Sverige, Europa och samvetsfriheten

Sverige, Europa och samvetsfriheten
av KERSTIN HEDBERG NYQVIST

– Sveriges riksdag vill riva upp Europarådets resolution om samvetsfrihet för vårdpersonal.

Utifrån ett betänkande från utrikesutskottet fattade Sveriges riksdag i maj beslut om att verka för att Europarådet river upp en resolution från oktober 2010. Resolutionen slår fast att anställda inom vården ska ha rätt att avstå från att utföra vissa uppdrag om de strider mot deras samvete, som till exempel dödshjälp, aborter, och forskning på embryon; dessutom ska ingen diskrimineras om man vägrar medverka till något av detta (se Signum 7/2010, s. 3–4 och Signum 8/2010, s. 1–2). Resolutionen tillkom efter det att Sverige presenterat en motion för Europarådets parlament om att vägran av samvetsskäl att utföra vård, som är i enlighet med ett lands lagar, starkt skulle begränsas. I resolutionens första paragraf fastslås nu i stället: ”Ingen person, sjukhus eller institution ska kunna tvingas, hållas ansvarig eller diskrimineras på något sätt för att man vägrar utföra, underlätta, assistera eller utföra abort.” Också dödshjälp och åtgärder som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo innefattas i resolutionen. Resolutionen fastslår att medlemsstaterna ska försäkra tillgång till vård och hälsa och samtidigt upprätthålla respekt för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet för vårdpersonal. Man föreslår därför att medlemsstaterna tar fram sakliga och klara riktlinjer som garanterar samvetsfrihet. Detta har nu majoriteten av de svenska partierna i riksdagen vänt sig emot. Av oklara skäl avstod Kristdemokraternas riksdagsgrupp från att stödja resolutionen, medan Sverigedemokraterna motionerade för att stödja förslaget.

Reaktioner i Sverige
När Europarådets resolution offentliggjordes skedde det utan stora rubriker i svenska medier. De som reagerade uttryckte huvudsakligen starkt negativ inställning till beslutet. Det var framför allt resolutionens inverkan på abortverksamhet som kritiken riktade sig mot. Vårdförbundets vice ordförande, barnmorskan Ingrid Frisk, menade att Europarådet nu ger grönt ljus åt abortmotståndare; mot det hävdade hon bestämt att vårdpersonal inte ska ha rätt att välja bort vissa patienter och behandlingar. Detta skulle betyda att kvinnor inte får vård som de har rätt till, och därmed skulle osäkra aborter öka i antal igen. Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU, höll med och ansåg att beslutet kommer att leda till att kvinnor i Europa inte längre kommer att ha tillgång till säkra aborter också i länder där abort är lagligt. Särskilt kritiserades beslutet för att det ger ledningen för en vårdinrättning rätt att inte erbjuda aborter.

Det som är intressant med reaktionerna i Sverige i samband med detta är att abort, som annars sedan länge behandlats som en icke-fråga i medierna, nu dök upp som ämne i allehanda former av medier – artiklar i ledande tidningar och kommentarer till dessa, i bloggar med mera. Reaktionerna aktualiserade en rad frågor som annars brukar lysa med sin frånvaro: När blir ett befruktat ägg eller foster människa? Ska kvinnor och män sörja efter ett tidigt missfall – men det betyder ju i så fall att det var ett barn, om än ofött, inte en neutral cellklump? Hur ska personal förhålla sig till foster som fortsätter att andas efter det att de framförskaffats vid en abort (om sådant kan förväntas vill man inte medverka – eller helt enkelt avstå från att vidta åtgärder eftersom döden infinner sig inom kort)? Har kvinnans rätt till sin kropp verkligen företräde före fostrets rätt till liv? Kristendomsfientliga reaktioner förekom, bland annat kritiserades kristna för att ha synpunkter på att andra gjorde fel; avgörandet om vad som är rätt eller fel ska vara individens ensak. Märkligt, kan man tycka, ty det resonemanget borde väl innebära att vårdpersonal som uppfattar en åtgärd som oetisk och inte kan medverka i den då också borde ha rätt att vägra! Två filosofer som gav sig in i diskussionen ur ett strikt filosofiskt perspektiv blev föremål för upprörda kommentarer. De hävdade nämligen att det behövs en annan avvägning mellan kvinnans intressen och fostrets, i analogi med resonemanget i klimatfrågan, där framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs vikt. De övriga områden som tas upp i resolutionen, såsom dödshjälp, verkar inte ha gett upphov till lika mycket reaktioner.

Positiva reaktioner på Europarådets resolution har också uttryckts. De innefattade bland annat lättnad över att fostrets status som egen individ bekräftats. En kvinna menade att gravida kvinnor bör få möta personal inom mödrahälsovården som inte utgår ifrån att blivande föräldrar föredrar abort framför att fullfölja graviditeten när ett foster visar risk för att till exempel ha Downs syndrom, och som inte utövar påverkan på föräldrarna att välja abort, utan lämnar detta till dem och stöder deras beslut om att välkomna barnet. Det fanns också inlägg som satte in frågan i ett större sammanhang och påminde om hur allmänheten uppskattat när vårdpersonal följt sitt samvete och trots ledningens förbud anmält missförhållanden i vården. Samtidigt hävdades att garanterad samvetsfrihet bör ske under reglerade former.

