Svensk kyrkokrönika 1921

Av Edvin Sandqvist

För första gången framträder Credo med en svensk kyrkokrönika, ett orienteringsförsök i nutida svenskt kyrkoliv. Att söka bringa klarhet i de högst skiftande, vid första anblicken förvirrande företeelserna i nutidens religiösa Sverige är en allt annat än lätt uppgift. Händelserna ligga oss allt för nära, för att det skall kunna bliva tal om en mera systematisk, kritisk behandling av det föreliggande stoffet – en årskrönikas uppgift är väl också huvudsakligen att helt enkelt registrera de olika händelserna och för övrigt låta dessa tala för sig själva.

En blick på det allmänna läget inom svenska statskyrkan ger vid handen, att den teologiska modernismen är stadd på definitivt segertåg genom landet. År efter år har den gjort sig allt mera gällande, tills den nu kan sägas vara dominerande i svenskt teologiskt tankeliv. Dess representanters bestämda, målmedvetna framträdande och den passivitet, varmed dess starka framryckande i stort sett mötes från motståndarehåll, bevisa detta. Svenska statskyrkans högste andlige chef, universitetens alla teologiska professorer, de prästgenerationer, som av dem fostrats och fostras, de allt talrikare skarorna av kyrkligt aktiva lekmän hylla allmänt och hänfört modernismens principer. Från predikstolar, vid de många betydelsefulla kyrkliga mötena, ur den under året utkomna, verkligt rikhaltiga teologiska litteraturen ljuder dess förkunnelse i mer eller mindre förtäckt form. De gamla förkämparna för den positiva, uppbyggande teologien gå bort, den ene efter den andre; de stora förgrundsfigurerna professor W. Rudin, representant för en mera gammaldags, asketisk-mystisk fromhet, och professor O. Holmström, den kämpaglade gammallutheranen, hava under 1921 kallats bort, och ingen av de ledande statskyrkomännen synes vara skickad att upptaga deras mantel.

Är sålunda friheten på det teologiska området obegränsad, lämnande det största spelrum åt subjektivismens alla förvirrande och särskiljande hugskott, företer svenska kyrkans ställning till staten en bild av förtvivlad ofrihet, som hotar att få de mest ödesdigra konsekvenser. Vänsterpartiernas politiska makt synes vara säkerställd för många år framåt, vilket givetvis innebär ett fortsättande av den svensk-lutherska kyrkans tjänarinneställning under staten – andra konsekvenser att förtiga. Frånsett den attack som riktats mot kyrkomötets frihet och hittillsvarande befogenhet genom riksdagens anhållan om utredning angående avskaffande av kyrkomötets rätt att med konung och riksdag lagstifta i kyrkolagsfrågor, har staten under det gångna året på ett för kyrkan beklämmande sätt visat sin överhöghet över henne genom att i en så rent inre kyrklig angelägenhet som psalmboksfrågan desavuera kyrkomötet. Den kompromiss i kristendomsundervisningsfrågan, som Kungl. Maj:ts kungörelse av den 2 juni 1921 innebar, motsvarade så litet kyrkomötets och det kyrkliga folkets önskningar, att svaret blev till en svidande missräkning. Men inga protester – åtminstone inga effektiva – höjas. Man har tydligen en stark känsla av att, om till det inre osäkerhetstillståndet skulle komma en kamp utåt, vars slutliga utgång kan betecknas som högst oviss, man i alltför hög grad skulle riskera det helas säkerhet.

Som ljuspunkter i tavlan äro att anteckna de många påtagliga bevis på stegrat intresse för den kyrkliga konsten, som under det gångna året framkommit. På kyrkorummets värdiga utsmyckande och pietetsfulla vårdande har såväl i tal och skrift som i praktisk gärning stort arbete blivit nedlagt. Har det gjorda försöket till samarbete med landets frikyrkliga element i stort sett visat sig vara fruktlöst, synes den svenska statskyrkan under 1921 hava lyckats knyta många band med utlandets protestantiska kyrkosamfund. Det skall icke förnekas, att ansatser till en välgörande reaktion mot modernismen äro tillfinnandes inom trängre kretsar, exempelvis den apostoliska bekännelsens brödraskap, en sammanslutning av högkyrkliga präster, som under året haft möte och reträtt i Åhus. Reträtt har också på hösten hållits i Strängnäs av svenska statskyrkomän enligt S:t Ignatii Exercitia spiritualia. Det är att hoppas, att denna rörelse med tiden växer sig allt mera stark.

Sådant är i stora huvuddrag läget för närvarande inom svenska statskyrkan. Det är klokt och nyttigt att grundligt lära känna dem, med vilka man har att dagligen umgås. Det är en huvudbetingelse för vår Kyrkas framtid i detta land att med vaken blick följa de skiftande företeelserna i nationens liv, icke minst vad beträffar de rent religiösa livsyttringarna. Kyrkan har att leva sitt liv icke vid sidan om samtidens strömningar, utan mitt ibland dem. Ett liv i förnäm isolation har visserligen sitt givna behag, men overksamheten och lugnet äro icke hennes av Gud givna livsformer. Ett av Kyrkans ofrånkomliga kännemärken är att vara en stridande Kyrka.

