Svensk kyrkokrönika 1929

Av Edvin Sandqvist

Värdet av en kyrklig årskrönika kan vara omtvistligt. Den inregistrerar märkliga nyheter, men nyheternas mångfald är i och för sig en dålig mätare av kyrkolivets verkliga innehåll och intensitet. Allt det normala, allt det varje år inträffande ligger utanför krönikans ram. Men det normala, det med seg ihärdighet omfattade är oftast i ett samfunds liv liksom i en människas liv av oerhört mycket större räckvidd än enstaka händelser, må de för stunden te sig aldrig så uppseendeväckande. 1929 kan emellertid icke räknas till den katolska Kyrkans i Sverige tysta år. På många århundraden hava den katolska världens blickar icke varit till den grad riktade på våra förhållanden som under det gångna året. Vi hava fått uppleva en händelse av verkligt stora mått, en händelse, som mänskligt att döma ej så snart kommer att hos oss överglänsas. 1929 har för svenska katoliker varit ett jublets år, det första intensiva jublets år sedan kyrkosöndringens tid.

Årets stora Ansgariusfest, firandet av 1100-års minnet av kristendomens införande i vårt land står för oss i en säregen glans. Med överväldigande kraft lever ännu detta storslagna, entusiasmerande minne bland oss. De betraktelser, som kunna knytas till denna kyrkofest, äro redan framförda i denna tidskrifts senaste septembernummer, och den återblick på festligheterna och deras konsekvenser, som där gavs, kan icke överträffas. Värdiga voro dessa festligheter den store hjälten, värdiga vår ena, heliga, katolska. Kyrka. Av imponerande mått var den manifestation av den katolska trons och tankens enhet, som här kom till uttryck. Två kardinaler, sex biskopar och två benediktinerabbotar hörde till de mest remarkabla deltagarna i denna jubelfest. Till Björkö vallfärdade mer än 700 pilgrimer, och Stadshusfesterna övervoros av ytterligare några hundratal. Dessa sifferuppgifter tala ett mäktigt språk för oss, isoleringens folk. Väl hade de förberedande arbetsuppgifterna varit stora, men de svarade dock icke emot den i inre och yttre avseende lysande utgången. Guds särskilda nåd var långt mera vaksam än mänskliga ansträngningar. Den helige Faderns starkt personliga lyckönskningsskrivelse, de telegrafiska hälsningarna till honom och vårt konungahus, våra många förnämliga gäster och vår Biskops enastående sätt att vid detta tillfälle företräda katolska Kyrkan i Sverige bidrogo i icke ringa mån till den stora uppmärksamhet, denna händelse tilldrog sig runt om i landet. Att överskåda följderna av denna utomordentliga högtidlighet, vars rykte genljudit över hela Europa, är ännu ogörligt; därtill ligger den oss alltför nära i tiden.

Väl var den yttre apparaten lysande och glansfull, men framförallt hade denna fest karaktären av andlig högtid, präglad av harmoni, hjärtlighet och värme. Den hade också föregåtts av förnyelsedagar, hållna i Vikariatets alla församlingar i anslutning till vår Biskops uppmaning i årets herdabrev, som var en mäktigt brusande hymn till Guds och den store benediktinermunkens ära. Vår Biskops herdabrev äro hans nära nog yppersta gåvor till det katolska folket i Sverige – hans senaste överglänste de föregående i andlig rikedom. Den uppmärksamhet, som ägnas dessa herdabrev, tyckes vara begränsad till en alltför kort tidrymd; de borde för oss vara en dyrbar läsning under hela årets lopp. 1929 års herdabrev kan göra anspråk på en förnämlig plats bland våra andliga bokskatter, och förnyad läsning av detsamma skall hela livet igenom göra levande för oss det strålande minnet av årets underbara upplevelser. Till andliga festförberedelsemoment kunna, ock räknas de exercitier, som under våren ägde rum å Birgittahemmet i Djursholm och som vunno en avsevärd anslutning.