Gäller inte de mänskliga rättigheterna i Sverige?
Något som inte tagits upp i debatten är grunden för resolutionen, som är de allmänna mänskliga rättigheterna. I artikel 18 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna står det att ”var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Att alla människor har dessa rättigheter är grundläggande i ett demokratiskt samhälle. I utövandet av sin religiösa övertygelse har individen rätt att ta konkret ställning till frågor som rör livets alla aspekter. I och med detta måste pluralism inte bara tillåtas utan också skyddas. Där ingår rätten till samvetsfrihet, så länge handlingar som baseras på individens uppfattningar sker inom lagens gränser. Mot denna bakgrund måste det anses som minst sagt uppseendeväckande att samvetsfrihet för vårdpersonal inte ska ses som en mänsklig rättighet i Sverige, när nu detta fastslagits i andra europeiska länder.

I dagsläget är det alltså så att den som väljer att bli läkare, sjuksköterska eller undersköterska inte får följa sitt samvete, i enlighet med sin religiösa övertygelse. Det betyder också att vissa arbetsområden inom vården stängs för personer med vårdutbildning som inte kan tänka sig att medverka aktivt vid vissa behandlingar och ingrepp, som till exempel inom obstetrik/gynekologi. Frågan är också om studenter inom vårdutbildningar kan få problem om de vägrar att delta aktivt i vissa moment. Vidare betyder det att människor som söker vård inte ska få möta personal som delar deras övertygelse om till exempel fosterdiagnostik, abort och dödshjälp.

Medicinsk-etiska riktlinjer om rätten till liv
Framför allt den katolska kyrkan, men också andra kristna samfund, har utsatts för hätsk kritik för sitt ställningstagande mot utvecklingen inom vården när det gäller abort och dödshjälp. Att uttrycka så konkret vad som inte är förenligt med kristen tro kan verka stötande för dem som uppfattar religion som något som bör hållas inom den privata sfären. För troende kristna kan den tanken vara främmande. Den katolska kyrkan har tydligt tagit ställning genom att uttryckligen, i officiella dokument, förklara vissa medicinska åtgärder som otillåtna enligt kristen tro, när de har till syfte att avsluta livet för en människa, inklusive fostret.

I detta sammanhang är det intressant att se vad som står i gällande etiska riktlinjer för vårdpersonal, i Sverige och internationellt. Det var inte länge sedan som den hippokratiska eden ansågs som rättesnöre för läkares verksamhet. Flera hundra år före Kristus skrev Hippokrates bland annat: ”Efter förmåga och omdöme skall jag vidtaga … till gagn för de sjuka, och vad som kan skada eller göra dem ont skall jag söka avvärja. Jag skall icke ge någon gift, om man ber mig därom, ej heller råda någon till dylikt: ej heller skall jag ge någon kvinna fosterfördrivande medel.” Edens giltighet har diskuterats i Läkartidningen, där olika uppfattningar framförts. Något som fortfarande gäller är Läkarförbundets etiska regler, där punkt 3 lyder: ”Läkaren skall besinna vikten av att skydda och bevara människoliv samt efter bästa förmåga bistå människor i medicinsk nödsituation. Läkaren får aldrig medverka till att aktivt påskynda döden.” Detta överensstämmer med de etiska riktlinjer som gäller för World Medical Association: ”A physician shall always bear in mind the obligation to respect human life.”

Naturligtvis är det inte bara läkare som berörs, utan all vårdpersonal. Den etiska koden som fastslagits av International Council of Nurses och Svensk sjuksköterskeförening säger: ”Behovet av vård är universellt. I vårdens natur ligger respekt för mänskliga rättigheter, kulturella rättigheter, rätten till liv, till värdighet och till att behandlas med respekt.” Det går inte att komma ifrån att utvecklingen inom vården i dag när det gäller rätten till liv inte sker i överensstämmelse med de övergripande etiska principerna för de olika professionerna.

För att inte frågan om rätten till samvetsfrihet för vårdpersonal ska tystas ner för gott i Sverige har ett antal kristna samfundsledare, journalister med flera publicerat ett Manifest för samvets- och religionsfrihet på internet (www.samvetsfrihet.se). I detta protesterar man mot att staten tagit ställning i en fråga som hör ihop med religionsfriheten, när riksdagen nu inte godtagit samvetsfrihet inom vården. Läsaren uppmanas att underteckna manifestet. Men vad händer nu? Kan namnlistor till ett manifest påverka politiker? Kan enskilda vårdanställda pröva att hävda sin rätt till samvetsfrihet och se vilken respons de får?

Den övergripande frågan som bör lyftas är att samvetsfrihet faktiskt är en mänsklig rättighet också när åsikter baseras på en religiös övertygelse. Samvetsfrihet är inte något som enbart hör till den privata religiösa sfären och som samhället därför skulle kunna negligera. Den mänskliga rättigheten till samvetsfrihet måste också respekteras och skyddas i Sverige för att vårt land ska framstå som ett demokratiskt samhälle.

Publicerad 2011 i nummer 4