, retorikens och juridikens grundläggande tankemönster och termer, den kyrkliga organisationen, de internationella orden och de vetenskapliga terminologierna, med sina grekiska och latinska förlagor. En av världens största språkfamiljer, den romanska, är en utveckling av romarrikets latin, och detta språk svarar i dag för 28 procent av engelskans ordförråd. Latin var ett ämne som varje student i Sverige måste tentera på fram till 1904 – en absurditet som nu håller på att ersättas av sin ännu absurdare motsats.

Minerva, vishetens gudinna för krigskonst, men även beskyddarna för konst och hantverk. Gustav III:s museum. Foto: Wikipedia.

Sverige grundades som nationalstat efter mönster av det antika romerska samhället. Antiken har fram till nu varit en outtömlig och för alla bildade människor gemensam inspirationskälla. Drottningholms slott innehåller målningar av Scipio Africanus, Minerva och Apollon (vem då? frågar man på Skolverket). Karl XI tänkte sig själv i ljuset av de antika myterna, och hans kröning var ett antikt rollspel. Vid drottning Kristinas kröning restes en romersk triumfbåge i Stockholm. Gustav II Adolf talade latin med sina generaler, Axel Oxenstierna med sina diplomater. Renässanshumanismen inspirerades av antiken till att vilja forma fria, självständigt tänkande individer som skulle tränas med hjälp av tidlösa antika texter till att handla djärvt men klokt. Alla författare från Stiernhielm till Svenbro står i något förhållande till de antika myterna och texterna, och det skulle vara en lätt men tröttande uppgift att bevisa det med exempel. Och då ska vi inte tala om litteraturer på andra kulturspråk.

Historien förmedlar erfarenheter som gjorts under andra omständigheter än nuets, men av människor som hade exakt samma utrustning som nu. Den tillåter oss att leva många liv. Bara genom historisk överblick kan man se spännvidden, det förfärande, föränderliga och förunderliga i människans möjligheter och risker, som enskild och kollektiv. Det är grundskolelärarnas plikt att peka på sambandet mellan oss och andra kulturer, tider, språk och tänkesätt. För att veta något om sin egen bakgrund och sin omvärld, att kunna se framåt, åt sidan och bakåt, att höra, känna, lukta, minnas och planera.

Anders Piltz 2019-10-02 

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.