Med glädje konstateras, att den inhemska katolska litteraturen under året ökats med icke mindre än tre originalarbeten: Pastor A. Meyers dogmatiska verk »Kyrkan», f. Kyrkoherde Nils Beskows »Livstecken eller dödstecken?» och Fil. D:r Eva v. Bahr-Bergius’ »Om katolicismen». Sådant är mer än mycket annat tecken på liv. Det största hindret för vår Kyrkas framgång i Sverige är fördomsfullheten mot henne. Den mur av osanningar och vanföreställningar, som under seklernas lopp byggts upp mot henne, är av gigantiska mått. Att riva ned denna mur torde kräva lika många århundraden av strävsamt arbete, som det behövts för våra motståndare att resa upp densamma. Början har blivit gjord, och det är intet tvivel underkastat, att verket en gång skall krönas med verklig framgång. En gång skall sanningen segra och vår Kyrkas verkliga ansikte bliva uppenbart även för vårt folk. Pastor A. Meyer har tidigare skänkt oss en innehållsrik Kyrkohistoria på svenska, och hans verk om Kyrkan är avsett att ingå som en del i ett planerat verk om den katolska trosläran i dess helhet. Hans kunskap om nordiska förhållanden och hans fina psykologiska blick bidraga i eminent grad till att göra honom lämpad som läroboksförfattare. Nils Beskow besitter en högt uppdriven stilistisk förmåga, en vältalighet, som verkar betagande, en upphöjd livssyn, som blir likt ett reningens bad för dem, som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med honom. Hans senaste skrift om det katolska livet är en pärla, väl värd att taga vara på. Hans sublima idealitet och hans hjärtas stora värme hava manifesterat sig i »Livstecken eller dödstecken?» på ett sätt, som förvärvat honom beundrare och tacksamhet inom vida kretsar. Av annat kynne är Eva v. Bahr-Bergius’ »Om katolicismen. Några ord till protestanter». Författarinnan är icke katolik, men hennes boks innehåll är katolskt. Hennes uppgift har varit att beröra en del punkter inom katolska läran, som särskilt äro utsatta för missförstånd och vantolkning från protestantiskt håll. Med nykter pregnans har hon givit en begreppsutredande och klarläggande vägledning i katolsk åskådning och praxis. Väl förtrogen med nutida protestantisk uppfattning ställer hon i varje fråga protestantiskt och katolskt upp mot varannat. På ett bättre sätt har hon icke kunnat tjäna vår Kyrka än genom att giva oss denna lättlästa, vederhäftiga skildring. Med utomordentligt klar syn har hon förstått vad vår Kyrka för närvarande är bäst betjänt av i litterärt avseende. Hennes skrift träffar på pricken vad vi mest trängande varit i behov av. Årets boktillskott är synnerligen värdefullt, så mycket mer som det här är fråga om böcker, som vi länge längtat efter.

Fastän under lång tid verksam utanför Sveriges gränser, var Pater Tore Kilman dock med de intimaste band fästad vid sitt hemland och sina trosfränder där. Med uppriktiga känslor sörja vi över hans tidiga bortgång. Starkt kontemplativ till sin läggning var han ett mönster som ordensman. En uppenbar skaldebegåvning var han och på kyrkomusikens område en kraft av rang. Efter utståndna långvariga lidanden vigdes han 45-årig till gravens ro i det stora landet i väster.

Sådant är det arv vi föra med oss från 1929 till det nya året. Storslagna minnen, minnen, som förpliktiga, följa oss. Skall månne framtiden visa, att vi väl tillvaratagit och förvaltat arvet? Våra prästers ansvar är stort, lekmännens icke mindre. Den enskilde katoliken har i vårt land större uppgifter än han i allmänhet gör klart för sig. Därför att vi äro så få och angreppen mot vår Kyrka ofta så intensiva, betyder varje helhjärtad katolik en stor krafttillgång bland oss. Han representerar Kyrkan utåt i högre grad än han oftast själv tror. På hans livsinställning beror många utomståendes uppfattning om katolsk tro och katolskt liv. På honom beror också många tveksamma trosfränders större eller mindre katolska aktivitet. 1929 bragte oss alldeles särskilda nådegåvor för att skickliggöra oss i vårt betydelsefulla värv utåt. Gå vi in i det nya året med förökad trosentusiasm, förökad tillgivenhet för vår kyrka, förökade praktiska föresatser? Icke har väl 1929 års mäktiga sådd varit en sådd på hälleberget?