Svar på aktuellt brev

Av Carl Dymling

Hr Författaren Johannes Jörgensen.
Red. av Credo.

Ni besökte Sverige vid ett mycket olämpligt tillfälle. Hade Ni kommit blott en vecka senare, hade de två sista artiklarna i min serie kommit under Edra ögon och väckt om icke glada känslor, så åtminstone blandade. Min av fyra artiklar bestående, i Nya Dagligt Allehanda den 10, 18, 24 och 29 juli publicerade serie var emellertid ej skriven bara för människor, som – i likhet med Er, hr författare – tänka med känslan och bruka intelligensen blott som känslans advokat. Jag skrev huvudsakligen för människor av andra själsläggningar.

Det alternativ, inför vilket Ni ställer mig, nämligen okunnighet eller illvilja som min series källa, röjer blott släkttycke hos sonen till en moder, som endast vill hava smicker. Den anlagda synpunkten är alldeles för trång. Ert känsloliv har klämt ihop den.

Ni ber mig taga i övervägande ytterligare en ”særegenhed af Katholicismen”, nämligen den, att dess missionärer på sin tid förde evangeliet till Sverige. Det var verkligen en säregen ”særegenhed”!Hade jag tagit den med i min skildring av katolicismens säregenhet, hade jag emellertid förkonsekvensens skull även bort medtaga som ”særegenhed af Katholicismen” att den för ungefär 26 år sedan räddade in i sin hägnande vård ett ”vilsefarande får” (jag brukar Katolska kyrkans egna vanliga uttryckssätt), nämligen – författaren Johannes Jörgensen! Men icke blev väl katolicismen till sitt väsen en annan därigenom, att den drev missionsverksamhet i Sverige – till vidgande av påvens välde, och icke låg det väl i katolicismens säregna väsen, att den skulle få Er, hr författare, under sitt förmyndarskap? Näppeligen. Och därför kunde dessa ”særegenheder af Katholicismen” ej försvara sin plats i min skildring av katolicismens väsentliga säregenhet – en skildring, som måste blotta både behagliga och obehagliga ingredienser i världshistoriens mest egenartade religionsblandning.

Stockholm den 18 augusti 1921.
Carl Dymling

Ovanstående genmäle ha vi ansett oss böra intaga i Credo, fastän våra svar på motsidans angrepp som bekant i regel aldrig lyckas få någon plats i deras tidningar, fastän dessa förfoga över mångdubbelt bättre utrymmesmöjligheter än vårt lilla månadsblad. Sålunda taga vi den ädlaste hämnd. Dessutom finnes ju i det dymlingska svaret åtskilligt, som torde intressera Credos läsekrets. Vi igenkänna de välbekanta symptomen, diskussionsskräcken, invektiverna, som få ersätta den felande logiska bevisföringen, överlägsenheten i form parad med lika framträdande underlägsenhet i sak. Härtill kommer som något mera speciellt för detta polemiska stycke den friska frimodigheten, som vågar uppträda och tala sålunda till en tänkare och kristen av Johannes Jörgensens resning.

Red.