Det gångna året har givit den katolska Kyrkan i vårt land enastående tillfällen som aldrig tillförne att lära känna den svenska folksjälen, det svenska folkets nutida religiösa tankebyggnader och mångfalden av de andliga skiljemurar, som resa sig mellan svensk protestantism och romersk katolicism. Vi hava grundligt fått lära känna våra motståndare på svensk mark; det är en av årets stora vinster. Trogen sin innersta uppgift att vara en ecclesia militans har den katolska Kyrkan i vårt land som en verkande kraft trätt i kontakt med det övriga Sverige och därmed själv tagit initiativet till en närmare bekantskap med den oss omgivande miljön, som under årets sista månader stiftats. Som en naturlig, ja, nödvändig följd av de nya riktlinjer, som i Kungl. Maj:ts kungörelse angående undervisningsplan för rikets folkskolor av den 31 oktober 1919 givits för kristendoms- och historieundervisningen, kom Biskop Bitters ”Inlaga till Kungl. Skolöverstyrelsen angående oriktiga påståenden om katolsk lära och praxis i vid svenska statsskolor använda historiska läroböcker”. Svaret på den ofta upprepade frågan, varför den kommit till stånd just nu, är därmed också givet. Ej som ståtliga fraser allenast, utan som upphöjda principer, avsedda att i handling tillämpas på föreliggande fall, uppfattades undervisningsplanens nya signaler. Det kan icke ofta nog upprepas, att Biskop Bitters inlaga avsåg en ren sakfråga, nämligen att ur svenska läroböcker få borttaget påvisbara osanningar om katolska Kyrkan, icke som det allmänt uppfattats att få protestantisk historieskrivning om katolska ämnen principiellt förändrad. En svensk medborgare har – därtill fullt berättigad – i laga ordning framställt vissa önskemål inför en svensk myndighet, grundande dem på klara uttalanden i en svensk kunglig kungörelse. Detta är vad som har skett. Så hava emellertid utomstående i allmänhet icke velat uppfatta sakens verkliga innebörd. Den utsvävande pressdiskussion, som följde på inlagans inlämnande, gav upprepade vittnesbörd om – vad vi redan förut visste, – hur oerhört starkt opinionsbildande den traditionella svenska historieskrivningen varit i sin utpräglade antikatolicism.

Det romantiska skimmer, som i välvilliga landsmäns ögon hittills vilat över den för dem halft exotiska katolska främlingskyrkan i vårt land, är väl vid det här laget helt skingrat. Kyrkan har framträtt som en verkande, reell faktor i det svenska samfundslivet, framträtt med det bestämda önskemålet att bliva tagen för vad hon är. Detta har förändrat mångens syn på henne, och själva hava vi för visso kommit att se med andra ögon än förut på vår egen omgivning. Våra motståndare hava med lovvärd iver varit oss behjälpliga att ingående klarlägga och analysera allt det i svenskt kulturliv, som reser sig upp mot Roms ande och åskådning, och därmed påvisat för oss de närmaste decenniernas väldiga arbetsuppgifter. Vi höra till dem, som med öppna ögon och öron lära och sedan icke glömma. Nu ligger det svenska landet för oss i klar vintermorgonbelysning. Vi se allt tydligt och klart, allt har fått sina rätta proportioner. Inga förvillande hägringar leda våra blickar bort, vägen har blivit oss klart angiven, och vi skola gå den i fast förvissning om att efter vinterns kyla och frost måste en gång våren komma.

Bland årets händelser inom landets katolska församlingar är främst att anteckna den betydelsefulla reorganisation, Mariakongregationen i Stockholm undergått. Med käck målmedvetenhet har dess preses oförtrutet arbetat på dess fasta konsolidering, gjort den till en förebild ifråga om utmärkt organisation, och frukterna härav hava visat sig i den starka tillströmningen av nya medlemmar och i ett nyvaknat, pulserande liv inom densamma. Med sitt starka idealistiska inslag hör den till de mest löftesrika företeelserna inom våra församlingar. Genom den vallfärd till den minnesrika Björkön – den första i Sverige efter reformationen –, som Mariakongregationen i september månad företog, har kongregationen icke blott manifesterat sin nationella prägel utan även genom den äkta katolska anda, vari den kom till utförande, på ett berömvärt sätt berett vägen för kommande vallfärder av större omfattning.

Den i huvudstaden bedrivna katolska föreläsningsverksamheten har under året fått en särskild styrelse och ett bestämt program. Som riktlinjer för verksamheten har angivits att ”i Sverige genom anordnandet av därtill lämpade föredrag främja upplysning om katolsk åskådning och om möjligt samarbeta med liknande institutioner i övriga skandinaviska länder.” Det är givetvis av den största betydelse inåt och utåt, att aktuella och andra allmänt-intressanta katolska problem kunna bliva upptagna till behandling på icke-kyrklig plats. Icke minst i ett missionsland måste en väl organiserad upplysningsverksamhet angående katolska ting anses vara av stort och grundläggande värde. Det är att hoppas, att företaget snart växer sig så pass starkt, att det kan utsträcka sin verksamhet även till landsorten för att där sprida en välbehövlig kunskap om vår Kyrkas lära och liv. Det planerade skandinaviska samarbetet, som redan i år kommer att taga sig uttryck i utväxlande av föreläsare, hälsas med stor glädje.

Det gångna året företer en bild av nyvaknad arbetslust och stegrad offervillighet för Kyrkan och hennes sak. Det katolska föreningslivet kännetecknas av allmän uppryckning, och nya verksamhetsgrenar hava kommit till. Så togs i höstas initiativet till en offentlig undervisningsverksamhet i katolsk troslära, som vi hoppas skall bliva bestående. I utlandet förbereda sig trenne svenskfödda män till det heliga prästämbetet, vilket måste betraktas som ett stort glädjeämne. I sin helhet är situationen sådan, att vi med hoppfullhet och glad förtröstan kunna se framtiden an.